torsdag 3 november 2011

Ekman-smoothie

Jag har varit förkyld och är fortfarande inte frisk, men det har tillåtit mig att i ett streck läsa Grand final i skojarbranschen, Kerstin Ekmans senaste roman.
Det verkar vara en sorts berättelse i autofiktionens tecken.
Eller säg så här: En Kerstin Ekman-smoothie.
Man tar Ekmans författarskap med allt vad det innehåller av blåbärsris och glesbygdsmiljöer, svamp och blommor, ordenssällskap, adoptivbarn, knarkande tonårsstyvbarn, korsetter, rubbet. Och så blandar man det med världslitteratur och lite svenskt, företrädesvis 50-tal (Martinsson, Johnson, Ekelöf och Ahlin) och så mixar man.
Ja, då får man den här grejen. Vet inte om jag behöver dra ramen?
Okej, jag försöker, två kvinnor delar på ett författarskap, en tämligen orimlig och invecklad historia. Den ena är Lillemor Troj, en sorts Ekman-alter ego både vad gäller det man vet om Ekmans eget liv och det hon skrivit om i resten av författarskapet, den andra är då den skrivande människan bakom detta författarskap, Babba Andersson (ett namn vi också känner igen från Katrineholmssviten, en rätt vulgär människa som här inte riktigt får till jargongen). Men som liksom nu träder fram då, i och med den här boken.
 Resten av deras gemensamma tillvaro är det alltså hon som skrivit, i fullkomlig anonymitet, men med i det närmaste total kännedom om det Trojska livet, och Troj som stått på scenen och agerat utåt. Och själva orsaken till alltsammans skulle vara att Andersson var för ful, så hon måste ha en snyggare fasad att visa upp, ett fruntimmer väldigt likt Ekman själv, alltså.
Fan tro't, säger jag.

Jag kommer att tänka på den där mycket underliga artikeln Ekman uppenbarligen hade tjyvhållit på i många år som handlade om Sara Lidman, som hon hade träffat för ännu längre sen. Den publicerades i DN några dagar eller möjligen veckor efter Lidmans död och var tämligen obehaglig. Jag läste den ihop med vännen M, som också hon fann den egendomlig. Vad är det för INtresse, undrade hon (som om det fanns ett UTresse någon annanstans i artikeln) och det höll jag med om. Ekman gillade inte Lidman, det framgick. Men behövde vi andra få veta det?

Den här boken är inte likadan, men lite. Jaha. Vad är det för poäng med att köra ett författarskap i mixern? Vad är poängen med repriser, om än från andra vinklar ibland?
Fast oftast inte ens det. Kläderna Anne-Marie och Lillemor bär i Uppsala är desamma. Könssjukdomen likaså, liksom dess konsekvenser. Detaljer utbytta. Portugisisk flickbaby blir utbytt mot grekisk pojk i tänkt adoption, som i den här varianten inte blir av efter en rätt parodisk scen där en hund i socassistentens närvaro biter ett inlånat barn. Romansviter, hembygdstjosan och Akademi.

Då, när Ekman lät publicera den där artikeln om Lidman menade jag att hon hade blivit gaggig, tappat omdömet. Vi var båda förbluffade och rätt så besvikna, tror jag. Ja, kanske det, sa kompisen. (Det visade sig ju vara fel, för sen kom boken om skogen som var bra, och sen har ju även andra kommit som varit okej. Även om jag inte var någon big fan of Mordets praktik.)
Och den här gången?
Tja, jag är inte så road av repriser, inte av autofiktion heller, inte om inte någon med darrande stämma hävdar att detta är Sanningen. (Och det gör hon förstås inte, Ekman.) Och egentligen inte ens då heller.

Så, jag fattar nog inte poängen. Men det gör jag ju inte med Tranströmmers jäkla Chopin-vantar heller. Så, det är med största sannolikhet mig det är fel på. Eller också beror det på att jag är förkyld.
Hej.

6 kommentarer:

Karin S sa...

