Detta med fideikommissen. De allra flesta kritiker tycks ju ha svalt af Kleens bok - rakt av. Budskapet stämmer med "folkviljan": Det här är inte rättvist - avskaffa den här möjligheten till kringgående av arvslagstiftningen.
I kölvattnet på jubelropen kommer dock eftertänksammare inlägg och partsinlagor från andra hållet. På Newsmill förklarar John Murray bland annat att arvsrätten fortfarande i stort sett kan kringgås genom stiftelser. Johan Lundberg slår ett slag för bevarandet av en grupp människor som inte är en del av samtidskören och Per Landin skriver i DN om hur det ser ut på f d östtyska gods idag.
Apropå Landins artikel funderar jag på hur det ser ut i Frankrike, hur den jordägande adeln har det idag. Några fideikommiss är det ju inte frågan om. Tvärtom. Här svepte som bekant revolutionen fram och lagstiftningen blev därefter hård. För att vara rättvis.
Jag gör inga som helst anspråk på att ha någon övergripande koll på fransk adel, dock träffar jag på representanter för densamma framför allt nere i södra Frankrike.
Vad gäller Landins skräckvision att slotten står och förfaller så gäller det här med på sina ställen. I avkrokar kan man köpa ett slott i mer eller mindre ruinskick för en symbolisk euro.
Det finns alltså fler slott än det finns efterfrågan, generellt, och det i sin tur beror naturligtvis på att slotten kostar skjortan att hålla i stånd.
Vanligare ägare till slott idag än adel är gissningsvis krögare med stjärnor i Michelinguiden, modeskapare och företagsledare.
Men, detta hindrar inte att de adliga familjer som lyckats behålla ett hus och en större eller mindre bit mark i sin ägo gör mycket för att bli kvar.
Jag träffar ädlingar som driver konferenscenter och hyr ut för bröllop och fester.
Jag träffar människor som delar upp egendomar och som försöker få dem att fortsätta leva i form av (juridiskt sett) små bostadsrättsföreningar, mitt ute på bonnvischan.
Det finns generellt en stark vilja att en av sönerna ska ta över (alla är överens här, sammanhållningen mot staten är förbluffande men begriplig). Det har med namnet mer än blodet att göra. Men adeln byter inte namn, adeln är också helpetig med att hålla koll på sig själva och varann och vem som är gift med vem och hur ett hôtel particulier i Nïmes (till exempel) övergick från en familj till en annan. Vem som gifte sig med vem och på vilken sida det hela ärvts. Man kan aldrig bluffa sig in i adeln, det finns alldeles för många som håller reda på vilka som seglar under falsk flagg - och gör man det så är man inte välkommen längre, i de gentila salarna.
Det konservativa och ibland smått frimuraraktiga drag, det drag av diskretion som af Kleen och många med honom verkar reta sig på hos den svenska adeln, finns naturligtvis kvar även i den franska. Här var det ju under en kort period förenat med livsfara att råka vara född in i en adlig familj.
Man ligger lågt. Man beter sig många gånger som en sorts subkultur, använder månghundraåriga titlar endast i sammanhang där det inte kan tas illa upp. Med likar och likasinnade.
Så man kan lugnt säga att den kultur som den franska revolutionen försökte utplåna endast gick åt sidan eller under jorden.
Naturligtvis kan man ta ifrån folk deras egendom, på sikt om inte annat, genom skatter. Men man kan inte ta ifrån dem deras historia och deras värderingar.
Och det kommer man inte kunna med den svenska adeln heller.
torsdag 12 november 2009
Bearbetning av manus
Alltså, det knäppa med att bearbeta manus är att man funderar på vad det egentligen blir. Det är ett faktum att om man skriver eller påstår att man vill skriva romaner, så har förlagen en viss idé om vad en roman är och liknar.
Det är ju naturligtvis inte konstigt, de vill kunna sätta etiketter på saker för att sen kunna sälja dem.
Det där tog en faslig tid innan jag begrep, men nu har jag begripit det. Man kan tycka vad man vill om det, men ur förlagets synpunkt är det ju rimligt. Också ur ens egen, om strategin fungerar.
