måndag 23 juli 2012

Mindre konstigt men fortfarande vissa frågetecken

Det börjar kännas lite mindre konstigt att bo här.
Utsikten fortfarande svindlande. På kvällen ser man liksom små gnistor vid Sacre Cœurs fot. Det är turisterna som tar kort med sina kameror och som inte kan stänga av blixten.
Notre Dame ligger som en väldig hund mitt i.
Pantheon är den enda som ser normal ut.

I källaren är gångarna av betong, men inne i själva källarkontoren (varför är det kontor egentligen?) är golvet sand! Lös sand som på plajan. Jag tycker att det känns jättekonstigt att stoppa in möbler eller rullade mattor eller resväskor på små hjul i sanden.
Man måste kanske bygga ett golv? Dammsuga? Skotta?

När man kommer ut på den nya boulevarden luktar det illa just nu. Det är träden som blommar. Vet inte vad det är för träd, men sonen gnäller varje gång om hur illa det luktar. Jag tror att det går över, säger jag.

Och så nya stället att handla. Jättestort. Ett Carrefour. Man kan gå runt i timmar och inte hitta något. Det är liksom som att jag kommit till Frankrike, som att jag bodde någon annanstans innan. Hemma.

Annars gör jag sånt där man gör när man flyttat, antar jag. Ställer om posten. Försöker fixa nycklar till alla. Fortsätter att packa upp ur kartongerna.
Och det gamla vanliga. Tvättar. Men har nu en balkong att hänga tvätten på.

Det luktar så konstigt överallt. Det är nog den största omställningen. Grannarnas mat, Gobelins träd, själva trapphuset.
Det börjar lukta lite mindre konstigt hemma hos oss, det beror nog på att vi vädrar som dårar. Eller vädrar, förresten. Allt får stå öppet, bara jalusierna är nere en bit när solen ligger på.

Och sopnedkastet! Det är liksom inne i köket. I en hörna sitter en plåtlucka med en liten skopa i. Där lägger man små sopor och så visslar de ned alla våningar. Ibland hör man saker fara förbi med en viskning.
Jag tror att det här huset var höjden av modernitet då det byggdes. Nu är det liksom ett museum över 60-talet. Precis som Bollmora.

Alla grannar är gamla eller jättegamla, precis som i Bollmora.
Folk bor kvar i de här husen sen de byggdes. Inte klokt egentligen, men inte så konstigt. Det är ju socialt byggande (som det väl heter), subventionerade hyror. Då bor folk kvar.

Hörs,


4 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Det verkar bar alltihop, med lite anpassninsgförmåga så...

Och vad beträffar "socialt byggande" så tror jag du kan vara j-ans tacksam över att du slipper bo i bostadsrättsförening i Stockholm, där folk flyttar ut och in vartannat år, så länge de tror de kan tjäna en halv miljon på det eländiga harvandet med kökskåpen och badrumskaklet.
När boendet blev en affärsangelägenhet så miste husen mycket av det som är ett hemmets charm: lugn och ro.
Hej!

Karin S sa...

Jo, jag har fattat det. På något vis gillar jag den här ambitionen, "socialt byggande", även om den inte fungerar perfekt här heller så har de den i af kvar. I Sverige verkar den helt borta.

Gabrielle RW sa...

Spännande med nytt boende och ny miljö runt omkring. Blir smått sugen på att resa till Paris när jag ser dina utsiktsbilder. Det är några år sen nu. Blir mest Australien nu för tiden.
Lycka till med kartongerna och allt annat!

Karin S sa...

Tack, Gabrielle!
Som sagt, har du vägarna förbi bjuder jag på något att äta/dricka - och utsikt.