Alltså, det knäppa med att bearbeta manus är att man funderar på vad det egentligen blir. Det är ett faktum att om man skriver eller påstår att man vill skriva romaner, så har förlagen en viss idé om vad en roman är och liknar.
Det är ju naturligtvis inte konstigt, de vill kunna sätta etiketter på saker för att sen kunna sälja dem.
Det där tog en faslig tid innan jag begrep, men nu har jag begripit det. Man kan tycka vad man vill om det, men ur förlagets synpunkt är det ju rimligt. Också ur ens egen, om strategin fungerar.
Däremot är det kanske inte rimligt ur någon sorts stenhård konstnärlig synpunkt. Det direkta avtrycket lindas liksom in, blir till något annat, i värsta fall mer konventionellt och också mer igenkännbart. Aha, ska läsaren tänka. Det här är en roman. Eller en novellsamling, eller en prosalyrisk svit.
Men i det sista fallet tror jag kanske att förlaget lägger sig mindre i (den som vet mer får gärna säga emot). Det är när förlag tror eller åtminstone hoppas att sälja som de lägger sig i.
Romaner kan ju sälja. Prosalyriska meditationer mindre.
Så. Någon gång i livet tänker jag, om jag får tid, skriva en prosalyrisk meditation. Som kanske ingen vill ge ut, i alla fall inte det förlag jag harvar med nu. Men där finns en andlig fristad, känns det som.
Och obs, det här betyder inte att jag ändrat mig, här ska startas arkitektkontor.
Men det betyder att jag fortsätter fundera.
3 kommentarer:
Ett sätt att få ut din roman utan synbar inblandning från en förlagsredaktör, åtminstone i Sverige, är att gå en skrivarkurs på exv Gotland och sen sätta igång och skriva deckare med svensk lokalfärg. Ett annat sätt är att ge ut boken själv med hjälp av någon av alla de nya Print on demand-tjänsterna.
Spännande! Det var lite allt detta jag var inne pâ häromsistens i mitt inlägg om Phil Mulloy ("Apropâ obetalda kulturarbetare")och hans filmmanus vs hans gamla filmmanus el. hans frus...
Dvs svârigheten och oviljan vi alla börjar med (?) vad gäller "etablerade former" (ex roman) och den tid det tar att acceptera att en viss del av formen är nödvändig (eller i vart fall i de flesta fall önskvärd) för att bli läst/sedd/utgiven/ etc. Samt det spännande att lyckas använda detta jongleri pâ ett smart sett - där herr Mulloy blivit en mästare - för att, inom "etablerade ramar och former" hitta sin frihet - och nâ ut.
Självklart ska det inte vara pâ bekostnad av konstnärlig kvalitet - men ibland tycks ens spontana längtan till "egen form" lura en och man tänker att det "egna" ligger just i formen, men pga "icke etablerad form" ser inte läsaren det som fanns bortom formen.
(ex Phil Mulloys fru som är respekterad men ej kunnat göra de filmer hon velat vs Phil Mulloy själv som genom att spela med ramarna lyckats göra diverse filmer och hittat sin absoluta frihet inom dem...).
Hm. Vet ej hur pass klart detta blev, men jag tycker det är en av de intressantaste bitarna man tampas med vad gäller skrivandet.
Stefan,
Inget av dessa sätt är aktuellt. men tack för tipsen.
Fransyskan,
Jo, formen ska stämma med etablerade former. Och det gör den sällan initialt. De vackraste och mest spännande böckerna, de som ligger utanför de här formerna, kommer ju sällan ut på stora förlag. Om inte författarna är väldigt kända - då kan det hända.
Jag satt och funderade på det igår, det här är det femte manuset med det här förlaget som möter samma "respons". De två första kände jag inte alls för att ändra på. Jag menade att det inte gick helt enkelt och släppte dem. De två följande satte jag in i någon sorts form, vilket de helt klart blev bättre av.
Och nu sitter jag här och gör samma sak igen. Och det blir ju delvis en annan bok, det kommer man inte ifrån.
En som stämmer bättre under etiketten självbiografisk roman.
Skicka en kommentar