Jag fattar inte det här med kungen. Eller som jag fattar det så är det inte så mycket att bråka om. Kungen anklagas för att ha gått på stripklubb? För att ha haft utomäktenskapliga förbindelser? För att ha umgåtts med kriminella?
Vad jag kan se är ingen av dessa grejer något olagligt i sig. Klart att har man affärer med kriminella så börjar det bli vanskligt. Om affärerna är olagliga, vill säga. Men även kriminella kan väl göra lagliga affärer. Också.
Men på de andra två punkterna har vi än så länge eller kanske snarare inte längre någon lagstiftning som förbjuder.
Ja, så var det de eventuella komprometterande bilderna som kompisen höll på och jiddrade om. Kan man inte ta ställning till dem då de visar sig?
Som det ser ut hittills så är ju inte det något kungen sysslat med. Alltså bildköp.
Jag är verkligen inte för att kungen eller statschefen ska få ägna sig åt just kriminella aktiviteter. Enligt den här artikeln är ju det heller inget lagstiftaren tänkt sig.
Men jag tycker heller inte att kungen måste uttala sig om än det ena, än det andra. Att folkvalda och folk som har tjänster, jobb, betalda uppgifter, ska kunna stå till svars för vad de gör inom dessa ämbeten och åtaganden är väl rimligt.
Men privatlivet?
Njet, inte så länge man håller sig inom lagens råmärken.
Så gör som de danska kungliga gör: håll klaffen.
Uppdatering: Bra text av Einar J om eländet. Och ytterligare en, än fränare, av Alberte Bremberg, SvB.
27 kommentarer:
Nu kommer jag och tjötar lite här också! En av de stolliga grejerna med monarkin är ju just att det privata och det yrkesmässiga flyter ihop. Ta bara en sådan sak som att Victoria förväntas bli gravid och föda ett friskt och någorlunda normalt barn – ända sedan hon gifte sig har hon haft hela svenska folket med sig ända in i sängkammaren. Hur vettigt är det?
På samma sätt så spelar ju kungen som person en roll för hur han representerar Sverige. En monark med taskig kvinnosyn är ingen bra förgrundsfigur för ett land som vill kalla sig jämställt. Man kan också fundera på vad som skulle hända om en otrogen monark får barn med en av älskarinnorna. Står det i lagen att det bara är hans barn inom äktenskapet som är av kungligt blod? Eller skulle det, rent hypotetiskt, kunna finnas flera prinsar och prinsessor och vad har de i så fall för rättigheter?
bra karin!
Helena,
Näe, vi är väl inte överens. Nu heller...
Att monarkerna helst ska få barn ingår i jobbet, det håller jag med om. Får de inte det har man ju alltid hittat andra lösningar, so far. Hur en sån grej skulle gå idag vet man väl inte förrän man har sett den. Carl Philip får ta över, eller hans barn? Om inte han heller får ungar så kanske Madeleine?
Just här ser det väl rätt ljust ut.
Men visst är det lite konstigt - som jobb...
Kungens kvinnosyn ger jag också fan i så länge han inte beter sig som DSK (förmodligen) har gjort. Jag tror inte på förebildshysterin som råder i Sverige vad gäller allt från programledare till barnböcker. Jag tror att folk kan tänka själva, så även barn. Jag tror att det är viktigt att de snarare får se så många olika exempel som möjligt, både bra och dåliga, för att kunna bilda sig en egen uppfattning.
Och "oäkta" barn... tja, det återstår väl också att se. Kan inte se att det idag skulle vara ett gigantiskt problem, ens om de existerade. Jag menar, det skulle säkert gå att reda ut i såna fall, vilken ställning de skulle få.
Så har jag också tjatat lite till!
;-)
Einar, man tackar!
Det är sant att kungen inte bevisligen gjort något brottsligt. Å andra sidan, han äger immunitet och kan så vitt jag förstår inte lagföras, så det kanske spelar mindre roll ändå.
Det egentliga problemet är att kungen i egenskap av just sin person och inget annat är statsöverhuvud. Som HL skriver är det knappast möjligt att separera yrke och person här.
Kvinnoaffärerna i sig ger också jag blanka f-n i.
