Detta är trots allt en blogg, med allt vad det nu innebär. Man kan skriva vad fan som helst.
Precis som Peter Englund.
Här har vintern övergått i blidväder, tar man ylletröja under vinterjackan så får man lov att gå med den senare uppknäppt. Ljuset visar dock fortfarande sin frånvaro. Vi går till skolan i vintermörker, asfalten är regnblank och varje morgon frågar jag sonen om det verkligen var så mörkt igår. Jodå, försäkrar han. Så är det på vintern.
Detta milda överseende som barn kan ha med sina föräldrar; jag minns det inte (men det fanns antagligen) med de två äldre.
Nej, mamma, nej, säger sonen och ler. Överseende.
Som om jag verkligen inte visste vad jag talar om.
Åldrandets fälla: det kommer jag alltid hävda att jag gör.
UPPDATERING: Tänkte på den översta meningen sen, ångrade lite att jag skrev dit den, men det heter ju att man inte kan ta bort något på internet, inte egentligen. Det finns alltid kvar. Nånstans. Kanske gör det det, vad vet jag. I alla fall så tänkte jag att jag gick i en annan fälla där, genom att skriva den där raden. Jag la mig i något som inte angår mig, det är det första, men jag gjorde det också på det där sättet som jag menar att jag i princip slutat med.
I flera trådar på fb har den här historien förstås dykt upp. Englund själv skrev nånstans om skolgårdsmentalitet.
Och det är ungefär där min självkritik kommer in. På fb och på det ställen jag kommit i kontakt med detta så har det varit jag själv och ett par andra duktiga tjejer som sagt åååt Peeeter att Lägga aaaav! Jag hör min egen 10-åriga röst, liksom.
Hela förhållningssättet, mitt liksom alla andras, är ju ungefär på den nivån. Sen började jag fundera på detta med oss duktiga tjejer, ofta med borgerlig bakgrund, och så de där killarna, ofta med arbetarbakgrund, som måste visa upp sig, visa upp sin yta, sina bakfyllor, vilka de umgås med, vilka fina jobb de har, hur mycket pengar de tjänar, hur bra eller inte bra de dansar...
Och jag bara ruttnade på alltsammans.
Näe, inte en gång till att jag kommenterar sånt. Det hör inte hemma i nyhetsflödet.
13 kommentarer:
Jag har läst en hel del upprörda kommentarer om denna fråga (Englund-Ranelid). Till detta har jag bara en sak att tillägga: alla (utan undantag) som yttrat sig saknar det rudimentäraste sinne för humor. Eftersom flera av mina favoritbloggare inlemmat sig i denna kategori avstår jag från närmare analys.
Ni kan ju leta upp på Youtube när Sjyffert drar av sig byxorna så får ni något att skratta åt i stället.
Tycker du den här artikeln är tio-års-flickig? Det tycker inte jag.
Där skiljas våra vägar. Hohej och Håjaja.
http://www.gp.se/kulturnoje/1.526988-gabriel-bystrom-englund-maste-lagga-band-pa-sina-impulser
karin
det ar nastan sa att man undrar om horace engdahl sett till att peter englund blev standig sekreterare i svenska akademien for att kora hela institutionen i sank. om sa ar fallet, tycks planen vara pa god vag att lyckas. for hur skall man kunna respektera en institution som agnar sig at personligt nonsens av detta slag? och skulle sadana offentliga uttalanden vara pa en hogre niva an bjorn ranelids standiga framstallande av sig sjalv som ett offer sa fort han grandiosa sjalvuppfattning inte bekraftas? i ett patetiskt forsok att rattfardiga sin egen egocentricitet kan ranelid uppenbarligen inte ens sta for sitt behov av att vara en medial pajas, utan maste dra ned allt och alla till hans och samtidens beklammande niva. hur maste det inte sticka i ogonen att det finns de som forsoker sta emot denna tramsighetens "kultur", att det finns de som inte befattar
sig med pajaseriet? hur svart blir det inte att blunda for sitt manskliga fall, sitt sjalvbedrageri, om det finns de som ar beredda att betala priset for det medialt, offentligt, socialt och ekonomiskt kostsamma val som det innebar att inte stalla upp pa samtidens groteska sjalvcentrering och sjalvforharligande?
och peter englund ger ranelid helt ratt... genom att i skrift visa att han, den svenska akademiens standige sekreterare, inte ar ett dugg battre.
att leva ar sannerligen att bli av med sina illusioner.
allt gott
einar
ps: vad galler humor, bengt o. ar verkligen det tarvliga roligt?