Däremot är det kanske inte rimligt ur någon sorts stenhård konstnärlig synpunkt. Det direkta avtrycket lindas liksom in, blir till något annat, i värsta fall mer konventionellt och också mer igenkännbart. Aha, ska läsaren tänka. Det här är en roman. Eller en novellsamling, eller en prosalyrisk svit.
Men i det sista fallet tror jag kanske att förlaget lägger sig mindre i (den som vet mer får gärna säga emot). Det är när förlag tror eller åtminstone hoppas att sälja som de lägger sig i.
Romaner kan ju sälja. Prosalyriska meditationer mindre.
Så. Någon gång i livet tänker jag, om jag får tid, skriva en prosalyrisk meditation. Som kanske ingen vill ge ut, i alla fall inte det förlag jag harvar med nu. Men där finns en andlig fristad, känns det som.
Och obs, det här betyder inte att jag ändrat mig, här ska startas arkitektkontor.
Men det betyder att jag fortsätter fundera.
Det är ju naturligtvis inte konstigt, de vill kunna sätta etiketter på saker för att sen kunna sälja dem.
Det där tog en faslig tid innan jag begrep, men nu har jag begripit det. Man kan tycka vad man vill om det, men ur förlagets synpunkt är det ju rimligt. Också ur ens egen, om strategin fungerar.
Däremot är det kanske inte rimligt ur någon sorts stenhård konstnärlig synpunkt. Det direkta avtrycket lindas liksom in, blir till något annat, i värsta fall mer konventionellt och också mer igenkännbart. Aha, ska läsaren tänka. Det här är en roman. Eller en novellsamling, eller en prosalyrisk svit.
Men i det sista fallet tror jag kanske att förlaget lägger sig mindre i (den som vet mer får gärna säga emot). Det är när förlag tror eller åtminstone hoppas att sälja som de lägger sig i.
Romaner kan ju sälja. Prosalyriska meditationer mindre.
Så. Någon gång i livet tänker jag, om jag får tid, skriva en prosalyrisk meditation. Som kanske ingen vill ge ut, i alla fall inte det förlag jag harvar med nu. Men där finns en andlig fristad, känns det som.
Och obs, det här betyder inte att jag ändrat mig, här ska startas arkitektkontor.
Men det betyder att jag fortsätter fundera.
måndag 9 november 2009
Utvärdering av helgen
Jag har startat en grupp på facebook, Vi som hatar broccoli, salladskål, endiver och andra legymer. Än så länge är jag ensam medlem i den. Den verkar inte slå igenom helt, kanske beror det på att jag inte riktigt behärskar sociala medier. Jag tror det i alla fall. Min nya twitterbekantskap Wildenstam påpekar vist att det är bättre att börja på ett socialt medium och bli bra på det, än att hatta runt och klanta sig i alla. Jag gör det senare.
Men sist av allt dör hoppet, som bekant. Jag tror verkligen på den här gruppen som ursprungligen är uttänkt av Bengt O. Det är han som är hjärnan här.
Jaha, så har jag träffat en annan nätbekantskap, Louloulia och lånat ut en bok! Det spännande med det, förutom att se Louloulia i verkliga livet var ett enormt polispådrag runt La Santé, alléer av polisbilar, och vi lyckades inte fatta varför! Det höll fö på hela eftermiddagen. Redan då vi åkte förbi vid ett hade det börjat, om än mindre imponerande, då vi var på väg till lunch hos svärmor. Jag har alltså träffat svärmor och en av barnens äldre kusiner. Inga svågrar eller svägerskor denna gång dock. Man kan inte få allt. Hm.
Och så har jag gjort de gamla vanliga grejerna, handlat mat, denna gång tillsammans med tolvåringen som var till stor hjälp. Jättejobbig grej var en liten starkt illaluktande liten farbror som drev runt i affären. Vi fattade så småningom att han var där för att det var varmare där.
Helgen har alltså varit kall och regnig och rätt dyster vädermässigt.
Och så har jag jobbat en del. Inte med sociala medier, är det verkligen ett jobb? Jag tvivlar. Utan med mitt gamla tjatmanus.
Och så känner jag mig efter den här texten djupt skeptisk till utvärderingar av det egna livet. Men man måste ju pröva.