Men om kungen, ordf. i utrikesnämnden, umgås med kriminella, så är det ett reellt problem; det skulle kunna leda till utpressningssituationer. Därför är granskningen av åtminstone den delen relevant.
Som jag skrev hos JCB, jag ser en plågad man i kungen. Det enda barmhärtiga, för medborgarna i vårt land och för de rojala, vore att avskaffa eländet.
Magnus,
Ja, det var en intressant diskussion på JCBs blogg igår.
Och jag är väl tämligen ensam om att vilja behålla "eländet". För det finns inga bra rationella argument, man hamnar i ludd som bra med institutioner som samlar och förändras långsamt över tiden och sånt. Jag vet att de inte riktigt håller, men jag tycker alltså så ändå.
Annars lutar det åt att kungen får ge upp, som jag tolkar situationen. Min gissning är att det här inte är slut än och att han kommer att abdikera. Men då blir det ju Victoria som tar över.
Och gissningsvis med lite andra förutsättningar, läs t ex denna ledare
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/monarki-i-gungning
Med andra ord, det blir mer transparent och professionellt.
Kungen känns ju GAMMAL i det här läget, omodern, fel, gubbig. Och det kommer inte hålla.
Jag tror alltså att vi står inför något antagligen (något) rationellare och möjligen - tråkigare. Men fortfarande monarki, alltså. Men ännu mer urvattnad...
Karin,
jag tycker nog att argumentet om historisk kontinuitet har visst fog för sig. Vad är det som säger att just rationalitet skall råda allena i just den här debatten? Men för mig väger andra skäl tyngre, som att demokratin skall vara symmetrisk genom alla medborgares likhet inför lagen etc.
Ja, vid kronprinsessans tillträde (när det nu sker) får vi nog ett tråkigare, mer rationellt och rekorderligt regentskap. Frågan är om det blir en framgångsrik anpassning eller slutet på monarkin. Jag har ingen aning.
Magnus,
Jo, där finns väl en brist, monarken tycks inneha något i stil med diplomatisk immunitet. Å andra sidan, det har ju även diplomater, franska ministrar och presidenter, säkert fler.
Men visst, den tar slut då de går i pension, om inte förr.
Där ser alltså även jag ett dilemma med det nuvarande systemet.
Men ponera att man löser det, på något vis?
Och att sia ännu längre är ju i stort sett omöjligt, det beror på, antagligen mest på saker vi inte styr över, saker i omvärlden som vi inte kan förutse.
Jag håller helt med Karin i denna fråga! Nej, det är inte rationellt, jag tycker bara det är kul med kungahus! Visserligen sticker ju Sverige ut bland alla andra länder ändå av olika skäl, men att vi har ett kungahus med anor gör oss lite extra exotiska. Jag gillar det. Utan någon direkt logik, det handlar för min del om historia.
Jag tycker inte det är ett demokratiproblem att man ärver sin kungliga titel heller. Det sker åtminstone öppet. Till skillnad från hur det sker i en del politiska partier... och i många andra branscher.
Sen är det förstås trist att vår kung inte är speciellt begåvad. Tvärtom, intill pinsamhetens gräns, men jag har överseende med det. Han har ju ingen makt. Jag bryr mig inte ett dugg om hans eventuella strippklubbsbesök f ö.
Hur som helst är det dags att lämna över till Victoria.
Karin, personligen oroar jag mig inte ett dugg för eventuella barn i den kungliga familjen, vare sig inom äktenskapet eller utanför. Jag ville bara visa på den konstiga flytande gränsen mellan offentligt och privat.
Inte heller talar jag om kungen som en förebild i vanlig mening, men i och med att han till yrket ska vara en representant för Sverige så måste han ju vara en representativ figur. Ola Lindholm till exempel är ju anställd för att vara chefredaktör – jag gissar att det inte står i hans arbetsbeskrivning att han ska vara en symbol för Kamratposten – men det heter uttryckligen om kungen att han är en symbol för landet och då blir det ju så att allt han gör och säger spelar roll.
Tycker jag alltså. Men du kanske menar att bara han inte stakar sig för mycket vid talen eller skakar hand på ett korrekt sätt eller klipper av banden snyggt vid invigningsceremonierna så räcker det?
