på Newsmill fortsätter att tuffa på. Nu läste jag just en artikel som i mina ögon var bra i ämnet. Man kan hålla med eller inte, men killen som skriver, Charlie Weimers, har kläm på konservatismens roll både i Sverige (svag) och på kontinenten (stark). Han säger en konstig grej dock - att Sverige skulle vara opåverkad av konservatismens starka ställning på kontinenten finner han osannolikt.
Hur då, undrar jag.
Men okej, jag ger mig ut på trendspaning i cyberrymden och letar tecken på att unga människor skulle vara mer konservativa än äldre. På Generation Ordning, som Weimers kallar den.
Och hittar direkt ett sådant via Annaa Mattssons blogg. Annaa själv kan inte kallas konservativ, tvärtom. Hon har retat sig i flera inlägg på det som kallas husmorsbloggar.
Fascinerat klickar jag och följer länkarna och hamnar i en värld av grårosa pastell där man kan virka sin egen prinsesstårta, man bakar muffins och bröd och virkar och syr och stickar. Och så inreder man. Med hyllremsor i det intakta 20-talsköket.
Det finns hur mycket som helst. Det är en värld, helt enkelt.
Bloggarna verkar drivas av kvinnor i säg 30-årsåldern, ofta har de små barn och de verkar gilla vad de håller på med på ett sätt som är helt otroligt.
Den här skribenten har ingenting att hämta hos husmorsbloggarna.
Nu kan man ju fråga sig om det här verkligen är en ny trend. Jag tänker på tidningar som Husmodern, som min farmor hade, som var proppfull av exakt samma sorts info. Men det är ju ett tag sen. Finns den kvar? Eller har alla svenska damtidningar blivit Amelior och Mamas?
Det som möjligen är nytt är att det är unga människor som ägnar sig åt detta. Min farmor var ju farmor. Och hon virkade badrumsmattor av plastpåsar nedklippta till remsor - ingenting skulle slängas! - och det gör inte de här tjejerna. Jag tror inte att det finns några plastpåsar i deras hem. Virkade kassar och möjligen papperspåsar.
Annaa Mattsson blev ju rätt irriterad på de här bloggarna. Själv blev jag irriterad då jag hörde en av dem, eller om hon nu inte bloggade, men i alla fall, hålla låda i P1 om när man skulle byta disktrasa och så kunde hon inte uttala ordet ättika. Jag tyckte och tycker att det var ett totalt värdelöst program.
Men bloggar kan jag inte bli lika irriterad på. Mer fascinerad. Och undrande. Är det en backlash som Mattsson och en del av hennes läsare är inne på, eller är det ett tecken på något annat? Det skulle ju kunna vara det senare. Den rotlöshet som just unga människor känner i dagens samhälle och som tar sig uttryck i konservativa värderingar, hur de än ser ut. Det kan ju lika gärna bli religiösa fundamentalister, för den som har den bakgrunden, som unga nykonservativa husmödrar?
10 kommentarer:
Fast nu börjar jag själv kommentera här. En viktig skillnad mot hur det ser ut här är att de unga svenskarna måste leta efter något i deras ögon förlorat.
Här är konservatism mer nedärvd i raka led. Inga överhoppade generationer på samma sätt. Konservativa föräldrar får konservativa barn som omfattar ungefär samma värderingar och som ärver samma prylar, och som inte gör sig av med dem och som heller inte ersätter dem med ikea-dito.
Och det är DEN grejen som knappt existerar i Sverige, vilket gör att landet möjligen kan bli NYkonservativt, men aldrig konservativt - för så gott som allt gammalt är slängt på soptippen för länge sen.
Skulle jag påstå.
I ett europeiskt perspektiv är väl konservatism och skepticism besläktade. (Förutsättningen för det förra är förekomsten av det senare.) En europeisk konservativ "anammar" inga trender (hellre söker man politisk asyl i Vatikanen), medan en "konservativ" svensk ju på sätt och vis älskar den rådande tidsandan lika mycket som den förmente motståndaren på vänsterkanten gör det...
