Regn

Här ser man en pytteliten svåger som nästan ser naken ut (men det är han förstås inte) som är ute och skottar bort sand och grus så att vattnet ska kunna rinna ned från vägen, trots murarna. Vägarna har blivit bäckar.

Tog många bilder av det här slaget, lite dystra bilder på suddig utsikt.

Här tänkte jag att om man precis när det regnade som mest gjorde om den här grusplätten till skridskobana, så att säga snabbfrös den på något vis, så skulle det gå.

Och här strilar regnet.

Det var verkligen storslaget.

Åskväder

Till slut kom det, åskvädret. Då var vi alla slött vansinniga av värmen som hade hållit på i flera veckor.
Det var fantastiskt. Regnet hängde som gardiner överallt. Gråade ner hela landskapet. Det enda som blänkte var de små tunna vägarna som såg ut som kvicksilver mitt i alltsammans.
Svågrarna sprang ystra runt och letade läckor.
Själv sprang jag runt och letade bilder.

Bäst i test

Det bästa som hänt den här sommaren är nog att min yngste son (6) lärt sig simma. Han är så glad.

Men jäklar vad svårt det ser ut precis innan man klarar det när man är sådär liten. Han har ingenting att flyta på. Ingen luft i lungorna, inte ett gram underhudsfett. Rör han sig inte hela tiden så sjunker han som en sten.
Och ur just den synpunkten var ju värmeböljan bra, för han har kunnat hålla på i timmar utan att frysa.

Snart börjar han skolan. Han är mycket inställd på det. Vi har köpt skolväska. Den är stor och rektangulär och han ser jätteliten ut framför den. Som om han vore ombyggd till en liten väderkvarn med inplastade vingar på något vis. Så ser de ut allihop då de börjar skolan här. Små, små och med enorma skolväskor. Mycket allvarliga.
Det är rätt fint.

De stora barnen är betydligt mer blasé. Och så måste de klippas. Annars är de ok.
Och pennfodral.

Mer manifestfrågor

Jag hamnade i något av ett gräl hos Therese, apropå detta med vilka författare som är mest sedda över axeln av etablissemanget, traddisar som manifestundertecknarna eller experimetella. Jag påstår att det faktum att författare är kritikeromhuldade inte säger något. Det har gått inflation i litteraturkritiken, det mesta som kommer ut och kritiseras anses bra. Åtminstone av de egna polarna. Men även av andra, det är inte uteslutet.

Så det räcker liksom inte som kriterium. Författare kan inte leva på recensioner, och böcker säljer och läses inte nödvändigtvis för att de får goda recensioner heller.

Därför föreslog jag en googling på de ekonomiskt högsta litterära priserna och en koll av vilka som fått dem. Den googlingen lär jag väl få göra själv om den ska bli gjord.

Så nu gör jag det. Här är prislistan. Eftersom priserna är många så kan den här undersökningen innehålla fel.

Borås tidnings debutantpris 100.000 går övervägande till experiment, vad jag kan se. Även om Hassan Kemiri för några år sen nog får ses som någorlunda traditionell, i alla fall i mina ögon. Att han ibland använder fransk ordföljd hindrar inte det omdömet från min sida.

Ingen av manifestundertecknarna har fått det.

De Nios Stora Pris 250.000 går till etablerade författare inom bägge kategorierna, skulle jag säga. Så här har inga unga frusterade något att hämta. Än.

De Nios Särskilda pris 50.000-100.000 går generellt till gamlingar.

Gerard Bonniers pris. Till etablerade författare. Kanske inte så dumt att få en dusör på 125.000 på ålderns höst?

Nordiska rådets litteraturpris 350.000 danska kronor har under 2000-talet delats ut till två svenska författare, Stridsberg och Ström. Båda får väl ses som experimenterande? Även om Ström har uppnått pensionsåldern.

Svenska akademiens nordiska pris 300.000 går till väl etablerade författare.

Övralidspriset 250.000 går också till gamla författare.

Så... nej, man kan nog inte säga att manifestundertecknarna kammat in storkovan direkt. De enda som öht fått några priser värda pengarna i den här gruppen är Sara Stridsberg och de som fått Boråspriset.

Nu ska jag googla på manifestundertecknarna så får vi se.

Susanne Axmacher verkar ha debuterat i år. Några priser har det inte blivit än.

För Jesper Högströms del ser det magert, för att inte säga mörkt ut.