Monica,
Tack för stöd!
Och good point med transparensen i hur ämbetet tas över. Hah! Hörde du det, Helena?!
Dessutom misstänker jag att du i din kommentar uttrycket ungefär vad majoriteten av svenska folket tycker. Kul och bra med kungahus med anor, nuvarande monarken börjar bli för off, dags för Victoria och Daniel att ta över!
Helena,
Såg inte din kommentar här när jag skrev min.
Jag tycker väl i och för sig lite mer än så, men i stort sett ja. Om han sköter sitt jobb - den offentliga delen av det hyfsat, och om han inte bryter mot lagen vad gäller resten, så är det okej med mig.
Karin, tack för att du står på dig!
Sverige behöver inte monarki, men definitivt dissens. I den här frågan och tusentals andra.
Det historiska argumentet är intressant. Många traditioner har lättvindigt slängts på soptippen. Och då skulle man väl åtminstone kunna behålla kungahuset?
Så tänker nog många, och kungen har ju (tills ganska nyligen) också varit nästan omåttligt populär.
Men förutsättningen för att det ska fungera, för att det ska finnas plats för den här typen av anakronism, är nog att allt det kungliga sköts med viss stil. Att kungamakten går hand i hand med en sober och (paradoxalt nog) saklig framtoning. Så länge de klipper band och flaggviftar på Skansen går det an.
Men det är när situationer som den aktuella uppstår som avigsidorna blir tydliga. Med andra ord: folk accepterar allt det irrationella kring monarkin så länge det inte syns.
När kungen sen själv, implicit, börjar insistera på att just han är, och alltid ska vara, befriad från ansvar hinner verkligheten (demokratin) ikapp den gamla stolta institutionen.
Och då har snart all sand runnit ned till timglasets botten.
Intressant diskussion, allesammans.
Analogin med partiväsendet stämmer väl till viss del, åtminstone för Socialdemokraterna. Men blir monarkin, med dess antikverade bördsprincip, bättre bara för att spår av samma idé finns i de politiska partierna? Två fel ger inte ett rätt. I så fall skulle jag föredra mer av verklig meritokrati, mindre nepotism, på alla nivåer.
Jag tycker det är sorgligt att vi s a s är dömda att dras med denne regent försåvitt han inte självmant abdikerar eller tvingas bort i en inomfamiljär strid. Han representerar Sverige inte för att han av oss har utvalts, utan för att han råkade födas i denna familj. Oviktigt då om han alls är lämpad för uppgiften eller om han ens vill.
Sen kan man tycka det är kul, exotiskt och uppfriskande anakronistiskt med ett kungahus. Det "sätter Sverige på kartan", som tillväxtstrategen skulle säga. Men som argument för ett statsskick? Där håller jag inte med.
Jag måste nog säga att det inte verkar finnas några vettiga argument för monarkin i den här diskussionen, det handlar mest om någon sorts allmänna känslor – "historia", "kul med kungahus" och "bra med institutioner som samlar och förändras långsamt över tiden och sånt" – och då är det väl bara att konstatera det som Karin redan har gjort: Vi tycker olika.
Vad gäller transparensen i ämbetet så tycker jag att det är helt galet att man ärver ett jobb, vare sig det är inskrivet i lagen eller ej. Vår kung är ett praktexempel på varför det inte ska vara så, man kan ju bara studera honom i valfri filmsnutt och säga: "ja, titta hur det blir". Att ämbeten ärvs inofficiellt på andra håll är så klart också uselt, men då är det väl bättre att försöka motverka det på olika sätt? Ni talar emot er själva lite grann, tycker jag, Karin och Monica – anser ni att man ska ärva ett jobb eller ej? Ja eller nej? Ut med språket nu bara!
Oj, jag såg inte de senaste kommentarerna, det kanske blev viss upprepning av åsikter ...
Helena, Magnus och Monica,
Som jag redan sagt, några bra rationella argument för monarkin finns egentligen inte. I en meritokrati är hela idén helt förlegad och hopplös.
Ändå tror jag alltså på den samlande symbolen, jag tror framför allt på historisk kontinuitet, att skynda långsamt vad gäller förändringar.