Hej.
Men sist av allt dör hoppet, som bekant. Jag tror verkligen på den här gruppen som ursprungligen är uttänkt av Bengt O. Det är han som är hjärnan här.
Jaha, så har jag träffat en annan nätbekantskap, Louloulia och lånat ut en bok! Det spännande med det, förutom att se Louloulia i verkliga livet var ett enormt polispådrag runt La Santé, alléer av polisbilar, och vi lyckades inte fatta varför! Det höll fö på hela eftermiddagen. Redan då vi åkte förbi vid ett hade det börjat, om än mindre imponerande, då vi var på väg till lunch hos svärmor. Jag har alltså träffat svärmor och en av barnens äldre kusiner. Inga svågrar eller svägerskor denna gång dock. Man kan inte få allt. Hm.
Och så har jag gjort de gamla vanliga grejerna, handlat mat, denna gång tillsammans med tolvåringen som var till stor hjälp. Jättejobbig grej var en liten starkt illaluktande liten farbror som drev runt i affären. Vi fattade så småningom att han var där för att det var varmare där.
Helgen har alltså varit kall och regnig och rätt dyster vädermässigt.
Och så har jag jobbat en del. Inte med sociala medier, är det verkligen ett jobb? Jag tvivlar. Utan med mitt gamla tjatmanus.
Och så känner jag mig efter den här texten djupt skeptisk till utvärderingar av det egna livet. Men man måste ju pröva.
Hej.
söndag 8 november 2009
Dröm
Jag drömde verkligen en urkonstig grej alldeles nyss. Någon började förklara för mig att det var på 50-talet som fransmännen började sätta in glasdörrar utöver de vanliga dörrarna, och det visade sig ju verkligen vara en dålig idé.
Jaha, sa jag lite undrande sådär, för det har jag aldrig sett någonstans.
Jodå, folk såg dem inte och gick rakt in i dem. För det första. Och för det andra så satt de ofta så löst så att de trillade på spisar som också stod löst och på så sätt sattes dominoeffekter igång och hela hus kunde brinna upp!
Åh nej, tänkte jag. Det är nån sån där galning som ska dissa Frankrike med sina fördomar nu igen.
Jaha, sa jag lite undrande sådär, för det har jag aldrig sett någonstans.
Jodå, folk såg dem inte och gick rakt in i dem. För det första. Och för det andra så satt de ofta så löst så att de trillade på spisar som också stod löst och på så sätt sattes dominoeffekter igång och hela hus kunde brinna upp!
Åh nej, tänkte jag. Det är nån sån där galning som ska dissa Frankrike med sina fördomar nu igen.
lördag 7 november 2009
Framtiden
För att säga som det är. Exakt som det är. Jag har skrivit ett manus som är en uppväxtskildring. Trots blandade erfarenheter av Bonkers förlag skickade jag det till dem. De var (som vanligt) på sätt och vis mycket positiva, men sa ändå nej. Rättare sagt, de sa jobba vidare, något de gärna gör om de tror att något kan bli bra.
Okej, sa jag, jag ska se vad jag kan göra.
Och nu håller jag som bäst på att fundera på det, mot bakgrund av föregående inlägg (inklusive kommentarer). Jag är väl medveten om att det här aldrig kan bli något. Jag kan aldrig bli svensk författare därför att jag aldrig kommer att vara i närheten av att försörja mig som svensk författare. Inte ens med de mest optimistiska och verklighetsfrånvända kalkyler kommer jag kunna det.
Bra.
Då vet jag det.
Jag har ingen som helst lust att skriva halvhjärtade tidningsartiklar för svensk press, jag har för övrigt ingen som ber mig göra det heller. Då är läget rätt dåligt att få dem publicerade. Och även om jag hade det så skulle jag få jobba häcken av mig och ändå inte komma upp i ens en halv månadslön. Året om, dygnet runt.
Jag har i ärlighetens namn inte heller någon lust att mycket ovisst vänta på statliga kulor som det verkligen inte är säkert att jag får några och som för övrigt inte heller på långa vägar kommer vara något av en försörjning. Om de ens trillar in. Om de ens finns kvar.
Och själva principen bär mig emot.