Kall om hjärtat inser jag att min elaka kommentar kanske kunde uppfattas som riktad mot just detta inlägg - så var naturligtvis inte fallet, det var väl en av de få balanserade saker som skrivits. Jag hoppas Karin förlåter om det blivit någon missuppfattning.
Jag syftar naturligtvis på de snusmumrikar som skrivit långa litanior om "censur" hur "allvarligt det är att vilja tysta en författare" etc. Man måste kunna ta en humoristisk kommentar med en klackspark.
Och Einar: nej det tarvliga är verkligen inte roligt. Men det är ju i stort sett det enda som bjuds nu för tiden. Och jag tänkte att en del av de som skrivit kanske skulle behöva ha något i den stilen för att kunna skratta.
Sen är jag inte alls säker på att Englund är rätt man som ständig men det var ingenting med det här att göra.
Gabrielle först,
Nej, det var en bra artikel, och sorry, jag visste att jag gjorde något dumt. Det tioåriga får stå för mig. Alltså, du och jag har ju rätt, men hur vettigt är det att lägga sig i (eller nåja, kommentera) grejer på den här nivån? Det var snarare där jag landade med mina åsikter.
Det här är en mellanstadiegrej som får ta plats på en massa ställen nu, en medial grej, något som över huvud taget inte borde hänt. Typ.
Jag tror inte att våra vägar behöver skiljas - om du inte propsar på det förstås. I såna fall beklagar jag det för jag har varit glad att vi, du och jag, kanske håller på att upptäcka varann.
Bengt,
ja, det kunde kanske missförstås, men nu är saken utredd. Som sagt var, jag visste att det hela var dumt, och än dummare gjorde jag mitt tilltag genom att skriva ännu mer om det.
Vad gäller humoraspekten ger jag dig helt rätt, så hade ju normala människor reagerat. Som jenny maria skrev nånstans: Ja, och om Ranelid hade skrivit på sin blogg: "No luck, Englund, jag har fortfarande tid att skriva. Hehe."
Så hade det väl fått en annan karaktär.
Einar,
Och alla, visst, det är ju här, på Englund och den institution han representerar som man blir verkligt besviken.
Nu tycker inte jag att det är särskilt förvånande om man följt Englund som bloggare. Han är, i mina ögon, alldeles för pigg på att visa privatlivet och att "vara medial", lite som Reinfeldt som någonstans väl sa att han ju är en "vanlig förortskille". Så framstår Englund för mig, kan inte hålla isär sak och person, fattar inte alla de hierarkier som fanns och ibland fortfarande finns, eller åtminstone borde finnas.
Min möjligen elaka slutsats är att det beror på den bakgrund som han också så glatt tutar ut i etern. Eller gjorde i alla fall.
Eller också beror det på någon brist på intelligens men det verkar mindre sannolikt.
Vilket inte hindrar att jag gillade hans bok om första världskriget mycket.
Och vilket inte heller hindrar att alla naturligtvis har rätt att göra fel ibland, fast bättre är ju då förstås att man får reda på att de inser att de gjorde fel.
Alla,
på fb fanns långa trådar som verkligen kändes skolgård, gäng som stod och glodde på de två killarna som slogs, uppmuntrande tillrop och visslingar.
+ ett par duktiga tjejer, dåra.
Vad säga om alltsammans? Beklämmande.
Mitt uttryck "skiljas våra vägar" var mest ett sätt att skoja med dramaqueen-bruset.
