torsdag 6 oktober 2011

Mitt förhållande till poesi

Nu känner jag mig föranledd att förklara mig. Nedanstående inlägg, dåra.
Jag avfärdar inte årets Nobelpristagare i litteratur. Jag har bara inte läst honom.
Och jag läser alltså inte särskilt mycket poesi, faktiskt så gott som ingen alls. Och, jag vet inte vad det beror på. Jag kommer från ett hem där man läste poesi, inte högt om kvällarna, men där poesin liksom var en självklar del av litteraturen. Där fanns poesi att läsa.
Men jag gjorde alltså inte det.
I skolan har jag inga som helst minnen av dikter före gymnasietiden. Då tog vi oss igenom ett urval. De lämnade så gott som inga spår.

Och jag vet inte varför!

Jag kan faktiskt inte svara på varför jag inte intresserar mig för just poesi. Med de flesta kulturella avtryck har jag åtminstone haft perioder. Inte med poesin.

Så för mig blir inte det här unisona hockeyvrålet idag något jag kan instämma i. Det beror inte på Tranströmmer. Det beror på mig. En sorts lucka, en brist.
Jag förnekar inte det som Gabrielle säger, att poesin kan ändra på sakernas ordning, få en att se på nytt sätt.

Annat jag inte heller gjort som de flesta inom kulturella områden gjort, mer eller mindre:
- gått på författaruppläsningar
- deltagit i litterära tidskrifter innan publicering av första boken
- läst litteraturhistoria på universitetet
- eller språk

Jag vet inte varför här heller. Jag har ö h t aldrig velat vara en del av en litterär värld, om en sådan existerar.
Och spelat och tippat och köpt lotter har jag heller aldrig gjort. Om jag haft pengar över har jag satt in dem på något tråkigt sparkonto av något slag.
Sån är jag.

33 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

"tråkigt sparkonto" - hygglig punkt att enas om i dessa tider.

Och författaruppläsningar, nä. När man har det så gott ensam med boken.

Deltagit i sitta-krogen-lära-känna-folk-som-kan-betyda-något, gissar jag att du heller aldrig gjort, liksom jag. Det är annars numera den säkraste vägen framåt. Om än inte till Nobelpriset.

Sen är jag inte så säker på det där massiva hockeytjutet du talar om; det finns säkert en ganska stor grupp som säger: vit man, västeuropé, suck.

Karin S sa...

Vi är överens. Fast sparkonton var nog i och för sig ingen bra placering. Men bättre än lotto i alla fall.:)

Ja, det ska bli intressant att se om det blir vit-man-tugg denna gång. Senast var det väl Le Clézio?
Jo, och så Vargas Llosa, förstås.

Du har rätt. Det kommer nog.

gunnarstrandberg sa...

Kanske har du bara inte hittat rätt poesi, för dig?

Ska inte gaffla om varför du ska läsa, utan jag nöjer mig med att dela med mig av min första tanke när jag läste att du inte läser poesi: Aspenström.

Inte bara för att jag nyligen återknöt bekantskapen med honom utan för att du och han delar något, som jag ser det, och det är befriande humor och en fin rakhet.

Men kanske har du läst honom och jag har fel?

Bodil Z sa...

Var hördes det här "khockeyvrålet"? Läser alla svenskar plötsligt Tranströmer? Kanske sitter jag för långt från "händelsernas centrum" för att höra något av detta.

Jag läser Zagajewski ("min" Nobelpristagare genom nio år) "varje dag" men också andra poeter. Och jag lyssnar gärna på poesiuppläsningar, inte minst på språk jag inte förstår - det var förresten så jag hittade till Zagajewskis dikter.

gunnarstrandberg sa...

När jag kommer att tänka på det, så finns det inte riktigt någon som han i svensk poesi idag, en rasande skicklig poet med en charmerande och modig distans till sin egen poesi. Det är synd.

Karin S sa...