Jag kan ju bara säga att det här framtidsperspektivet är helt främmande för mig. Börjar bli. Jag tänker helt enkelt inte ägna mig åt ett sånt loserjobb.
Jag gillar att skriva, men det räcker inte.
Så. Nu gör jag klart den här grejen (tror jag) som jag ändå påbörjat. (Eller också gör jag inte det?)
Sen struntar jag i det här.
Det ska faktiskt bli otroligt skönt.
Vad jag tänker göra? Starta eget arkitektkontor! Jag har en dator och jag har en telefon, det bör räcka. Till att börja med!
Okej, sa jag, jag ska se vad jag kan göra.
Och nu håller jag som bäst på att fundera på det, mot bakgrund av föregående inlägg (inklusive kommentarer). Jag är väl medveten om att det här aldrig kan bli något. Jag kan aldrig bli svensk författare därför att jag aldrig kommer att vara i närheten av att försörja mig som svensk författare. Inte ens med de mest optimistiska och verklighetsfrånvända kalkyler kommer jag kunna det.
Bra.
Då vet jag det.
Jag har ingen som helst lust att skriva halvhjärtade tidningsartiklar för svensk press, jag har för övrigt ingen som ber mig göra det heller. Då är läget rätt dåligt att få dem publicerade. Och även om jag hade det så skulle jag få jobba häcken av mig och ändå inte komma upp i ens en halv månadslön. Året om, dygnet runt.
Jag har i ärlighetens namn inte heller någon lust att mycket ovisst vänta på statliga kulor som det verkligen inte är säkert att jag får några och som för övrigt inte heller på långa vägar kommer vara något av en försörjning. Om de ens trillar in. Om de ens finns kvar.
Och själva principen bär mig emot.
Jag kan ju bara säga att det här framtidsperspektivet är helt främmande för mig. Börjar bli. Jag tänker helt enkelt inte ägna mig åt ett sånt loserjobb.
Jag gillar att skriva, men det räcker inte.
Så. Nu gör jag klart den här grejen (tror jag) som jag ändå påbörjat. (Eller också gör jag inte det?)
Sen struntar jag i det här.
Det ska faktiskt bli otroligt skönt.
Vad jag tänker göra? Starta eget arkitektkontor! Jag har en dator och jag har en telefon, det bör räcka. Till att börja med!
Kristallkulan
Vilken framtidsbransch man givit sig in i!
Nu ska författarna få ännu mindre pengar, enligt en artikel i SvB. Eller rättare sagt, överproduktionen av böcker i kombination med rabattkrav från alla möjliga håll som jag inte begripit, återförsäljare och distributörer tror jag, gör att marginalerna minskar. Bonkers verkar ha sparkat ca 10% av personalen under den senaste tvåårsperioden och går i bräschen för "förändrade avtalsmodeller" eller vad de nu kallar det hela. Dessutom har man under en längre tid aviserat att man kommer att ge ut färre böcker i framtiden.
Detsamma gäller även de andra förlagen, bör man väl tillägga.
Det blir alltså mindre pengar, eller antagligen snarare osäkrare pengar och för all del ännu mindre, voire inga alls, plus ännu längre väntetider, allt enligt det senaste årets rapporter i Svensk Bokhandel.
Förvånande är det egentligen inte. Om de flesta skönlitterära böcker bonkrarna ger ut ger den vinst min andra roman gav så är det här helt följdriktigt. I princip kan mina två böcker ännu inte gett någon vinst alls att tala om. Jo, kanske den första, men i sådana fall marginell. Den andra måste vara en ren förlustaffär eftersom de knappt sålt några alls av dem och eftersom jag ändå fick det förskott som var praxis då. (Och eftersom den ändå producerades också.)
Vilket i sin tur i och för sig var en löjlig summa i förhållande till den tid jag lagt ned på texten.
Hela den här branschen håller alltså på att förändras. Den modell som rådde förut, den så kallade gungorna och karusellen-tanken håller nu på att skrotas helt. Visst, några olönsamma författarskap måste man väl i rimlighetens namn behålla, men dessa olönsamma författare ska då bara få i stort sett glädjen att komma ut på Bonkers.
