Funderar på att ta en sväng till Gare de Lyon. Jättebra station, alla tåg söderut, nej, inte alla, men många tåg söderut går därifrån. Och kommer tillbaka dit! Min son har varit vid Lac Leman i fem dagar och kommer hem, så det finns ju liksom anledning. Ändå tycker jag att anledning inte riktigt behövs. De här gamla fina artonhundratalsstationerna som fungerar väl än idag är värda sina besök. För stämningen, för mackorna, för alla människor man kan se. Alla öden. Johodå, man ser öden. T ex senast satt jag och tittade på ett judiskt par i min egen ålder. Hon drack kaffe och han käkade ingenting. Efter en stund tog hon fram en banan ur sin handväska och gav honom. Han åt upp den. Jag tyckte att det var en jäkligt irriterande karl som inte kunde bära sina bananer själv. Men jag sa naturligtvis inget, var liksom mer förbryllad.
Sen när jag läste Nådens tyngd fanns en exakt likadan scen. Deborah och Mendel är i New York nånstans, ute. Och Mendel äter aldrig utanför hemmet, framgår det. Men här, säger Deborah, och ger honom - just det! - en banan. Som hon väl har i handväskan, antar jag. Och som han åt.
Det som slog mig var förstås scenernas likhet. Men jag har fortfarande ingen bra förklaring till dem.
Sånt kan man fundera på på Gare de Lyon. Eller på Sebald, som jag aldrig orkade läsa klart men som skrev om stationen i Antwerpen och som lyckades få den att dubbelexponeras med ett sånt där terrarium som visar nattdjur. En rätt märklig bild.
Det är färre statyer på Gare de Lyon, men den har en stor, stor klocka, lite i Big Ben-stil, överdimensionerad liksom, som en krokus av sten.
Och min son kommer alltså hem, nästan från Schweiz. Fast han var på den franska sidan. Jag sa för resten lite nedlåtande att jaja, det är väl en av alla dessa konstgjorda sjöar, förstås. Min man blev jätteirriterad och påstod att den var naturlig. Fan tro't.
Men nu bästa nyheten: Är klar med bygglovet! Hurra för mig! Hej!
8 kommentarer:
Men snälla vän - jag har bott vid Lac Leman i 4 år och kan försäkra att den är väldigt äkta.
Det bästa med sjön är friterade abborrfiléer med pommes allumettes och ett glas Oeuil de Perdrix. Under platanerna är livet återigen värt att leva.
Även jag hoppade till lite och försvarar nu sjön med uppslagsbokens lilla text:
»Genèvesjön, franska Lac Léman, Lac de Genève, tyska Genfer See, Alpernas största insjö (582 km2), belägen mellan Schweiz och Frankrike på 375 m ö.h. Maxdjupet är 310 m, och volymen 89,9 km3; det djupa sjöbäckenet har bildats genom glacial erosion. Genom sjön rinner Rhône.»
Inte precis något som låter sig göras av människohänder. Övrig text uppskattade jag!
Hallå flod- och sjökännare!
Man tackar för korrigering och mattips. Även maken blev ju irriterad. Saken är den att det finns inte så få konstgjorda sjöar i det här landet. Också. Och dem ror folk på och tror att de är ute på landet, typ.
Men jag är kass både på floder och sjöar. Geografi är inte min starka sida.
Jag delar din faiblesse för järnvägsstationer. Större stationer är helt enkelt jättelika kollektivromaner. Mindre stationer är novellsamlingar.
Gare de Lyon -kan det varit där vi bytte tåg efter en natt i egen kupé, (min man hade mutat konduktören) - på vår väg till Madrid? Ja, det var det nog. Och en annan gång till Nice. Men konstigt nog minns jag plötsligt Gare du Nord. Det var kanske på hemvägen. Du får förklara Karin, du som är så geografisk.
Och Lennart: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Men franska stationer, och engelska, t.ex. där ligger vi ändå lite grann i lä. Det beror på frånvaron av vacker stålkonstruktion i våra hallar.
Lennart o Gabrielle,
Ja, de är fina. Det var den nya tekniken med smäckra gjutjärnskolonner och stål, kom i mitten av 1800-talet om jag minns rätt, testades först i Cristall Palace på världsutställningen i London. Och sen byggde man hallar över hela kontinenten, väldiga spann med glas som lät ljuset flöda. Det var liksom den nya tiden, tekniken tid, tågens och oceanångarnas.
I de stora städerna l'a man stationerna i en krans i ytterkant. Från Gare du Nord åker man norrut mest, från Gare de Lyon söderut. Sen finns Gare de l'Est och Gare d'Austerlitz.
Och folk flyttade på sig i aldrig tidigare sedd omfattning, tack vare den nya tekniken.
Men stationerna står kvar och fyller även idag sin funktion.
Er geograf i storstadsdjungeln
Ja, och den här målningen av Monet är ju emblematisk för tiden
Gare St Lazaire.
(Nu vete fanken om länken funkar att klicka på. )
JO, det funkade. Och det finns minst två målningar till med liknande motiv. En bra grej ska man alltid göra fler gånger!
Skicka en kommentar