Ja, nu börjar jag själv att kommentera här. Egentligen är jag lite ledsen för det här resultatet, jag måtte alltså vara besviken, helt enkelt.

Jag har verkligen gillat och gillar fortfarande mycket av det Ekman skrivit.

Så har det då med förväntningar att göra? Ja, delvis. Men vid närmare eftertanke tycker jag att hon gjorde det bättre DÅ, då när hon upptäckte materialet, satte form och ord på det första gången.

Här har det blivit manér och en del bitterhet. Liksom fånigheter. Klart att man FÅR har en fjompa i huvudrollen, en kokett men begränsad kvinna som bryr sig om kläder, utseende och konventioner. Och klart att man FÅR göra den skrivande och begåvade människan till ett monster. Men det är ungefär hela nyheten i den här boken.

Jaja, nu ska jag hålla klaffen en stund.

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, alltså; nu har jag ju inte läst den här boken och inte den förra eller förrförra heller; jag blev helt enkelt lite Ekman-mätt efter ett par vargskinn för mycket.

Men det här låter rent ut sagt både virrigt OCH tråkigt (virrigt och KUL går an).
Jag anar en mellanroman i stil med "Gör mig levande igen", som var mer en idéroman än en riktigt bra historia. Säkra samhällskritiska inslag, men liksom för mycket "tänkt". Den gjorde mig besviken. Annars är jag också sisådär generellt en Ekman-fan. Tycker mycket om kvinnoporträtten och de där norrländska landskapen, som jag själv vandrat i, samt gillar jag hennes självständighet, som känns rätt omutlig.
Men idéromaner. nej tack! Då ska de vara extremt polyfona, som hos Dostojevskij eller Joyce Carol Oates.

Karin S sa...

Gabrielle,
Jag tycker inte att det ska MÄRKAS att det är en idéroman man läser. Märks det (och det gör det ju oftast när man säger det) så är det en dålig roman.

Jag fattade mig inte heller på Gör mig levande igen riktigt. Longörer, men också, som du säger, en alltför tydlig stomme, eller idé, dåra.

Vargskinnen gillade jag.

Gabrielle Björnstrand sa...

Joda, första vargskinnet, de med samlaget under granen var fint.

Och det med barnmorskans slit...och storbröllopet.

Men sen...fick jag lite nog av att hon alltid är så förbannat noga med de realistiska detaljerna. Trots att det är precis det hon ska vara, i den sortens romaner...ja, ja. Hon lär komma vidare med något storartat igen.

annannan sa...

Boken i fråga har jag inte läst, men jag har funderat på den här frågan mer allmänt.

Etablerade författare som man tycker mycket om och som då och då publicerar en bok som faktiskt inte håller måttet. Som med största sannolikhet aldrig skulle ha blivit publicerad om det vore en debutant.

Är det rätt eller fel?

Å ena sidan, varför ska de ta upp tid och papper och trycksvärta med något som inte är värt det? Å andra sidan, de har väl också rätt att ha en dålig dag. (Fast det är väl snarare frågan om ett antal dåliga månader, om det gäller en roman)

(Det är likadant i min bransch. Lättare att publicera om man är etablerad forskare. Med största sannolikhet blir man inte utsatt för samma kritiska granskning, fast jag har faktiskt i den anonyma referentgranskningen refuserat etablerade kollegor när jag tyckt att de inte haft mycket att komma med).

Jag var helt bedårad av Rövarna i Skuleskogen och Händelser vid vatten, men tappade bort mig bland Vargskinnen. Läste en, eventuellt två, ingen längtan efter tre. )Men det kan lika gärna vara jag som hon, jag var några och tjugo när jag lät mig bedåras, några och trettio sedan.

Karin S sa...

Gabrielle,
Ja, ettan var bäst, sen blev det rörigt igen. Och den lilla krumbenta prästen som så småningom tog över fick jag ingen kläm på.

Annannan,
Jaa, fast det här var nog ÄNDÅ en bättre bok än väldigt många andra som ges ut. Och så säljer ju Ekman, det behöver hon liksom inte oroa sig för. Och det gör hon inte heller, framgår det av boken.