torsdag 28 april 2011

Min kropp är min sallad

Inspirerad av Gabrielles fantastiska aladåb-text som ju alla antagligen läst vid det här laget, så tänkte jag skriva en liten bit om mina underben.
Underben? Heter det så? Smalben? Smalbenen blir man sparkad på men vad är det man springer med?
Jag vet att jag helt snöat in på detta med kardaner och andra kroppsdelar, men jag kan inte hjälpa det.

I alla fall. Senast jag sprang så gjorde jag det ensam. Det var lite bättre, vilket ju annanan påpekade att det skulle vara. Jag hade liksom tid att tänka eller inte. Läste ni den här texten om meditation och tystnad? Jag vill inte påstå att man mediterar när man springer men det är som om tankarna hindras från vissa banor. Ungefär som man inte kan han ångest samtidigt som man stickar en halsduk, eller lovikavantar eller what ever man stickar. Tankarna skakar delvis loss från sina fästen, inte så att de får vingar, men de skramlar runt och byter plats litegrann. Och nya konstiga kan bryta sig in.
Det var vad som hände. Jag fick för mig att mina underben, alltså själva smalbenen (tibia) var vedträn. Jag såg Lennarts skjul framför mig, jag såg sjörövare ur barnens böcker med riktiga träben, jag kände framför allt hur benet var utsatt för påfrestning, hur det liksom sviktade vid varje nedslag, hur det skulle kunna splittras och hur det förmodligen var märg i, av rödbrunt slag. Lätt förvedad, den också.

I parken jag springer i finns massor att se. Killen som låg på en gräsmatta med bara fötter och dunjacka upptill. Fågeln som flög upp nästan lodrätt som en helikopter, mannen som satt under den grönaste pilen med de lägsta grenarna och såg ut över det lika gröna vattnet i dammen. Bollen som föll i samma damm och flöt iväg. Den ser bottenlös ut för vattnet är så möljigt, så ingen vågade gå i och fiska upp den, det vara bara att snällt gå runt vattenytan och vänta tills den svaga brisen fört bollen i land på andra sidan.

Det finns en parkbänk som sätter igång och viskar när man springer förbi. Kanske ska jag filma den nästa gång.

Det var allt för idag. Hej.

12 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tycker det låter som de ben jag får när jag sitter och trycker vid ett skrivbord mot deadline, klackarna i backen s.a.s.
Om jag på allvar ska vara din expert så säger jag bara, testa thaimassörernas knep. Klappa kraftigt och mycket på dina vadmuskler varje morgon. Håller cirkulationen igång och musklerna mindre stela. Samt klappa fötterna ibland. Hälsning från kroppsveteranen.

Karin S sa...

Gabrielle, tack. Men det är själva benet, inuti, som krånglar. Och sen tycker jag nog att det verkar svårt att klappa sina egna vader, det är ju baksidan. Måste antagligen gå till en massös, i såna fall. Och det har jag inte tid med.

Gunnar sa...

Jag håller nog med Alain Fienkelkraut: "Jogging is rightwing, philistine and fundamentally not French. Why not adopt a more contemplative and poetic recreation, such as walking".

Lennart Erling sa...

Om jag varit legitimerad expert hade jag uttryckt det så här:

"Det här är ett vanligt problem vid plötslig igångsättning med löpträning och beror många gånger på att skelettet i underbenen inte hinner anpassa sig till den belastning som löpningen utgör tillräckligt snabbt. Har du väl drabbats kan det vara svårt att "springa sig ur" problematiken. Det första steget blir att halvera löpdosen (minskat antal pass) som istället byts ut mot alternativ träning (ex.vis cykel eller simning).
Kanske skulle du även vara behjälpt av styrketräning för benen (knäböj, benpress, benspark, tåhäv m.m) för att bättre svara upp mot de krav som löpningen ställer på hållfastheten i skelett, senor och muskulatur i dina ben. Har du inte löptränat de sista åren så är det viktigt att inte starta för optimistiskt. 2 gånger 30 min i veckan med minst 2 dagar vila emellan räcker till att börja med första månaden.
Val av terräng påverkar hur pass väl dina ben ska klara belastningen där löpning på asfalt sliter mest beroende av det monotona löpsteget. Löpning i varierad terräng på sviktande underlag är skonsammare pga att löpsteget varieras i större utsträckning än på asfalt så att inte samma del av en led eller ben belastas i varje steg."