För de vet lika bra som förlaget att de har ännu mindre möjligheter att nå ut med ett litet förlag...
Så det gäller att ha is i magen och egen förmögenhet, om man tänker sig en framtid som seriös författare idag.
Det tål att tänkas på.
Det är liksom "den svenska modellen" inom förlagsbranschen som går i graven nu. Bonkrarna hade en ohelig pakt med staten. De gav ut seriösa författare, väntade tålmodigt på genombrott som så småningom kom och staten sköt till pengar så att författarna någorlunda linvnärde sig, den så kallade biblioteksersättningen.
Nu slutar Bonkrarna så gott som helt att ge några stålar till de olönsamma (Jo, jag fattar att lite blir kvar, men utslaget på hela gänget så måste den summan ändå minska avsevärt, som jag tolkar det här) och hur staten förhåller sig återstår att se. Än verkar ju författarfonden behålla sitt uppdrag och sina medel, men vilka som i framtiden kommer i åtnjutande av pengarna är förstås inte klart. Om de då finns kvar. Jag gjorde en googling på det där nån gång och har glömt det exakta resultatet men den stora majoriteten som har författarpenning är född på 40-talet. Några födda på 50-talet och en född på 60-talet (var det då i alla fall) och så några som var ännu äldre förstås. Minns jag rätt om det var nånstans mellan 70 och 80% som var födda på 40-talet och tidigare? Tror det.
Alltså, kommer det bli någon tillväxt här? Kommer en ny generation just seriösa, alltså skönlitterära författare kunna etablera sig?
Osäkert, skulle jag säga.
Och ändå tror jag det. De kommer bli färre, få mindre pengar för sina böcker, kanske mindre från staten, men jag tror ändå att de kommer finnas.
Vad de kommer att leva på, däremot, klarar jag inte att sia om.
Nu ska författarna få ännu mindre pengar, enligt en artikel i SvB. Eller rättare sagt, överproduktionen av böcker i kombination med rabattkrav från alla möjliga håll som jag inte begripit, återförsäljare och distributörer tror jag, gör att marginalerna minskar. Bonkers verkar ha sparkat ca 10% av personalen under den senaste tvåårsperioden och går i bräschen för "förändrade avtalsmodeller" eller vad de nu kallar det hela. Dessutom har man under en längre tid aviserat att man kommer att ge ut färre böcker i framtiden.
Detsamma gäller även de andra förlagen, bör man väl tillägga.
Det blir alltså mindre pengar, eller antagligen snarare osäkrare pengar och för all del ännu mindre, voire inga alls, plus ännu längre väntetider, allt enligt det senaste årets rapporter i Svensk Bokhandel.
Förvånande är det egentligen inte. Om de flesta skönlitterära böcker bonkrarna ger ut ger den vinst min andra roman gav så är det här helt följdriktigt. I princip kan mina två böcker ännu inte gett någon vinst alls att tala om. Jo, kanske den första, men i sådana fall marginell. Den andra måste vara en ren förlustaffär eftersom de knappt sålt några alls av dem och eftersom jag ändå fick det förskott som var praxis då. (Och eftersom den ändå producerades också.)
Vilket i sin tur i och för sig var en löjlig summa i förhållande till den tid jag lagt ned på texten.
Hela den här branschen håller alltså på att förändras. Den modell som rådde förut, den så kallade gungorna och karusellen-tanken håller nu på att skrotas helt. Visst, några olönsamma författarskap måste man väl i rimlighetens namn behålla, men dessa olönsamma författare ska då bara få i stort sett glädjen att komma ut på Bonkers.
För de vet lika bra som förlaget att de har ännu mindre möjligheter att nå ut med ett litet förlag...
Så det gäller att ha is i magen och egen förmögenhet, om man tänker sig en framtid som seriös författare idag.
Det tål att tänkas på.
Det är liksom "den svenska modellen" inom förlagsbranschen som går i graven nu. Bonkrarna hade en ohelig pakt med staten. De gav ut seriösa författare, väntade tålmodigt på genombrott som så småningom kom och staten sköt till pengar så att författarna någorlunda linvnärde sig, den så kallade biblioteksersättningen.