Men det är lite som att försvara en gudstro, den plockar ju en rationell analys ganska snart sönder. Ändå finns den kvar.
Säg så här: Det ska mer till för att jag ska övertygas om att en republik faktiskt är bättre än det nuvarande systemet.
Och därmed tror jag att det mesta är sagt i den här tråden.
JCB, jag läste det du skrev på din blogg, det var väldigt fint! Påminde mig av någon anledning om Szymborskas dikt "Lots hustru" ...
Jag tycker snarast att det är ganska sympatiskt att det symboliskt laddade och ceremoniella statschefsämbetet inte nödvändigtvis tillsätts på meritokratiska grunder.
Monarkin, denna ö av historia och uråldrig symbolik i ett i övrigt framtidsdyrkande, genomrationellt (?), prestationsinriktat, jätteduktigt och totalutvärderat samhälle.
Sedan kan man kanske undra hur länge de närmast berörda orkar med nuvarande starka fokus på person snarare än funktion. De är ju dock människor.
Som Karin är inne på är nog rojalismen något av en "trosfråga", och det är möjligt att dagens upplysta medborgare inte längre känner på samma sätt; den symboliska kartan har ritats om. Att skiljas från monarkin skulle för mig kännas som att dö en smula - väldigt många verkar dock inte uppleva det så, vilket jag respekterar.
Alldeles lätt tror jag inte att det blir att omge statens styrelse med samma emotionella laddning och historiska förankring om Sveriges 1000-åriga monarki skulle falla.
En klar fördel med ett republikanskt statsskick (alternativt den återgång till valkoungadöme som Göran Hägg förespråkar) skulle dock vara att statschefen skulle kunna ges en starkare konstitutionell roll, likt den konungen hade i den gamla regeringsformen från 1809, eller rent av ännu starkare som i Finland och Frankrike.
Jag håller med dig, Karin. Kungen borde få hålla klaffen, och/eller be snaskjournalisterna hålla den.
Jag retar mig mest på den låga journalistiken i sammanhanget, och har själv skrivit några rader om det.
Jacob C
Tack för fin kommentar. Jag har också funderat på det där, när får DE nog? Här ska de exportera varumärket Sverige. Men de får inte säga något om de länder de besöker, de får inte någonstans ha en åsikt i politiska frågor, och allt vad privatliv heter verkar det vara slut med.
Och dessutom begär journalisterna "ökad transparens". Man ser ju vart det lutar. Varenda krona ska redovisas. Var det verkligen nödvändigt för kronprinsessan att köpa smågodis och kondomer i den där kiosken för statsbudgeten?
Usch, jag är verkligen less på alltsammans. Låt dem vara ifred.
Och Einar,
Jag läste ditt inlägg. HÅLLER HELT MED DIG (utom vad gäller bisaken statsskicket). Och länkar. Tack.
"Kungen är statschef, försvarar sig skrymtarna" . Som skrymtare är jag ledsen (verkligen) men här verkar vi ha hamnat i helt olika läger. Jag tror att vi allesammans har svårt att hålla i sär begreppen. Först: vi är alla fatttiga syndare och den som är utan skuld får väl kasta första stenen. Jag har själv besökt Folies Bergères (men jag var väldigt ung ;-) Sen har jag varit på bordell i Mexico City men det är en annan historia - jag har annonserat det flera gånger i mina texter men ingen har reagerat. Jag berättar gärna.) Äktenskapliga snedsteg är allvarliga saker men måste i första hand beröra de direkt inblandade och är ingenting utomstående skall lägga sig i. Så privatpersonen Carl Gustaf Bernadotte får vara i fred för mig, jag är inte i en sådan position att jag kan eller vill döma honom.