Gunnar,
Aspenström... eh, har jag nog läst lite. Ser en lång mager och liksom yvig man framför mig. Med katt på axeln. Men OM jag läst så har jag nog inte läst tillräckligt.
Men stressa mig inte nu, för nu ska jag börja med Tranströmmer.

SEN LOVAR JAG ATT TESTA ASPENSTRÖM!

Dig läser jag i och för sig med behållning, men jag erkänner att det liksom inte fastnar.

Det kanske är så att jag inte vet var jag ska börja. Fast jag tror inte det. Jag tror att jag är som en del är med matematik; de förstår sig helt enkelt inte på den.

Karin S sa...

Bodil,
Wiman, litteraturbloggar du läser, facebook, svensk bokhandel.
Det finns säkert fler.

Här var det tyst. På nyheterna kom det i remsa samtidigt som man pratade om något annat och liksom mycket viktigare, ja, två minuter över ett dåra.

Och i Le Monde var man alltså inte helt begeistrad.

Och du är nog ett särfall åt andra hållet! Med särskild förtjusning i språk du inte förstår. Det övergår min horisont fullständigt. Även om jag gillar att gissa ibland.

Bodil Z sa...

Här i Zagreb reagerade man direkt och liksom ivrigt. Bara någon halvtimme efter tillkännagivandet bad man mig om en radiokommentar, fast jag fick respit för att äta lunch med mina favoritkolleger på "fakulteten", så intervjun kom först någon timme senare. Men Kroatien är ju litet jämfört med Frankrike och intresset för händelser i Sverige är (förhållandevis) stort. Ibland blir jag lite rörd/skamsen över detta intresse. Sverige ignorerar ju Kroatien så. Det är lite som med det svensk-tyska förhållandet. Tänk om Sverige förstod att vårda sådant här.

ja, jag är lite konstig med den där ljudfascinationen.

Magnus Pettersson sa...

Jag jublar inombords. Jag högaktar Tranströmer, bildmakaren.

Karin,

tippar på att "vit man"-kortet inte kommer att spelas ut denna gång. Tranströmer är nästan oantastlig. Möjligen nämns det i förbigående av någon som vill sticka ut, mer blir det nog inte, men vad vet jag.

Man kan dock fundera på hur kadern av "metaforkritiska" lyriker/skribenter i den svenska offentligheten reagerar. Nyss var ju metaforen den hierarkiserande, idealiserande, "färdiga" och självtillräckliga lyrikens signum, istället skulle man skriva "metonymiskt", platt, öppet mot "verkligheten", som Anna Hallberg skrev i DN. Ett pris till poesin, verkar många tycka. Ja, men det var ju den här sortens poesi, stinn av koherenta bilder och metaforer, som var så farlig/borgerlig/anti-egalitär?

gunnarstrandberg sa...

Ja, prova Tranströmer! Lovar att inte stressa dig mer ; )

Men det där med matematik håller jag för att vara en myt; ju mer man arbetar och lär sig, ju roligare blir det. Kanske är tröskeln olika hög, måhända, givet disposition.

Detsamma gäller för poesi. Det kräver ett arbete, och frukterna är inte alltid direkta.

Lennart Erling sa...

Karin,
alla kan ju inte läsa poesi. Åtminstone inte all poesi. Lika lite som alla kan lyssna till all musik. Det finns det som drabbar en på något sätt - och så allt det som inte inte gör det...
Men du bör fortsätta med löpningen...

Karin S sa...

Magnus,
Ja, det har du rätt i, men gäller den där kritiken verkligen rakt över diktarskrået?
Jag är över huvud taget kass på poesi, men nu har jag stött på några dikter av Tranströmmer på bloggar och fb och de går ju i alla fall att läsa och förstå: Fina bilder är det också, även om jag fortfarande inte är helt biten.

Gunnar,
Du har antagligen rätt. Jag har inte kommit över de första svårigheterna. Men jag gillade Zymborska minns jag nu. Riktigt mycket. Tänk att jag hade glömt det?
Matematik dock enklare. Men jag ser på mina tre barn hur OLIKA förhållandet till just matematik är. Så jag tror ändå på någon sorts fallenhet, också.