Så, vi fortsätter så klart, med eller utan åsiktskonsensus. Hej och Hå.
Jag förstår inte hur somliga kan bekväma sig till att "kommentera" det här skolgårdsbråket på allvar, allt från Gabriel Byströms förnumstiga förmaningar till Englund i GP till Johan Hiltons mansrollsläsning av fenomenet Ranelid i Expressen.
Varför inte bara låta dem leka sin lilla lek, Englund och Ranelid, och under tiden kan vi andra ägna oss åt annat.
karin
ja, det fragas givetvis om varfor en del av oss envisas med att bry sig om att kommentera en sak som denna.
det ar onekligen ett intellektuellt(mm) fattigdomssymtom att det skall overhuvudtaget behova forklaras, men kan det tankas att offentliga personer inte bara representerar sig sjalva utan nagonting for samhallet-kulturen-manniskan betydligt mer angelaget?
i detta fall kunde det var mer an uppenbart att herrarna (pojkarna?) ranelid och englund nar de oppnar sin mun inte bara bara representerar herrarna (pojkarna) ranelid och englund utan den intellektuelle i sin samtid och den svenska vitterheten overhuvudtaget.
men det ar klart. representerar man ingenting mer an sig sjalv blir uttryck for aspekter och dimensioner av tillvaron som inte stannar vid den egna psykologin obegripliga. tank bara sa skont att bortse fran allt sadant, och istallet stanna vid den egna psykologin med tillhorande asikter och agna sig at annat.
allt gott
einar
Man kanske kunde se Englunds och Ranelids lilla debacle som tecken på det offentliga pajaseriets utbredning och inlemmande av personer ur vitterheten, på författarens "medialisering", eller vad litteraturvetarna vill kalla det. Även om väl inte mycket vore nytt under solen då. Tycker för min del att kultursidorna har viktigare ting att ägna sina spaltcentimeter än det här. Ingen av de hittills publicerade artiklarna har väl egentligen sagt något nytt eller angeläget.
Hej Magnus,
OM man nu tar till orda i denna på sätt och vis pseudofråga så hamnar åtminstone jag i lägret Gabrielle/Byström/einar, det vill säga Peter Englund har trampat i klaveret. Det är vad som blir kvar som sakfråga. Eller snarare sak. Någon fråga är det inte.
Är då det hela världen? Nej, naturligtvis inte, Akademien har klarat värre saker än så. Än är förtroendet inte helt förbrukat, inte ens Englunds.
Men att BARA som du gör nu, säga att detta är inte icke-fråga fattar jag inte alls poängen med. I såna fall så låter man väl bli att kommentera den, också på en blogg. Eller hur får du ihop det hela?
well... "EN ICKE-FRÅGA" ska det väl vara.
Gabrielle,
VI ÄR ÖVERENS! Heja oss!
Hej Karin,
ja, visst, man kan ju se det så här: Englund har uttryckt sig ofint, Ranelid odlar sin narcissism. Men är det en sak värd att skriva artiklar om på kultursidorna? Jag håller med dig om att det är en pseudofråga.
Min första lilla fundering här på din blogg - och här kommer svaret på din fråga om hur jag får ihop det hela - handlade alltså snarast om huruvida det var publicistiskt relevant och meningsfullt att dryfta denna lilla tuppfajt. (Den gällde inte din blogg eller någon annans, på nätet är ju platsen obegränsad och bloggen lyder inte tidningens mallade medielogik etc etc.) Det kanske det kan, hittills har jag inte riktigt övertygats av det jag sett. Men vad vet jag. Frågan kanske är mer angelägen än vad jag förstår. En taktlös men roligt formulerad bloggpost har i alla fall inte påverkat min syn på Akademien nämnvärt.
Magnus,
Då har vi nog kommit så långt vi kan i detta.
Vi är inte HELT överens, men det behöver man inte vara.
Tack för din förtydligande kommentar.
Skicka en kommentar