JCB,
Ja, förutsättningarna för att vara konservativ på det kontinentala sättet som svensk är ju väldigt usla. Det finns liksom inte mycket att hänga upp det hela på, utom då en "trend"...
Fast jag läste Björn af Kleens bok om den svenska jordägande adeln. Den är lika konservativ som sin motsvarighet var som helst i Europa, kanske mer till och med. Lite märkligt, men den har alltså inte lidit av några avbräck i stil med revolutioner eller kommunistiska diktaturer.
Men i övrigt består nog Sverige i stort sett av olika schatteringar av "medelklass".
Hej! Kul att du tog upp tråden! Tjejen du hörde i radions Husmorsskolan var Underbara Clara, storbloggaren i ämnet. En annan av dem, som jag tycker är ännu mindre intressant än Clara, har fått en egen spalt i en veckotidning. Det är intressant och stämmer precis med just det du pekar på, de präktiga kvinnoveckotidningarna finns kvar, även om det inte är lika mycket hushållsinriktat som förr. (Tråkig utslätning, plöjde igenom en trave när jag skulle försöka sälja in ett jobb och hade all möda i världen att se skillnad.) Trots att det torde finnas stor samlad kunskap på redaktionen tar man in en bloggtjej för att ge tips som för de flesta läsarna torde vara självklarheter. Tyder nog på en trend.
Det har ju diskuterats rätt mycket om detta i och kring min blogg. Ska bara fånga upp en tråd; jag tror inte att det stämmer att allmän hushållskunskap numera inte skulle "gå i arv". Första bullbaken sker ju som regel tillsammans med föräldrar. Inte ens min mamma-generation som bröt sig ur hemmafrurollen och med öppna armar tog emot alla innovationer som frysboxar och pulvermos förkastade med självklarhet det gamla.
Annaa,
Ja, det var en intressant diskussion på din blogg. I någon mån anar man ju en generationsmotsättning, tycker jag.
Vad gäller hur mycket hushållskunskap som förmedlas så misstänker jag att det är olika på olika områden. Matlagning kanske de flesta får något hum om hemifrån. Men hur man sköter kläder (och textilier) och broderar och väver och syr? Nej, där finns inte mycket, skulle jag tro. Städning... antagligen samma sak.
Det märkliga med Sverige är ju på något vis att det här just blir en "trend" och en trend är ju en trend, något övergående. Man kan se det som en backlash, men man kan också se det som ett återtagande av förlorad terräng. Jag förmodar att de långa föräldraledigheterna ändå tillåter att man ägnar sig åt sånt som man tycker är - mysigt. Och då ligger väl det här nära till hands.
Jag kan inte se något ont i det, även om mycket av det i mina ögon är rätt stolligt.
Virkade prinsesstårtor, t ex.
Man kan också jämföra med min farmor som alltså virkade badrumsmattor (eller snarare en rund plätt liksom), de där såldes sen på någon sorts välgörenhetsbazar. Allt återanvändes, inget slängdes, det fanns en inlärd och nedärvd sparsamhet som ju gått helt förlorad. Inte sjutton säljer de här tjejerna prinsesstårtorna på kyrkans julbazar sen, eller?
Det känns på så sätt ytligare och mer egoistiskt, mer instängt, skulle man också kunna säga.
Men, jag kanske har fel. För jag vet ju faktiskt inte riktigt.
Hej,
kul att du kommenterar min artikel! Angående din invändning om att Sverige inte kommer att förbli opåverkat av konservatismens starka ställning utomlands... Vad jag menar är att Sverige länge levt i en "egen bubbla" och utgått ifrån att vår vardag är någon slags normalitet. Att så inte är fallet visar ju World Values Survey med stor tydlighet, vi är snarare ett "extremt exempel" (i objektiv mening). När vi nu genom resande och internet i långt större utsträckning än tidigare kan ta del av debatt, diskussion, livsstilar och andra intryck från utlandet så kommer nog ett och annat omvärderas. I just fallet konservatismen så finns det väldigt begränsat med litteratur, tankesmedjor, magasin, tidningar etc. på svenska. Men talar man engelska eller tyska så öppnar sig helt nya arenor. Den unga generationen kan på helt andra sätt än sina föräldrar komma att påverkas av det faktum att konservatismen är en dominerande politisk inriktning i Europa. Kanske får vi som följd se en konservativ politisk tidsskrift, och/eller ett konservativt livsstilsmagasin liknande de du berör? Den som lever får se.