Sven Olov Karlsson har fått ett landsbygdsstipendium på 25.000 spänn enligt wikisidan. Och räknar tydligen de statliga författarpengarna som ett stipendium. Hm, men några litterära priser har han inte fått vad jag kan se.

Jens Liljestrand har en lite fylligare dossier på nätet och har tydligen fått tidningen VIs litterära pris. Första priset för det här gänget, alltså. So far.

Anne Swärd tycks också ha kammat in ett pris, och ett nästan-pris, Augustnominerad i af. I det här sammanhanget rätt bra med andra ord.

Jerker Virdborg var ju den ende undertecknaren jag kände till och han verkar också vara den mest framgångsrike.

Pauline Wolff slutligen tycks ha fått katapultpriset.

Jaha, vad ska man säga om det här?

Antagligen kan man inte säga mer än att de här författarna tycker sig se tendenser i samtidsprosan som de inte gillar. Mer än så går inte.
Och faktum återstår: de böcker jag minns från det senaste året som skapat debatt är Lundgrens och Noréns, som nog inte kan kallas traditionella romaner i alla fall.
Vidare kan jag helt klart konstatera att de enda något större prissummor som går till debuterande författare är Borås, där det experimentella dominerar helt och katapult där den enda belönta som inte skriver på sådana sätt som manifestförfattarna ogillar är Pauline Wolff själv. Resten är gravt experimenterande.

För att en sån här studie ska bli någorlunda vettig måste man ha fler fakta på hand. Att en äldre generation författare som överlevt som just författare i någon högre grad är mer traditionella är väl inte så konstigt. Men vad händer med de unga författare idag som överlever som författare? Har litterära priser etc inverkan på karriären?
I allra högsta grad, skulle jag tro.
Men vi vet alltså inte hur morgondagens litteratur ser ut. Det enda den här undersökningen konfirmerar är att experimentella debutanter håvar in mer än traddisar.
Och bland gamlingarna i någon mån tvärtom.

Ser att Augustpriset fallit bort. Här dominerar traddisarna. Å andra sidan har det här priset (som väl är det som ger mest eko i medierna och därmed störst följande försäljning) endast gått till en debutant en gång, vad jag kan se. Det gamla gardet dominerar även om lite yngre men numera (efter priset) etablerade författare fått det. Flygt, Ohlsson och Vallgren t ex.

Mer manifest

Precis som Therese har jag tänkt vidare på det här med manifestet. Jag låter henne sköta invändningarna mot de invändningar som låter: Men tänk om alla hade gjort si och så på Selmas/Virginas/Williams tid. Hon gör det alldeles utmärkt.

Det som stör mig med invändningarna är deras vaghet i många fall. Typ: "Jamen det här behövs väl inte? Låt folk skriva som de vill så blir allt jättebra! Det finns ingen som hindrar er från att skriva asbra romaner."

Dessa uttalanden innebär ju i praktiken att allt är bra som det är.

Och det tycker alltså inte jag.

Romaner, traditionella romaner, borgerliga romaner, fiktion!, kalla det vad ni vill, med samlad berättarstruktur, börjarn slut och peripetier på mer eller mindre begåvad prosa (här finns naturligtvis all frihet i världen!) behandlas av förlag (i första hand) och av pressen (i andra hand) som något perifert och i grund och botten förlegat. Man gäspar sig genom recensioner som höjer dem till skyarna om inte författaren haft modet att göra som Brunner senast, det vill säga vara rejält opk, och sen släpper man dem och återgår till att prata om Bitterfittan och skvallerromanerna. Ger några litterära priser/utmärkelser till de "historiska".

Och har dessutom mage att kalla det litteraturdebatt. En svensk litteraturdebatt handlar så gott som aldrig om litteratur, utan om moral. Tänk på Krusenstjernafejden eller Strindbergsfejden, bara för att ta två lite mer avlägsna exempel.

Visst, det här gäller förstås utanför Sveriges gränser också.

Naturligtvis kan det vara så att de traditionella romanerna är tråkigare och sämre än den experimentella prosan. Men jag tvivlar. Av flera orsaker.

Den första är de författarskolor som nu finns. Där ska man alltså lära sig skriva... text. Prosa? I af, en sorts text som ska bli en del av ens framtida levebröd.

Lärarna är inne i svängen. 

Vad är det som ger något? Well, det tycks ju vara just den experimentella prosan. Om inte försäljningssiffror så uppmärksamhet bland likasinnade och möjligheter till litterära priser och framtida uppdrag.