Lennart,
Jag har inte gett upp den. Jag kutar på. Det känns faktiskt väsentligare! :)

Jacob C sa...

Jag tror att många verkligen läser och älskar Tranströmer. Själv håller jag honom också högt. Men när närmast unison glädjeyra råder, är det samtidigt intressant och välkommet att läsa synpunkter från någon som står lite vid sidan av.

Bengt O. sa...

Jag har just postat min egen snabbuppfattning om hur priset mottagits i internationella media. Övervägande positivt såvitt jag förstår. Snart kommer väl dock någon svensk lismande skallerorm à la Olof Lagercrantz och sticker dolken i ryggen på pristagaren får man förmoda.

Men, Karin, mitt förhållande till senare tiders poesi är nog precis detsamma som ditt. Det enda jag läser är praktiskt taget det som publiceras på de bloggar jag läser, främst kanske Bodil Zs. Men mycket av det kan jag inte uppskatta - jag förstår att det är ett tillkortakommande hos mig eftersom jag respekterar det Bodil skriver. Men det går liksom inte.

Men det finns några författare som Tranströmer som sticker ut: enkla, klara, bilder som man förstår och som talar till en. Något som känns äkta och inte ett spår konstruerat. Därför är jag glad över priset till T. Här är en rad som folk i min ålder förstår:

"Begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltarna när man närmar sig en stad"

Sen kan han ju skriva haiku med iakttagande av ett visst regelsystem medan de flesta i branchen tror att man kan slänga ihop tre rader hur som helst.

Agneta sa...

Lunds stadsbibliotek jublades det, om det nu kan kallas hockeyvrål …

Själv gladdes jag åt valet av Tranströmer. Lyrik har nog från rätt tidiga år haft en rätt stort plats i mitt läsande, även om jag mestadels läser sådant som gavs ut för mer eller mindre länge sedan.

annannan sa...

Det du beskriver är ungefär vad undertecknad (intresserad läsare helt utan formell humanistisk utbildning) känner inför fyra nobelprisval av fem. Inte bara har jag inte läst dem utan de representerar också litterära undergrenar (jag Inbillar mig att jag?) har svårt med. Latinamerikansk magisk realism. Ångestladdad incestuös centraleuropeisk någontingannanism.

Men Tranströmer. Inte bara vackert, det är som att det förklarar. Att läsa honom är som att köra händerna i hans Haydnfickor (om du hittat till den dikten).

Just när det gäller dikter finns det en särskild finess med uppläsningar, tycker jag. Huruvida författaren är den lämpligaste är diskutabelt, men dikter är på det hela taget bäst på bio, så att säga. De flesta av oss har inte en tillräckligt duktig inre deklamatör för att göra dem rätta.

God läsning!

Karin S sa...

Bengt,
Ja, men du läser ju åtminstone gammal poesi! Det tycker jag att du ska vara glad för. Jag läste som sagt sådan i gymnasiet senast, och konstigt nog så blev jag inte alls intresserad. För mig är poesi (då) Edit Södergran-citat klottrade med blyerts på dass. Det där med att hon är ett neutrum och att håret ska brinna, eller vad det är.
Samt Boye.

Agneta,
Samma med dig. Ni är liksom klippor där, du och Bengt.

annannan,
Njae, via nobelprisen tycker jag nog ändå att jag upptäcker författarskap. Säg att jag riktigt gillar en av två ungefär. Men visst, några är helt hopplösa, det håller jag med om.

Och uppläsningar av poesi kan vara bra. Men oftast inte. Jag brukar höra dagens dikt på P1 rätt ofta. Och jag tycker att det är värdelöst. Både uppläsningen och dikterna. Ja, jag vet. Det är fel.

Haydnfickorna har jag numera stött på. Well...

Karin S sa...

