tisdag 27 september 2011

Några noteringar

Kul med folk som har ett lagom distanserat förhållande till sina (franska) grannar. Man undrar lite försiktigt om hon skulle skriva samma sak om sina svenska grannar, i Sverige. Om de nu var likadana, fast svenska.

Enligt tillförlitliga källor börjar nu svenskarna få upp ögonen för Tyskland igen. Fördomarna eventuellt på tillbakamarsch. Folk flyttar till Berlin... fast om det kanske är lite en annan sak, men i alla fall.

Vad gäller Frankrike däremot är det status quo. Men då menar jag just status quo. Hörde utrikeskorrarna på P1 häromdagen, och reagerade just på det där lätt raljerande tonfallet svenskar så gärna har då de talar om fransmän. Men orkar inte leta fram programmet. Det har alltid låtit så och kommer förmodligen alltid att låta så. Avståndet är gigantiskt, oöverbryggbart.

Mitt problem då jag skriver är att jag inte kan lämna ut folk. Inte ens franska grannar, på en svensk blogg. Jag har en sorts moral som säger att det jag skriver ska jag kunna stå för, också om det översätts. Det kanske Malmsten också har, den där gränsen är säkert personlig och det är inte säkert att hennes franska fd grannar skulle stämma henne. Inte säkert alls. Och för övrigt kanske hon har hittat på dem, eller delar av dem.
Ändå är det ju så att det som ligger nära det verkliga, nära vad som verkligen händer, det är vad som säljer och skrivs om. Verkliga franska grannar bättre än påhittade alltså. Verkliga franska grannar som stämmer säkert också.
(Om någon undrar: Ja, jag tycker att Malmsten har ett ytligt och lätt fördomsfullt förhållande till sina grannar, även om hon för all del verkar gilla dem.)

Nu verkar vi ha en höst med ytterligare en sån här verklighetsfejd framför oss. Ann Heberlein stämmer inte Svante Weyler, det gör man ju inte i Sverige, man tar aldrig reda på vad man faktiskt får och inte får säga. Det ska, enligt Weyler själv, det svenska konsensus, själva debatten reda ut.
(Själv trodde jag aldrig riktigt på Heberlein, och det var nog ett riktigt förhållningssätt.)

Och en säkert fin roman som Anna-Karin Palms Snöängel kommer att fullkomligt skymmas av trätorna kring verkligheten.  Jag är totalt less på alltsammans, innan det ens har börjat.
Men Palm tänker jag läsa.

Uppdatering: jag har tydligen skrivit om just dessa två förut. Tål omläsning. 

27 kommentarer:

Fransyskan H sa...

Läste en lâng artikel om Heberlein häromdagen - som nu släpps här i Frankrike (apropâ vad som fungerar!).

e askestad sa...

vidrigt. alltihop. vidrigt.

Karin S sa...

Fransyskan,
Har jag missat.

Einar,
Ja.

Bodil Z sa...

Frankrike har man väl i Sverige alltid beundrat: vackert språk, raffinerade seder, Paris..., fast man har naturligtvis inte förstått sig på det. (Bodil Malmsten är väl rätt typisk - har bott där hur länge som helst utan att det märks det allra minsta i hennes syn på eller förståelse för det franska.) Tyskland har man i Sverige länge hatat och föraktat eller ignorerat (inte sedan nazi-tiden utan efter nazi-tidens slut), så det är väl nu dags att se detta land som ligger så nära, har så mycket att erbjuda och vill oss svenskar så väl.

Den där hämdboken verkar urtråkig, så den tänker jag inte läsa, men det säger förstås inte så mycket, för det är massor med böcker jag inte tänker läsa.

Karin S sa...

Bodil,

Det finns förstås icke avbruten beundran för det franska, till skillnad från det tyska, där beundran fick ett tvärt slut, och övergick i det du beskriver. JCB skrev ju också om den generation som liksom bara ÄRVT fördomarna, folk i min ålder och yngre, typ.
Vad gäller det franska finns väldigt ofta ett raljerande tonfall, lite syrligt sådär, underförstått att fransmännen är löjliga. Ungefär som Malmstens om grannarna. Och hon är representativ, skulle jag säga.

Vad gäller Tyskland finns det väl liksom rätt goda möjligheter för att det ska bli bättre? Om vi nu tror på Europaprojektet verkar det ju vara ett av de (få) länder där unga människor fortfarande kan hitta jobb osv. Det kan liksom bara bli bättre, i stort sett. Mycket beroende på det katastrofala utgångsläget.
Vad gäller det franska tror jag inte att nånting alls kommer att hända.