Nu slutar Bonkrarna så gott som helt att ge några stålar till de olönsamma (Jo, jag fattar att lite blir kvar, men utslaget på hela gänget så måste den summan ändå minska avsevärt, som jag tolkar det här) och hur staten förhåller sig återstår att se. Än verkar ju författarfonden behålla sitt uppdrag och sina medel, men vilka som i framtiden kommer i åtnjutande av pengarna är förstås inte klart. Om de då finns kvar. Jag gjorde en googling på det där nån gång och har glömt det exakta resultatet men den stora majoriteten som har författarpenning är född på 40-talet. Några födda på 50-talet och en född på 60-talet (var det då i alla fall) och så några som var ännu äldre förstås. Minns jag rätt om det var nånstans mellan 70 och 80% som var födda på 40-talet och tidigare? Tror det.
Alltså, kommer det bli någon tillväxt här? Kommer en ny generation just seriösa, alltså skönlitterära författare kunna etablera sig?
Osäkert, skulle jag säga.
Och ändå tror jag det. De kommer bli färre, få mindre pengar för sina böcker, kanske mindre från staten, men jag tror ändå att de kommer finnas.
Vad de kommer att leva på, däremot, klarar jag inte att sia om.
fredag 6 november 2009
Integration
Att ett sånt här förslag behövs, eller att politiker anses att det behövs i alla fall, är ett tecken på att något inte fungerar.
Alltså, invandrare (i Sverige) ska gå en sorts kurs där de får "lära sig" ("veta" är väl ett bättre ord) en del om "svenska värderingar". Och sen verkar det som om de får prov på det. Om de tillägnar sig värderingarna och gör dem till sina bara för att de hört talas om dem är väl högst tveksamt, skulle jag säga.
Bloggarna hånar och raljerar, och visst, det låter ju urdumt. Och visst kan man skriva om att det är orättvist att dela upp i ett "vi" och ett "dom" och så vidare.
Och samtidigt kan jag ju bara konstatera att efter femton år i Frankrike så vet jag onekligen mer om franska värderingar, men jag skriver inte under på dem allihop. Och jag har mycket kvar att lära.
När är man integrerad, som invandrare?
Aldrig, skulle jag påstå. När man börjar förklara för sina landsmän hur de i det nya landet tänker, när man börjar kunna se mönster och historiesyn - ja, då har man kommit en bit på väg. Men inte sjutton är man integrerad för det.
Och inte vet jag (och det är väl det de som raljerar vill visa, men det blir ju löjligt när helyllesvenskar sitter och talar om något de har noll erfarenhet av) om jag vill göra alla franska värderingar till mina. Heller.
Vad jag däremot kan konstatera är ju att integration tar tid, det är över tid och i mötet med det nya landet som man sakta börjar ändra uppfattning - integreras.
Och det behövs en oändlig mängd situationer, allt från det allra vardagligaste ytliga till dem inom familj och arbetsliv för att man ska se skillnaderna.
Jag utgår ifrån att de allra flesta invandrare, som jag själv, är villiga att anpassa sig så långt så att de fungerar, kan göra sig förstådda och tjäna sitt uppehälle i det nya landet. Redan det är rätt mycket, kan jag säga.
Men om man nu föreslår den här sortens "kurs" för invandrare, så är väl det antagligen för att den naturliga process jag själv är utsatt för inte sker på naturlig väg. Det vill säga, invandrarna stöter inte på svenskar och deras värderingar i en mängd situationer.
Och då försöker man skapa den "kunskapen" på konstlad väg. Som att sätta en blivande smed vid skolbänken för att han ska läsa om smide (och han får aldrig komma i närheten av hammare och städ).
Jag kan väl bara säga att jag inte tror ett smack på metoden.
Uppdatering: ja, här har vi ett sånt där svenskt blindstyre, på ledarplats dessutom, som inte ser eller tror att det finns någon svensk kultur. Flytta utomlands några år, säger jag bara. Så blir du varse en hel del om den svenska kulturens både värden och brister.
Alltså, invandrare (i Sverige) ska gå en sorts kurs där de får "lära sig" ("veta" är väl ett bättre ord) en del om "svenska värderingar". Och sen verkar det som om de får prov på det. Om de tillägnar sig värderingarna och gör dem till sina bara för att de hört talas om dem är väl högst tveksamt, skulle jag säga.