Jacob,
Ja, Le Mondes skribent visste ju vad han talade om, han var inte okunnig. Men hans perspektiv var så franskt! Det där som vi (svenskar) gillar, långsamheten, tryggheten, metaforer och bilder - det är ju fransoserna måttligt impade av. Liksom hås i anglofona länder - då drar de verkligen öronen åt sig.
Det var en jätteintressant artikel på så sätt.

Magnus Pettersson sa...

Karin,

nej, o nej, metaforkritiken har väl egentligen bara formulerats av några få men inflytelserika, Anna Hallberg, L M Raattaamaa. Jag tror precis som Jacob att de allra, allra flesta som läst/läser Tranströmer skattar honom mycket högt.

gunnarstrandberg sa...

Magnus, några försök till svar på din första fråga.

Det verkar ske en ompositionering eller vad man ska kalla det inom (yngre) svensk poesi.

Ex. Hallberg kan sägas mer och mer flytta sig bort från OEI-falangens poetik och en hel del kritiker har svängt.

Ett annat ex. är Ingersonetterna av Magnus William-Olsson; skulle inte ha vare sig skrivits eller hyllats för sex år sedan.

Kortfattat: Metaforen och den bundna versen OCH rimmet har åter blivit stämplade som (med visst mutter här och var) GODKÄNDA.

Men. Alla metaforkritiker och språkdemokrater har inte övergett sina gamla poetikpositioner. Kolla ex. på Aftonbladet kultur. LMR är den mest ärliga få man väl säga då han krasst konstaterar att han och Tranströmer inte har mycket gemensamt. De andra bäddar liksom in det. Tranströmer är lite oantastlig, också.

JCB sa...

Karin och alla andra,
en sån här tråd ger mer än alla kultursidor tillsammans!

Är det inte så att litteraturens väsen är att kompromissa? Till skillnad från musiken och måleriet (eller vilken annan konstart som helst), så förfogar litteraturen inte över ett eget språk. Orden i böckerna är - på gott och ont -desamma som på Konsum. Vill man bli förstådd - och kommunicera - bör man helst kalla falukorven just precis så.

För riktigt dåliga författare är det där inget problem. Man använder de aldrig slitnaste orden, om och om igen. Huvudsaken är att budskapet går fram.

Poesin däremot bär på ett slags romantisk utopi. Att orden ska befrias från damm och repor, att man ska kunna kombinera dem så att världen framträder som den verkligen är - bortom klischéerna och vaneseendet.

Bengts citat med begravningarna tycker jag är typiskt för hur Tranströmer arbetar. Det är så enkelt, och så exakt, och samtidigt har det aldrig sagts på just det sättet förut.

Magnus Pettersson sa...

Gunnar,

tack för ditt svar, som jag tror är helt riktigt. Svängning mot traditionella former, mot det "kommunikativa" (slarvig term, jag vet) och bort från det språkmaterialistiska, har möjligen del i en större rörelse där hantverksskicklighet uppskattas, bland annat i bildkonsten.

Intressant ändå att just det som Tranströmer rättmättigt hyllas för: den pregnanta bilden, den nya men självklara metaforen (bra beskrivet av JCB här i tråden) fortfarande tydligen kan väcka anstöt. Jag tänker på Aase Bergs omdöme i Expressen i våras:

"Ändå berömmer alla hans bildspråk: de tranströmerska metaforerna är perfekta. Jag ser hantverksskickligheten, kan höra klicket när de lika oväntade som självklara bildkonstellationerna uppstår och öppnar nya rum. Jag känner verkligen magin i ögonblicket då perfektionens käftar slår igen om en bild man inte visste fanns men som nu blir den enda rätta. Men i nästa ögonblick övergår min förnöjelse tyvärr i nåt slags bortskämd fetma. Jag blir liksom uppsvullen, proppmätt: yess, där satt den! Det är för fiffigt."

Bengt O. sa...