Magnus Pettersson sa...

Hej Karin,

bra post. Den stora gåtan för mig är: hur orkar de hålla på? Vad driver dem? Bloggarna/tyckarna som sprider dynga, författarna som skall fram i rampljuset, till varje pris och under allt större spektakel.

Karin S sa...

Hej Magnus,
Hur de orkar? Jag misstänker att just detta är själva drivkraften. Rampljuset. Speglingen.
Det är därifrån de får sin energi.
Om inte förr så kommer en kris för deras del då de sitter på hemmet och inte en katt bryr sig längre.

Med reservation för att jag egentligen inte vet.
När jag skrivit den här posten så ångrade jag det efteråt. Jag bidrar ju till babblet, liksom.

Det som egentligen stör mig mer är hur mycket som kommer i skymundan, beroende på de här "debatterna".

Magnus Pettersson sa...

Karin,
ja, så är det nog. Naiv undrar jag ändå om det inte finns - eller borde finnas - starkare drivkrafter: integritet, respekt (för en själv och för andra), hederlighet. Men det kanske bara är önsketänkande.
Nej, Karin, du lastar inte på gödselstacken med ditt hedersamma bloggande. Skillnaden mellan din blogg och Bodil Malmstens är... väldigt stor.

Karin S sa...

Magnus,
Tack.

Vad gäller drivkrafter så tror jag nog att dem vi talar om nu kan vara väldigt starka. Däremot kanske inte uthålliga, de måste vara slitiga att leva med och när man en dag inte längre står där i rampljuset, trots att man försöker, så är nog bitterheten stor.
Jag tänker t ex på Kerstin Thorvall, vars liv åtminstone utifrån tedde sig ungefär så.

e askestad sa...

karin

dig skulle jag vilja se som kulturchef på dn. en nystart utan skitsnack är ju vad som behövs i det offentliga rummet, en ren och frisk blick som obarmhärtigt blottlägger unkenheten i den av mediala pajaser upprätthållna "verkligheten ".

einar

Karin S sa...

Einar, du tar ju i! Fast det var snällt tänkt.

Thomas Nydahl sa...

Karin, jag skulle inte nöja mig med att säga att Einar tar i. Jag skulle toppa och säga: varför inte kulturminister? Du har ju både humor och kan rita.

Karin S sa...

Thomas,
Du får mig att tänka på ett gammalt anställningsbetyg jag fick från ett arkitektkontor en gång. I det var det mest positiva omdömet INTE att jag kunde rita (det stod det ingenting om) utan just att jag hade humor.

En norrman som jobbade där skrattade så att tårarna rann: DU ÄR KLASSENS CLOWN! sa han.

annannan sa...

Nu vet vi ju inte hur mycket av det där grannfabulerandet som är sant. Eller som Fritiof Nilsson Piraten konstaterade att "skriver man om en synål så är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig". Och OM han har skrivit om enögda jävlar.

Jag tycker inte att just det där är att raljera med fransmännen, även om BM väl ibland ägnar sig åt det. Fast hon är inte mer ironisk mot dem än hon är mot sig själv, och de är många fler.

Det blir trist om man inte får raljera alls, tycker jag.

Annaa M sa...

Min fösta pojkvän hade en sån där klassisk beundran för det franska. Han var övertygad om att alla fransmän var mer bildade än svenskarna, förde mer kultiverade samtal. En gång skulle han bli som Joyce, en författare i exil i Paris. Jag tror aldrig han reste dit på semester ens. Han förblev en missnöjd bibliotekarie. Men kanske var de tlika bra, att han fick leva med sin dröm om Paris. Eller dö, jag vet faktiskt inte om han lever, det kom inget julkort i julas.

Tycker Bodil M:s grannskröna blev rätt tröttsam.

Jag skrev om min granne några gånger i min blogg. Innan jag flyttade. Några undrade vad som skulle hända om hon läste min blogg. Ingenting, sa jag, hon hade redan slutat hälsa på mig sedan jag klagade på henne över tvättmaskinen som gick dygnet runt. Hon gjorde andra saker också som jag inte skrev om. Så fort hon inte är min granne längre är det väldigt överspelat.