Bloggarna hånar och raljerar, och visst, det låter ju urdumt. Och visst kan man skriva om att det är orättvist att dela upp i ett "vi" och ett "dom" och så vidare.
Och samtidigt kan jag ju bara konstatera att efter femton år i Frankrike så vet jag onekligen mer om franska värderingar, men jag skriver inte under på dem allihop. Och jag har mycket kvar att lära.
När är man integrerad, som invandrare?
Aldrig, skulle jag påstå. När man börjar förklara för sina landsmän hur de i det nya landet tänker, när man börjar kunna se mönster och historiesyn - ja, då har man kommit en bit på väg. Men inte sjutton är man integrerad för det.
Och inte vet jag (och det är väl det de som raljerar vill visa, men det blir ju löjligt när helyllesvenskar sitter och talar om något de har noll erfarenhet av) om jag vill göra alla franska värderingar till mina. Heller.
Vad jag däremot kan konstatera är ju att integration tar tid, det är över tid och i mötet med det nya landet som man sakta börjar ändra uppfattning - integreras.
Och det behövs en oändlig mängd situationer, allt från det allra vardagligaste ytliga till dem inom familj och arbetsliv för att man ska se skillnaderna.
Jag utgår ifrån att de allra flesta invandrare, som jag själv, är villiga att anpassa sig så långt så att de fungerar, kan göra sig förstådda och tjäna sitt uppehälle i det nya landet. Redan det är rätt mycket, kan jag säga.
Men om man nu föreslår den här sortens "kurs" för invandrare, så är väl det antagligen för att den naturliga process jag själv är utsatt för inte sker på naturlig väg. Det vill säga, invandrarna stöter inte på svenskar och deras värderingar i en mängd situationer.
Och då försöker man skapa den "kunskapen" på konstlad väg. Som att sätta en blivande smed vid skolbänken för att han ska läsa om smide (och han får aldrig komma i närheten av hammare och städ).
Jag kan väl bara säga att jag inte tror ett smack på metoden.
Uppdatering: ja, här har vi ett sånt där svenskt blindstyre, på ledarplats dessutom, som inte ser eller tror att det finns någon svensk kultur. Flytta utomlands några år, säger jag bara. Så blir du varse en hel del om den svenska kulturens både värden och brister.
torsdag 5 november 2009
Saker som stacks
Det regnar här. När man står i köket som har fönster mot ett smalt ljusschakt, en courette, så slamrar regnet mot plåttaket där nere på botten.
Jag tänker på att kläder när jag var barn fortfarande stacks. Jag tror inte att det finns några barnkläder som gör det längre och tycker förstås att det är bra.
Det finns så mycket som inte finns längre. Finns tagelstoppade matsalsstolar längre? De sticks också, i alla fall om man har klänning på sig. Och är liten.
Nyponsoppan stacks också.
Och så gjorde man en grej på handleden på varann, man vred skinnet och kallade det tusen nålar. Det stacks, det med.
Men det fanns inga fästingar att tala om, och huvudlöss hade jag aldrig. De sticks numera.
Och så finns det en sorts stickig sallad här som jag inte vet vad den heter, det känns som att käka en tistel.
Beskt var det också mycket som var. Endiver, det var gräsligt. Maken till besk grönsak har jag aldrig stött på, varken förr eller senare.
Tänk om allt egentligen fortfarande är likadant, lika stickigt, beskt och äckligt, fastän man som vuxen inte märker det längre?
Jag tänker på att kläder när jag var barn fortfarande stacks. Jag tror inte att det finns några barnkläder som gör det längre och tycker förstås att det är bra.
Det finns så mycket som inte finns längre. Finns tagelstoppade matsalsstolar längre? De sticks också, i alla fall om man har klänning på sig. Och är liten.
Nyponsoppan stacks också.
Och så gjorde man en grej på handleden på varann, man vred skinnet och kallade det tusen nålar. Det stacks, det med.
Men det fanns inga fästingar att tala om, och huvudlöss hade jag aldrig. De sticks numera.
Och så finns det en sorts stickig sallad här som jag inte vet vad den heter, det känns som att käka en tistel.