Jag tycker ni kan läsa Gunnar Petterssons prismotivering på "Pressylta Redux"

http://www.pressyltaredux.com/2011/10/mer-transtromer/

Just så är det väl. Förortsköket vs glasmontern på muséet.

Jacob C sa...

Karin. Med utifrånperspektivet tänkte jag inte främst på Le Mondes skribent, utan på din beskrivning av jublet i Börshurset som "hockeyvrål". Jag får väl erkänna att jag i min ensamhet genomfors av tyst jubel när jag hörde nyheten, men jag tyckte det var roligt skrivet.

Ja kanske finns ibland en nordiskt färgad stillhet i Tranströmers dikter. Men nog använder även fransmännen, liksom deras poeter, metaforer och bildspråk!

e askestad sa...

jcb,

lätt upprörd.

denna din mening - "Till skillnad från musiken och måleriet (eller vilken annan konstart som helst), så förfogar litteraturen inte över ett eget språk" - är nog det dummaste jag läst på väldigt länge.

för det första (på en banalare nivå): vad är det för ett - ett - språk du talar om? tänker du dig ett språk taget ur varje kontext (personlighet, kön, historisk social kulturell situering)? och var finns det i så fall? och än viktigare: om det funnes, skulle du då karaktärisera det såsom varande språket, det genuint språkliga?

vilka kontexter existerar överhuvudtaget (för människan) utan(för) språket? (och där ingår din musik, ditt måleri, och "vilken annan konstart som helst")

för det andra (tillika en ledtråd): det handlar inte om slitna ord eller ej. det handlar om "hur" de sägs, vad de fylls med. de kan fyllas med skit, med illa tänkt filosofi exempelvis, eller de kan bottna i det som är verkligt (inåt såväl och utåt- dessa sammanfaller när det är lyckat). poesi, denna försvinnande dimension (bland annat på grund av att man inte fattar vad språk är), ÅTERFÖR SPRÅKET TILL SIN SPRÅKLIGHET. och, håll i dig, denna språklighet är det verkliga självt!

skillnaden mellan att vara närvarande i orden och frånvarande i dem då orden "jag älskar dig" sägs.

... "litteraturens väsen är att kompromissa"...

snälla du!

einar

Karin S sa...

JCB och Einar, mest, fast lite Bengt också,

Alltså, jag tror att jag fattar vad JCB är ute efter, språket är ett (om vi nu talar om svenskan t ex) och det delas av oss alla, (även om alla inte kan alla ord eller hur man ska uttrycka det).
I andra konstarter finns en komponent till, minst. Materialet, kan vi kalla det (duk, instrument, sten osv). Och det är väl DET JCB menar?

Samtidigt fattar jag var du menar, Einar, även om det är mycket svårare att komma åt. Det där som är BRA litteratur.
Bengts Pressyltareferens tycker jag kan utsträckas till alla genrer inom litteraturen. Ja, man vill börja diskutera med själva texten när man läser något bra. (Jag minns hur jag läste en text där författaren sökte efter ordet navkapsel, jag fick lust att skriva till henne och tala om det: Det heter navkapsel! Vilket jag också gjorde så småningom.)
Och det är rätt ovanligt.

Jag skulle nog försöka mig på att kalla det närvaro i det skrivna, eller möjligen det något slitna: en röst. Fast egentligen skulle det väl kunna utsträckas till något större, en värld, en uppfattning om världen, en tolkning av världen, genom en författare hjärna, kanske hela hans/hennes väsen.

Karin S sa...

Jacob,

Jo, du har rätt. Samtidigt minns jag en diskussion med franska tevemänniskor. Deras tolkning av franskt respektive anglosaxiskt (och där ingår nog Norden) var att det franska berättandet i mycket större utsträckning bärs av ordet, det berättade, dialogen (teatern ligger fortfarande kvar bakom bilderna på något vis), medan det anglosaxiska förlitar sig mycket mer på bilderna och känslorna de lockar fram. Hjärna kontra mage, liksom.