Karin S sa...

annannan,
vi tycker inte likadant om BM, bara att konstatera.

Annaa,
Låter som en rätt typisk utveckling, din boyfriend. Det hade not inte hjälpt att vara här, kan jag kanske tillägga. Man blir inte gladare i längden.

I Sverige är nog risken mindre att man blir stämd, typ. Om man skriver om sina grannar. Den där engelsmannen som skrev om sina jobb i ett hus i en by o Provence blev ju sedermera helt utfryst i sin by, där han hade lämnat ut lokalbefolkningen på ett sätt den inte gillade. Fast det gjorde kanske mindre, han tjänade ju ruggigt med pengar på den...

gunnarstrandberg sa...

Fåneriet Heberlein - Weyler följer en tragisk och tyvärr väletablerad procedur, det är klart.

Och idag i DN dansas det vidare när den nya förläggaren målar spektaklet i närmast surrealistiska former och färger.

Jag skrattade hysteriskt redan vid första dansen, vilket såhär i efterhand framstår som en sund reaktion. För det ter sig karnivaliskt på ett sätt som jag har svårt att i mer detalj beskriva.

Karin S sa...

Jo, jag läste DN idag. Det var ju också ett sätt att se på saken.
Och jag lovar, det är inte slut än. Vi kommer få dras med det här hela hösten.

Jacob C sa...

Det blev aldrig av att jag läste Heberleins bok när den kom ut, trots att jag då var positivt inställd till den, efter att ha hört Heberlein i radio några gånger. Nu måste jag dock säga att all min lust att läsa henne försvinner. Det är något väldigt tröttsamt med böcker av mediepersoner som handlar om andra böcker om samma mediepersoner och dessas personliga göranden och låtanden. I synnerhet när böckerna i fråga ackompanjeras av långa uppgörelser mellan medieperson A och medieperson B på tidningarnas kultursidor. Så, nu har jag gnällt lite.

Karin S sa...

Jacob C,
:) Håller med.

annannan sa...

Vi tycker inte lika om BM och det gör ju ingenting. Men om du tillåter vill jag rota en liten aning till i den frågan, för jag har funderat ett tag över varför jag inte håller med många andra som blivit besvikna på henne.

Jag har hela tiden tänkt att det är människor som kommit i kontakt med hennes skrivande genom Vatten-boken och som inte gillar det mer svårmodiga som är tydligare i alla hennes andra böcker. Före och efter.

Men jag kan knappast tänka mig att det är fallet med dig.

Så det är kanske så att om man har en fransk åder själv upplever man det där som att raljera med fransmännen. Jag upplever det möjligen som att raljera med mänskligheten, som råkar vara fransk om det är där man bor.

Jag läste Monica Alis Alentejo Blue tillsammans med ett antal portugiser, som reagerade rätt upprört. Boken handlar om ett antal udda existenser av typer som finns, och som finns här, fast de knappast är utmärkande för genomsnittsportugisen. "Men så där är det ju inte alls" var den typiska medläsarreaktionen.

Själv blev jag å andra sidan förbannad på stockholmsjournalister som kom och porträtterade min hembygd i samband med en då rikskänd och föga hedrande händelse för över tjugo år sedan. Kunde försvarat dem jag själv egentligen helst hade önskat inte bodde där, för att de angripits utifrån.

Man har så olika standard för det där man kan skriva om. Jag läste ganska nyligen Johan Cullbergs Mitt psykiatriska liv. Han menade att han inte kunde skriva något om någon av sina ännu levande familjemedlemmar, med ndantag för brodern Erland som han fått tillstånd av.

Det gjorde texten en aning rumphuggen, som om han vara haft ett fullständigt liv fram till trettioåren.

Men det är ju inte bara läsarna man ska tillfredsställa....

Karin S sa...

Annannan,
Jag hade läst någon bok av henne innan Vatten-boken, jag tyckte den var sådär. Sen kom boken om Finistere och jag tyckte att den var rätt dålig.

Jag tycker OCKSÅ att BM skriver om fransmän som hon gör om ungefär alla människor, och det är den världsuppfattningen jag finner rätt odräglig. I centrum står liksom alltid hon själv och hon ser inte längre än näsan räcker. Skriver hon om samhället så är det alltid samma sak, ett förenklat och närmast populistiskt grepp. Hon försöker, som Bodil var inne på, aldrig fördjupa sina kunskaper, istället upprörs hon då av än det ena än det andra.
BM är helt enkelt rätt inskränkt i sitt skrivande, som jag ser det.