Beskt var det också mycket som var. Endiver, det var gräsligt. Maken till besk grönsak har jag aldrig stött på, varken förr eller senare.
Tänk om allt egentligen fortfarande är likadant, lika stickigt, beskt och äckligt, fastän man som vuxen inte märker det längre?
tisdag 3 november 2009
Tävlingen sjunger på sista versen
Jag har bytt bild, och det här är nog väldigt lätt. Det är alltså inte det som syns på bilden som ger vinst, utan det som ligger till höger om och nedanför bilden.
Ledtråd: ett stort barockrum.
Vidare för dem som orkar så har jag lagt alla bilder/svar hittills längst ned på sidan. För den som orkar skrolla.
Ledtråd: ett stort barockrum.
Vidare för dem som orkar så har jag lagt alla bilder/svar hittills längst ned på sidan. För den som orkar skrolla.
Jag har en örn i mitt blodomlopp
skrev en gång en god vän till mig. Hon är poet. Det är inte jag, men jag gillade formuleringen, minns jag och började omedelbart ta reda på vad det kunde vara för en örn. Jag tror att jag menade att det var den här:
Havsörn Haliateeus albicilla. L 80-92. V 200-240. Häckar sällsynt i kustområden och fjälltrakter. Det väldiga risboet vanligen i grov fura. En ganska trög örn, sitter och spanar i timmar. Lever på fisk och sjöfågel, ofta as. Gammal fågel har vit stjärt, gul näbb och blekbrunt huvud, hals och bröst. Ungfågen ser i stort sett helmörk ut på håll med ljusare (rostbruna) fält på övre mellersta vingtäckarna, samt med ljus näbbrot (eg. tygelfläck). På närmare håll ses att huvud/hals är mörkt brunsvarta liksom minsta vingtäckarna. Stjärten är mörk (ser dock ofta ljus ut utbredd och genomlyst!). På närhåll ses ofta en ljus armhålefläck. Årsungen har svartfläckat rostbrunt bröst, 2-3-åringar brun undersida med vitfläckighet. Kretsflyger ofta, lätt igenkänd på betydande storlek, täml. lång och smal hals samt grov näbb och kilformig stjärt. Verkar mycket tung. Aktivt flyg med långa, grunda vingslag glest avlösta av korta glid, varvid vingarna hålls rakt ut eller något nedåtkupade. Skriker spillkråkelikt hamrande "kli kli kli kli kli".
ur Alla Europas fåglar i färg En fälthandbok (1975)
Ja, jag gillar den här texten. Det var mest det jag ville ha sagt. Den är otroligt bra helt enkelt. Uttrycksfull om en "trög örn".
Havsörn Haliateeus albicilla. L 80-92. V 200-240. Häckar sällsynt i kustområden och fjälltrakter. Det väldiga risboet vanligen i grov fura. En ganska trög örn, sitter och spanar i timmar. Lever på fisk och sjöfågel, ofta as. Gammal fågel har vit stjärt, gul näbb och blekbrunt huvud, hals och bröst. Ungfågen ser i stort sett helmörk ut på håll med ljusare (rostbruna) fält på övre mellersta vingtäckarna, samt med ljus näbbrot (eg. tygelfläck). På närmare håll ses att huvud/hals är mörkt brunsvarta liksom minsta vingtäckarna. Stjärten är mörk (ser dock ofta ljus ut utbredd och genomlyst!). På närhåll ses ofta en ljus armhålefläck. Årsungen har svartfläckat rostbrunt bröst, 2-3-åringar brun undersida med vitfläckighet. Kretsflyger ofta, lätt igenkänd på betydande storlek, täml. lång och smal hals samt grov näbb och kilformig stjärt. Verkar mycket tung. Aktivt flyg med långa, grunda vingslag glest avlösta av korta glid, varvid vingarna hålls rakt ut eller något nedåtkupade. Skriker spillkråkelikt hamrande "kli kli kli kli kli".
ur Alla Europas fåglar i färg En fälthandbok (1975)
Ja, jag gillar den här texten. Det var mest det jag ville ha sagt. Den är otroligt bra helt enkelt. Uttrycksfull om en "trög örn".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)