Jag tycker att det ligger rätt mycket i det. Fast när man kommer till poesi så är det onekligen språket man ägnar sig åt, hur man än vänder och vrider på det.

Jorun sa...

Min syster Jörel skrev nyss ett litet inlägg om att läsa poesi när man aldrig lärt sig det. Hon plockade ytterligare några fina bilder ur Tranströmers verk.

Bengt O. sa...

Ser just att Le Monde hade en betydligt mer uppskattande artikel under rubriken: "Tomas Tranströmer, un poète sobre et moderne remporte le Nobel". Där betonar man också hans internationella betydelse och skriver också: "Il n'y a guère qu'en France, que son nom n'évoque pas grand- chose,".

Men korrespondentens namn Nils C. Ahl väcker ju vissa misstankar ;-)

e askestad sa...

karin,

ja, och t o m mer än så.

du nämner närvaron i det skrivna och rösten, och att detta (ganska märkvärdiga) "skulle kunna utsträckas till något större, en värld, en uppfattning om världen, en tolkning av världen, genom en författare hjärna, kanske hela hans/hennes väsen".

jag vill lägga till (och som jag tror finns antytt i ditt val av ordet "väsen"), att människan/individen inte rör sig i något eget universum frikopplat från universum som sådant. hur skulle språket och människan kunna undgå att ta in/befinna sig i/färgas av/ detta större universum, som vi in i minsta cell och andetag är en del av?

språket kan inte bara överskrida det individuellt inskränkta, och det inskränkt mänskliga, utan detta överskridande - vill jag påstå - är språket. det är vad språket är. det är själva öppenheten mot den "öppenhet" som är tillvaron själv. när språket sjunger ekar själva rummet.

vi talar genom språket, men på en mer grundläggande nivå: språket talar genom oss.

därför existerar inte någon "sekulariserad" litteratur.

allt gott

einar

Karin S sa...

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.

Det fanns i begynnelsen hos Gud.

Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till."


Inledningen till Johannes Evangelium.
Kanske banalt, men jag tycker fortfarande att det är något av det bästa som skrivits om den den här saken.
Och du, Einar, påminner om det.

Annaa M sa...

Nu struntar jag i alla kommentarerna och utgår från inlägget och konstaterar att det är en intressant fråga du tar upp. Om hockeyvrålet. Jag har förvånats. Människor som aldrig ens talar om skönlitteratur säger "äntligen",hävdar bestämt att de läst Tranströmer. Samma människor som inte hade läst Doris Lessing, knappt hört talas om henne,hon som åtminstone varit husgudinna här.

Jag har inte läst Tranströmer. Förmodligen för att jag inte läser poesi längre. En morgon vaknade jag och insåg att jag inte gjorde det. Att jag råkat köpa dubbla exemplar av Seamus Heaney just för att jag inte läste poesi. Och då var jag ett sådant barn av min generation som övergick från ungdomsböcker till Taube (!), Boye och Ferlin innan tonåren, blev publicerad i tidskrifter vid 16, förlorade mig i abstraktioner vid 18 och dyrkade några nu helt bortglömda poeter, men efter 22 knappt skrev en rad. Min pojkvän, han med Paris, tyckte inte det fanns tillräckligt mycket tankedjup bakom mina ord. Han hade säkert rätt. Men visst är det märkligt, att behovet av poesi bara kan rinna undan! Du kan inte ana vilka travar jag rensade ur hyllorna när jag flyttade.

Men jag har faktiskt träffat Tranströmer några gånger. Det är ju alltid något!

Karin S sa...

Annaa,
Ja, det var lite förvånande. Men delvis tror jag helt enkelt att det beror på att en SVENSK fick Nobelpriset i litteratur. Äntligen har Astrid Lindgren fått upprättelse, ungefär.

Den där pojkvännen du hade verkar rätt puckad, så här på avstånd. Men, men. Vi har alla våra svaga perioder. ;)

Träffat Tranströmmer? Det hade du kunnat leva/blogga länge på!