Somliga finner säkert det liksom putslustiga i det underhållande. Det gör inte jag.

Så nej, det har nog inte så mycket med det franska att göra, som med helheten.

Men visst, du får gilla henne om du vill. Inte mig emot.

e askestad sa...

karin

mer intressant och mycket sorgligt är egentligen att personer som så uppenbarligen är fullständigt självcentrerade och självupptagna - och ofta odrägligt självömkande - kan vara så intressanta för så många andra människor...

att narcissistiska människor gör sig medialt är en sak (massmediet tycks ju som gjort för endimensionella personer/frågor, eller/och gör personerna/frågorna till just endimensionella, till karikatyrer av människor, etc), men att folk i allmänhet dras till och uppskattar dessa mer eller mindre imploderade "karaktärer" tycks mig betydligt mer oroande. vad har vi att göra med här?

mitt svar skulle vara att dessa till synes "speciella" och medialt beroende personer egentligen reflekterar hur medvetandet ser ut och fungerar i den senmoderna epokens människa. samtidigt: en sådan person bryr sig ju inte om någon annan än sig själv, vilket ju talar emot den tanken. men kanske handlar det inte om något egentligt engagemang, utan en slags distraktion samt en diffus sympati med den i grunden tragiska individ som dels är likadan med en själv och dels har "modet" att blotta sin mänskliga och hopplösa erbarmlighet.

vad säger du?

allt gott

einar

Karin S sa...

Einar,
Ja, där står vi inför dagens gåta, så att säga.
BM gillas av många. Jag tror att det i första hand beror på någon sorts igenkännande, som du är inne på. Man känner igen sig i den här människans tillkortakommanden, som hon ju exponerar utan större skrupler. Det du och jag ser är att hon inte gör så mycket mer. Vi begär något av en text som inte finns i hennes texter.
Många gör inte det, verkar det som.

Ja, vad betyder det? Är det här den där "fördumningen" folk brukar klaga över? Förytligande, enkelhet i stället för komplexitet, etc.

Jag förmodar att det är så och vad det i grund och botten beror på vet jag inte. Förmodar att förklaringarna är många.

Men generellt tror jag att BM går hem hos det där kulturbärande tantskiktet, alltså hos dem som faktiskt OCKSÅ tar sig till operan och även läser Coetzee, typ. Kanske behöver de förströelse också...

annannan sa...

Det där var en analys som jag blev klokare av - tack för den. Och vad bra att jag rotade lite till och att du hade ork att svara.

Jag ser vad du menar. Och
vi är inte alls oense om att det där är en tveksam grund att bygga ett författarskap på.

Men vad gäller just Vatten-boken har den för mig en ovanlig kvalitet: jag skrattar fortfarande så att maken kommer sättande och undrar varför jag piper när jag läser vissa av beskrivningarna av de egna tillkortakommandena och kulturkrockarna. Jag är svårskrattad (inte i verkliga livet dock) och svårgråten, och böcker och filmer som får mig på fall har förstås ett särskilt värde för mig. Fast jag inte vet vad det är som gör att just de når fram.

Den där frågan om varför svenskarna så gärna raljerar med fransmännen, den har jag också gått och grunnat på.

Jag tror att det är en kombination av vetskapen att de representerar något stort och starkt (och ofarligt) som tål att raljeras med och känslan av att de har något speciellt som man kanske egentligen också skulle vilja ha, Fast man vet att det inte går.

Som den egentligen både gräsliga och osanna historien som min lärare i hästavel (jo, det ämnet kunde man läsa vid universitetet där jag var ERASMUS-student) berättade. En amerikan frågade en engelsman varför de engelska fullblodshästarna fortfarande var bättre än de amerikanska, hur mycket pengar och ansträngingar amerikanerna än la ner på avelsarbetet. "You don't have 300 years of history" blev svaret.

Jacob C sa...

Jag besökte igår ett seminarium på vilket Heberlein medverkade. Hon sade där att det hon skriver i sin nya bok om "Förläggararen" inte alls utgör huvudtema i boken. Detta ämne behandlas endast på 32 sidor av 300. Dock har media valt att lyfta fram just detta och vinkla det som "Hämnden".

Karin S sa...

Jacob,
Det låter rimligt. Kanske har jag förhastat mig i den här posten. Vi får väl se.
Men tack för infon!