Charlie,
Roligt också att du hittat hit. Jag är nog mer skeptisk till unga människors vilja att idag definiera sig som konservativa. Även om de kanske faktiskt ÄR det, i praktiken. Men kanske har jag fel.
Mycket talar dock emot det, kanske är det främsta skälet att just tyska och franska är språk som unga människor (från och med min generation, minst) i regel inte behärskar. Kvarstår det engelska, som i och för sig har ett rikare utbud, medges, säkert också av översatt litteratur.
Men, som sagt, jag kanske har fel. Det närmaste vi kommer något åtminstone kulturkonservativt idag är gissningsvis tidskriften och tevekanalen Axess, vilket i och för sig är väldigt mycket mer än ingenting. Vilket ju var fallet för inte så länge sen.
Hur som helst önskar jag dig lycka till med att "modernisera" denna ideologi, få den tillgänglig och begriplig - också för unga. Som jag själv ser det handlar det mer om att få folk att inse att de faktiskt ÄR ganska konservativa, men att ordet har en mycket negativ klang i Sverige.
Karin, jag håller helt med dig om att den självmedvetna konservatismen är ytterst begränsad i Sverige. Man ska i regel vara ganska rejält politiskt intresserad för att komma till slutsaten att man är "konservativ".
Ordet har en negativ klang i Sverige, men börjar få en mer neutral klang än tidigare. Folk höjer i den politiska världen inte alls på ögonbrynen när man kallar sig konservativ, jämfört med 15 år sedan. Här tror jag att de internationella influenserna kan ha spelat en roll.
Egentligen skulle man behöva en definition av vad konservatism är.
Handlar det om:
* en livsstil (mönstrade tapeter)
* politiska preferenser
* en syn på tillvaron
Den som hoppas på att inom snar framtid uppnå ett slags konservativ "majoritet" inom befolkningen, kan nog känna sig lugn vad gäller de båda första punkterna.
Reinfeldt kommer att bli omvald i evigheters evighet och upplagorna för diverse livsstilsmagasin kommer att nå svindlande höjder.
Vad gäller den tredje punkten tror jag som Karin: Sverige kan bli NYkonservativt, men aldrig konservativt.
Jämfört med Europa är vår "höger" vänster: modernitetsbejakande, anti-borgerlig i förhållande till kultur och tradition, kollektivistisk på så vis att det är en hederssak att flyta med strömmen.
Fast ändå. Om man funderar ett varv till så anses ju idag s och framför allt LO och facken konservativa? De behålla det starka samhälle som vittrar av en massa orsaker, både inre och yttre. Medan Alliansen är det moderniserande alternativet, det som bryter upp och lägger ned. Visserligen många gånger i borgerlig anda, individen i centrum istället för kollektivet. Men, lite märkligt är det ändå.
JCB,
Charlies artikel tycker jag står för en ganska (tysk)europeisk konservatism, om jag minns rätt. Så EN konservativ ung människa finns det väl ändå. På banan.
I övrigt är de mest konservativa människor jag mött dels min farmor och farfar, folkpensionärer som röstade s livet ut av tacksamhet. Och dels mina svärföräldrar, en fransk generation hårt präglad av de både krigen.
Dygder de delar eller delade: sparsamhet och blygsamhet för eget vidkommande men generositet visavi andra, livslånga äktenskap, skepsis inför en del nymodigheter, acceptans för andra. Men framför allt trofasthet, lojalitet och försiktighet.
Skicka en kommentar