Diverse skolartiklar

Zarembas artiklar om den svenska skolan känns för mig som spiken i kistan för den svenska skolan, som den ser ut nu.
Till slut blev ju skolan en valfråga, enligt Zaremba, det vill säga i valet förra året. Innan dess såg vi ju både dalande resultat i internationella tester och inhemsk kritik mot både lärarhögskolor och kunskapsnivåer, som också i nationella test sjunkit. Om jag nu minns rätt.

Samtidigt får jag en känsla av att Zaremba, inte överdriver, men håller sig i något extremt i den svenska skolvärlden. Den högstadieskola i Kävlinge som uppenbarligen varit vanskött i många år - hur representativ är den egentligen?
I den andra artikeln däremot är budskapet tydligare: skolan har nedmonterats av två saker, den egna byråkratin som gör gällande att det är normalt att invandrartäta skolor har dåliga resultat och kommunaliseringen. Det vill säga skolan drivs nu på ekonomiska grunder och man slåss om skolpengen med de medel man har.

Även om artiklarna är tendentiösa och jag i någon mån saknar en överblick, så misstänker jag att Zaremba ändå kommit åt tendensen. Ja, det är så här, fast inte så farligt kanske, på många skolor.

Samtidigt skriver Björn af Kleen i Expressen om hur friskolorna fått luft under vingarna, och som vanligt ger han en känga åt Göran Persson. Alla verkar förbannade på Göran Persson som genomförde kommunaliseringen av skolan. Men, som jag har fattat det så gjorde han bara vad socialdemokratin hade utrett sig fram till. Ingvar Carlsson stod bakom. Och Persson var alltså för att de gamla privatskolorna också fick statliga pengar - skolpeng.

Vänstern vill gärna få det till att friskolorna dränerar den kommunala skolan på de duktiga eleverna och det är därför det går så dåligt. Vi har, på nytt, fått en icke-jämlik skola. Ett ojämlikt skolsystem. Och detta befäster rådande klasstrukturer. Det blir svårare att göra klassresor.
Vilket ju antagligen stämmer? Men är det valfrihetens fel eller är det något annat som ska sökas som förklaring till det? Gissningsvis är förklaringen krångligare än så. Det Zaremba berättar om Haninge kommun låter ju antyda att det är så det är. Skolan har liksom nedmonterat sig själv, mer eller mindre. Tappat fokus, vet inte vad den är till för längre, mer än att få barnen att trivas.

Nå, när jag läser Zarembas artiklar så inser jag att jag gick i en någorlunda fungerande skola. Visst, det var längesen och den skolan har ingenting med dagens att göra.
Men jag tror ändå att den har det. Den skola jag gick i var alltigenom centralstyrd och låg på medelelevens nivå. Det fanns inga som helst möjligheter att byta skola eller att välja skola, och i mina föräldrars generation fanns en tilltro till skolsystemet som jag i efterhand har svårt att begripa. Eller som jag åtminstone grubblat en hel del över. För hur det än var, jag gick i en ny skola i en ny förort (Bollmora), alla mina lärare i låg- och mellanstadiet var nyutexaminerade - och alltså i 22-årsåldern, om de hade examen. På högstadiet fanns ett gäng mer eller mindre trötta adjunkter där några var bra och några mindre bra. I några ämnen hade jag i snitt en lärare per termin. Och då var de flesta av dem inte heller behöriga. Jag ska inte säga att det var kaos rakt igenom, men det var inte särskilt stabilt heller.
Och det jag alltså tycker är förbluffande är den inställning mina föräldrar och deras vänner hade till den här skolan. De trodde liksom att jag hade hamnat i läroverket. Att det här var en skola där duktiga barn blev stimulerade och fick jobba på sin egen nivå, att det ställdes krav också på de duktiga eleverna. Och så var det ju inte. Jag och såna som jag behövde inte göra många knop i det som kallades grundskolan. Jag minns också att min mamma tyckte att den undervisning vi fick i t ex kemi var omöjlig och splittrad, det går inte att begripa kemi om man inte får i sig helheten. Och det fick vi inte. Vilket vi faktiskt inte fick i särskilt många ämnen - jag vet för jag har kvar mina franskaböcker. Ingen grammatik, eller så gott som ingen, och ändå skulle man komma ihåg stavning och samband - som alltså inte förklarades.

I gymnasiet startade dock de flesta ämnena om och då kom de där grunderna som gjorde dem begripliga. För den som jobbade.

Men, jag tror inte att någon av de klasskamrater jag då hade gick ut med den sortens totala brist på läsförmåga som Zaremba beskriver. Där har uppenbarligen en hel del hänt.

Så vad göra?
Jag är inte säker på att staten måste tillbaka och driva alla skolor, däremot måste ju någon, förmodligen statlig, instans ha större koll på helheten. Jag ser inga problem med "elitskolor" där man jobbar mer med något ämne, däremot betyder ju inte det att man kan acceptera hur lite som helst för resten. Man måste antagligen också acceptera att alla inte vill och kan hålla på plugga halva livet. För dem måste det också finnas en plats i samhället, som det så fint heter. Och sen är jag helt klart för att man ska kunna ändra sig senare i livet och ta upp tappade trådar. Plugga igen, vidareutbilda sig, omskola sig, what ever.

Det jag tycker är lite läskigt är att om skolan i många fall (hur många?) har tappat bort vad den är till för, så innebär det någonstans antagligen i förlängningen att hela samhället gjort så. Skolan är och har alltid varit en del av och en spegel av samhället i stort.

Och för att göra en lång text ännu längre. Mina barn går i det franska skolsystemet. Det lider i mångt och mycket av samma brister som det svenska, men har också sina egna svårigheter. Det är ju då ett elitistiskt system och vill så vara. Det har funkat så länge detta system tillät begåvade unga människor ur små omständigheter att göra kometkarriärer, kanonklassresor. Här började ju den grejen i det tidiga artonhundratalet. Var också en del av den jämlikhet den franska revolutionen förespråkade.
Men, som på så många andra ställen, har denna möjlighet till rörelse stagnerat och statistiken visar att det går bakåt. Också här.
Vilket inte hindrar att det är ganska enkelt att som hyfsat medveten förälder se till att få in barnen på antingen en privat skola som har bra resultat eller en statlig dito, åtminstone i gymnasiet. Och där jobbar man på. Den statliga kollen är intakt och studentexamen existerar fortfarande, även om den numera är betydligt mindre värd och även är betydligt mycket lättare, en följd av det man nog ändå får kalla massutbildning, vilket ju är vad västvälden håller på med.
Det är något pålitligt med en ständig klassificering av elever och institutioner - man vet åtminstone vad man har att förhålla sig till.
I praktiken är det ju samma sak i Sverige, antar jag. Eller det var åtminstone det då jag gick i skolan där, kan inte tänka mig att det har ändrats. Men man har aldrig gjort något officiellt av detta.

Nu några länkar, grattis om du orkar läsa ända hit.
Zarembas första artikel
Zarembas andra artikel
af Kleens första
och andra.

Och så en intressant nyhet om den i övrigt så utmärkta finländska skolan: Den minoritet som går i den svenskspråkiga delen av systemet är ungefär lika medelmåttig på PISA som franska eller svenska elever. Hur det nu ska förklaras.