Men eftersom jag inte är leg. expert, utan bara har en viss erfarenhet av långlöpning från yngre dagar, så har jag knyckt analysen...

Numera följer jag Finkelkrauts råd. Men håller inte med om att det skulle vara rightwing att träna löpning... Många filosofer skulle fått en nyttig hjärnrensing om de sprungit några mil regelbundet...

Karin S sa...

Gunnar,
:)
Har alltid gillat Finkelkraut, och det förändras inte av den här saken. Men frågan är om man ska tro honom. "Not French"? Jag tvivlar, de skalar ju runt precis som i Sverige. En sak finns dock inte här: stavgång, där kan man lugnt säga Not French. Och det kan man ju vara tacksam för.

Karin S sa...

Lennart,
Det var det bästa du sagt på länge!:) Jag kör på det. Och för att lugna dig, jag har alltså inte ont i benen (än), för att få det måste man springa mer än jag gjort. Det är liksom mer av en Aning.
Men nu vet jag ju hur jag ska göra.

Underlaget kan jag inte göra mycket åt, jag får liksom vara glad att det öht finns ett. Möjligen snedda över några gräsmattor, men det förändrar inget i stort, men jag får väl vakterna efter mig, blåsande i sina visselpipor. Så det tar jag när jag är lite mer snabb!

Agneta sa...

Undrar just om det där med att stavgång inte finns i Frankrike stämmer:

Har du tittat efter ordentligt i Luxembourgparken?

Gabrielle Björnstrand sa...

Alltså, man ligger i sängen på morgonen, vrider upp fötterna mot huvudet, och klappar energiskt som på sina egna vader. Händerna ska va flappiga som en bäversvans. Och joda, det ÄR bra med ökad cirkulation, för allt.

Gå är trots allt bäst, särskilt för mig. Men - vänta nu - deffa var ju att GÅ. Men hur fort?

Karin S sa...

Agneta,
:)
Nordiskt. Står det. Vilket bekräftar att det inte är franskt. Och nej, jag har inte sett dem, vilket jag bara är glad för!

Karin S sa...

Gabrielle,
Det var den obegripligaste kommentaren på länge.

"Alltså, man ligger i sängen på morgonen, vrider upp fötterna mot huvudet, och klappar energiskt som på sina egna vader. Händerna ska va flappiga som en bäversvans."

Hur VRIDER du upp fötterna mot huvudet? Och hur klappar jag energiskt, SOM på mina egna vader? Klappar jag i luften med fötterna för örona, typ?
Det där med bäversvansen fattar jag dock. Man får väl vara glad för det lilla.

Visst var att deffa att gå. Men något steg mig åt huvudet (vaderna?) och jag skrev in mig till det där loppet. Jag inser att jag måste börja springa för att ta mig runt den där banan inom maxtid. Men jag tänker inte springa hela vägen.
Gå är roligare. Deff is king.

Gabrielle Björnstrand sa...

Var du med i gymnastiken alls, Karin? Eller var du en djuping redan på den tiden?

Majjen säger: Ligga rygg, böj benen bakåt över magen tills fötterna når typ näsan. Sedan klappa flappa på vaderna, typ bäverdask.
Kan inte vara svårt. Utom om man tänker på något helt annat. Som att lagerkransad gå i mål vid stadion, och falla framstupa.
Men, men, var och en sin egen lyckas smed.

Karin S sa...

Jepp, jag var med i gymnastiken, men den där övningen gjorde vi aldrig. Jag upprepar: aldrig.

Så vi får väl släppa det hela här. Kanske kan du visa om vi ses en dag!?