torsdagen den 8:e mars 2012

Utresetillstånd

Idag kommer Eva C. Frankos debutroman, Utresetillstånd (Arabela Förlag), ut. Jag har läst den och fick en hel del att fundera på.
Romanen är delvis självbiografisk, första delen i en triologi, och handlar om Katarina Levitsky som föds och lever sina första cirka tjugo år i en by i dåvarande Tjeckoslovakien, idag Slovakien.
Parallellt med återblickar på denna barn- och ungdom i en liten traditionell slovakisk och östeuropeisk (förstår man) by finns ett skeende kring 1989 då järnridån faller, muren faller - och med den stora delar av Katarina Levitsky själv, som jag fattar det. Den yttre kollapsen sammanfaller med en inre.

Det här är en berättelse om ambition - Katarina är både begåvad och ambitiös, rättvisa (nånstans), Katarina tycks ta på sig att faktiskt göra det föräldrarna drömde om och ville, det vill säga utvandra/rymma? och framför allt studera - och om en exil, som i och med att murar och fördämningar brister så att säga kommer ikapp.
Den visar sig vara både smärtsam och nödvändig. Det svåra visar sig vara att ha lämnat något som inte bara var öststatsgrått och eländigt, även om sådant fanns, utan en hel värld, familj, vänner, gemenskap, och att komma till en ny, att anamma nya värderingar (västs) och framför allt att ta till sig och göra till sin den västeuropeiska synen på östeuropéerna.
Men det är också en berättelse för sin egen skull, en berättelse som drivs fram av sig själv, verkar det som, en berättelse som måste ut efter att ha varit undertryckt så länge. Exilens och järnridåns många år. Det gör den märkligt stark, för samtidigt som den är bitvis lite valhänt så har den ett flöde som en av de där stora floderna om våren, en av dem i den del av Europa vi andra inte såg under så många år.
Det är också en central fråga i romanen; varför "försvann" vi? Varför stod vi inte för vår bakgrund och dem vi var?
På sätt och vis är ju den här lilla boken en del av ett svar. Nu börjar berättelserna komma fram, jag föreställer mig att än fler kommer, inte bara Eva Frankos två kommande böcker.

Men bäst tycker jag om barndomsminnena, en liten familj med utblick åt väst där en av pappans systrar bor. I Frankrike. En liten familj vars integritet tycks orubblig. De samarbetar inte med makten, trots att pappan får "erbjudandet". De tror på gamla värderingar, är utövande katoliker och mamman är sömmerska och därmed egenföretagare.
Mot den står staten och kollektivet som väl gestaltas till exempel i de minnen av träning inför en gigantisk gymnastikuppvisning barnen drillas i.
Det är just de här bilderna jag har saknat, den gröna ängen, de många blommorna, lekkamraterna, vardagen  med allt vad den innehåller av både orättvisor och glädjeämnen. Naket och enkelt skildrat, just därför levande.

Men man får också en repetition av Tjeckoslovakiens efterkrigstidshistoria - och det kan aldrig skada.

Helt enkelt en rik liten bok som känns helt befogad.

PS. Eva C Frankos blogg.
Och i kväll talar författaren om sin bok på internationella biblioteket. Läs här.

Inga kommentarer: