Jag står vid E4:an
den är en psalm
Inom mig
Som rulltrappans rytm
Minner om en tramporgel
Pipiga morgontoner
Flödande ljus
Människa, du är förlåten!
Sorry, jag kunde inte låta bli. Jag har alltså skrivit en dikt. Ni får tycka att den är dålig.
Yours,
9 kommentarer:
Nyenkel Karin, precis som när jag debuterade ;)
Obs; detta är ingen recension!
Men ha så kul med poesin då framöver!
Tackar tackar, eller om det är den som har kul med mig...
Helt acceptabel, som första utkast, tycker jag. En kristen bildvärld, två transporter (E4, rulltrappa) ("transport" är väldigt Baudelaire, dvs. "hänryckning", men förstås också kristet)tillsammans med psalm resp. tramporgel: en skolstämning, barnatro. Håll den sista strofen i reserv tills vidare, ta tag i de första två tvåradingarna och arbeta mer på dem, sen ger sig sista raden...
Sorry, det här lät fasansfullt skolmästaraktigt... men att fila på dikter är porr för en prosaist...
Och det glömde jag att säga, men "rulltrappan och tramporgeln" är en metafor gjord av guld... Lysande! Fast, fan vet om den inte skulle fungerat lika bra i en roman. Vad tror du?
Gunnar,
Mitt problem är att allt fungerar bättre i romaner.
Men tack i alla fall för att du tog dig tid och liksom bearbetade saken. Själv känner jag mig helt klar över att utropstecknet borde tas bort.
Men resten ger jag fan i.
Jag är inte poet.
Inte jag heller, guskelov...
Det här visar väl -antingen det nu var avsett eller ej- på problemen med samtida lyrik överhuvudtaget. Vad har vi här? En dikt av den väletablerade författaren Karin Stensdotter med tre kritikerrosade romaner i bagagget. Hennes lyriska debut måste tas på största allvar. Det religiösa anslaget, metaforen som nu är tillåten igen efter nobelpriset och avslutningen som är en efterklang av Tranströmer. Kanske kunde formen överarbetas en smula men i allt skänker oss dikten bilden av en morgongudstjänst mitt i vardagens hets. Man vill gärna se mer av dena poet.
Ja, det var allvarligt menat. Men tänk om det i stället är bloggaren Karin som med sin underfundiga humor och eleganta språkliga nonchalans skojar litet med oss? Som Gyllensten ungefär. Då kunde man skriva så här: "Vi får en känsla av ett jag som upplöst rör sig likt dimma genom världen, över den och under den. Stensdotter är antagligen den som idag bäst fångar människans utsatthet.
Genom språket.
Och framför allt: under det."
(Knyckt och bearbetat från din egen kommntar till mitt litterära manifest i oktober 2009)
Det här är problemet -som jag finner det- med det mesta av den moderna lyriken. Kan det tas på allvar eller är det bara påhitt? Jag antar att det är allvar även om jag personligen har svårt att genomskåda det. Mina två tolkningar av Karins dikt förefaller mig lika plausibla.
Bengt O,
:)
Jag minns en lärare som förtrytsamt sa till mig: Men du tar ju inte det här på allvar!
Jag kan bara hålla med dig. Det går inte att ta (det mesta av) den moderna lyriken på allvar. Jag kan iaf inte. Och inte du heller!:)
Ratta tatta ttata taama!
(Med utropstecken!!!!ska det absolut va här)
Skicka en kommentar