Men. C16G är ingen "privatperson". Det finns inga vettiga eller rationella skäl att behålla monarki i ett demokratiskt land i 21 århundradet där all makt rimligen måste utgå från folket och ingen skall kunna få en officiell position genom arv. Jo, det kan finnas ett skäl: man kan säga att vi inte bör göra oss av med alla traditioner och att det kan vara ett egenvärde i att slå vakt om ett system som har tusenåriga rötter i Sverige och som i praktiken inte har någon betydelse för landets väl och ve. Folk kan behöva litet glans och gloria, (jag är lite halvsur själv för att jag aldrig blev Riddare av Nordstjerneorden som jag egentligen hade varit berättigad till. ;--) . Det är inte min uppfattning men jag kan respektera den. Men då måste man vara konsekvent: försöken att "demokratisera" monarkin blir ju en contradictio in adjecto. Skall man ha monarki skall den vara odemokratisk med hästar och kalescher med hovbaler och trontal och utan kvinnlig tronföljd eller upphöjande av gymnastiklärare i kungligt stånd. Det blir ju liksom en nationalpark, ingen tar skada eftersom det inte betyder något och den som tycker att det är kul kan ju njuta av det.
Men den pågående cirkusen kring C16G passar inte in i nationalparken. Uppenbarligen har han inte kunnat spela den roll som han varit tilldelad. Kritiken mot honom är därför berättigad: övertygade monarkister kan verka för att han lämnar plats åt sin populära dotter, vi andra kan påpeka att det är dags nu att införa republik så att vi slipper sådana här inkonsistenser i framtiden. De populära argumenten att hela kalabaliken visar att "han är en vanliga människa precis som vi" är helt irrelevanta i sammanhanget. Att dra parelleller till historiska kungliga utsvävningar gränsar t.o.m. till det löjliga.
Karin, bra länkar.
Bengt, jag håller med dig om det mesta.
Jag skulle ju lämna det här ämnet hade jag tänkt, men jag vill bara förtydliga; jag har inte - i diskussioner på annat håll (JCB) - försvarat kungen med hänvisning till alla tiders gökar-kungar, min kommentar gällde enbart detta: att det inte är ngt nytt, och väl knappast då kan betecknas som "förfall" Om inte "förfallet? sas uppstår i varannan generation.
(Förfall är det väl rent allmänt när rikemansgubbs och kriminella delar upp världen mellan sig och sina play-house-dolls.)
Så håller jag med Helena om att det är rätt trist att "ligga i" för att skapa tronarvingar. Men det där överlåter jag åt de närmast sörjande.
Okejdå, en sak till, en viktig sådan känner jag: Jag förstår inte varför så många här bagatelliserar den ruttna kvinnosyn som kungen och hans anhang företräder. Det är väl alldeles utmärkt att journalisterna drar fram den i ljuset. Det är inte journalistiken som är låg, det är kungens förehavanden. Om det vore minsta ruter i karln så skulle han kunna säga någonting i stil med "okej, jag gick på diverse tillställningar där kvinnoförtryck ingick som underhållning, men det var innan jag insåg att sådant tillhör en förgången tid".
Helena, kvinnoförtryck, ja, om man med det menar att alla kvinnor i kungarummet är slavar som inte kan gå därifrån på eget kommando. Tveksamt.
Även kvinnor som gullar med jetsetet gör det ofta för att det på något sätt lönar sig, för dem. Inte för oss.
Kungen har säkert en taskig kvinnosyn, men det verkar som om brudarna själva också har det.
Jag minns inte hur det blev, men jag tror aldrig något ramaskri, när han på sin ungdoms fester - under Vietnamkriget - tog ut gänget på balkongen och skanderade: Bomba Hanoi! Bomba Hanoi! Jag tycker fortfarande det var värre.
Långsint, me?
Bengt O,
Du har alltid haft en poäng när du säger att det är FEL med mer demokrati och kvinnlig tronföljd etc. Ja, lite fel inom ramen för ett större fel. Egentligen kan jag kan bara hålla med dig.
I övrigt väntar vi väl bara på Lennart som vill sälja ut kungahuset och privatisera. Vilket jag erkänner att jag OCKSÅ tycker är en kul idé.
Gabi, ja, det finns naturligtvis grader i helvetet och att vilja döda folk är så klart värre än att "bara" utnyttja dem. Vad gäller fri vilja och allt sådant så talar jag väl snarare om det som brukar kallas strukturer, patriarkat osv. De förtryckta förtrycker sig själva, det är ett välkänt fenomen, och det gör inte förtryckaren till en bättre person. Men nu orkar inte jag heller tjöta mer om kynglingen; åsikterna går isär som sagt, och det får vara bra med det så länge. Hejhej.
Skicka en kommentar