Men, som jag har förstått det här, och här får gärna de som har större erfarenheter av dylika istitutioner komplettera min bild, så läser man inte andra författares texter i särskilt stor utsträckning.

Jag kan ju föreställa mig att för att bli en bra diktare bör man läsa mycket dikter. Alla kategorier och alla epoker, typ. Med det bagaget kan man sen, likt den klassiskt skolade arkitekten, välja sitt eget uttryck. 

En historisk förankring, ja?

Samma för romaner. Jag har skrivit två själv. De har båda fått lysande kritik men är sedan lagda till handlingarna. Jag har lärt mig skriva dem genom att läsa en helvetes massa romaner. Och genom att skriva en helvetes massa text.

Mina rötter ned i den svenska romanen, som den ser ut, är djupa.

Naturligtvis räcker det inte med svenska romaner.

Men för en svensk romanförfattare är det svenska språket själva byggnadselementet så jag menar definitivt att det är oundvikligt som bas. Om man vill skriva bra romaner på svenska. Formen är sen egentligen valfri.

Experimenterande eller mer traditionell, man gör som man vill. Stommen är de frågor man vill diskutera och språket.

 

Att jag är tämligen ensam om den här bakgrunden som svensk (yngre) romanförfattare är uppenbart.

Men alltså inte helt. För det finns ett antal andra unga romanförfattare som menar ungefär samma sak som jag. Bra.

För det är den andra invändningen mot invändningarna. Jag menar att det är tämligen dumt att ta det här manifestet som ett regelverk. Det är retorik, det är polemiskt, det vill skapa debatt. För att skapa debatt måste man, som bekant, ta i. Överdriva.

Annars reagerar ingen.

Och det har alltså folk gjort nu.

Bra igen. Så till vida är det ett lyckat manifest. Kanske inte som just manifest i ordets historiska betydelse, men som inlägg i dagens debatt om den svenska litteraturen.

För första gången på länge ett försök att diskutera just den - och inte ett paket moralfrågor.

Utflykt

Jeanskjol eller ej, jag har sett ytterligare gamla stenhus som varit slott och gårdar och som nu ska bli pensionärsbostad.
Förvandlingen detta landskap genomgår. Inte bara här, Provence, utan hela södra Europa, hela bandet av land kring Medelhavet förändras i svindlande fart. Jordbruken rationaliseras och försvinner delvis. Bara det drickbara vinet blir kvar. Jorden, som är bördig, planteras med skog eller möjligen olivträd.
De gamla husen blir flotta sommarresidens för välbeställda fortfarande unga pensionärer från jordens alla hörn.
Eller för dem som en gång i tiden var jordbrukare och husägare men som nu sålt marken och behållit kåkarna.
Hur klämmer man in modernt liv mellan medeltida murar?
Hur förändrar man en hierarkisk struktur och gör en individualiserad i dess ställe?

Idag är få vuxna barn beredda att offra ett "eget liv", det vill säga familj och karriär för att istället ta hand om en åldrande förälder.
Barnen är redan insorterade i strukturer som tillåter föräldrarna att jobba.
Men gamlingarna bli kvar.
Ingen vill eller kan "ta skiten". (Båda dessa teman fö väl omhändertagna av Houllebecq, apropå berättande romaner och manifest. Eller apropå ingenting.)

Kåken vi såg igår, eller snarare gruppen av hus, med en under religionskrigen fortifierad och till "slott" omvandlad gård med tillhörande ekonomi- och förvaltarbyggnader, delas nu upp av en syskonskara på fem.
Äldste sonen tar "slottet". Systrarna inreder enorma lokaler som förmodligen innehållit grisar och traktorer, typ.
Varje syster vill göra "oberoende" lägenheter till sina barn inom sin lott. Plats finns, där är inget problem. Men det vill till sen att generationerna som kommer efter håller sams. Och med den, liksom mera demokratiska principen, har de här husen aldrig existerat förut. Deras fortbestånd byggde på just en hierarki med familjeöverhuvud och en massa underlydande som fogade sig i det hela. Det som brukar kallas en patriarkal struktur. Och som ingen idag längre accepterar.
Jorden som en gång i tiden tillhörde huset är till stor del borta. Lite kvar som är utarrenderad.

En av svågrarna, en helt annan, har på sina jordar alltid haft gröna bönor och zucchini (eller vad det heter). Nu går han över till olivträd.
Vad som händer med landskapet är uppenbart. Det växer sakta men säkert igen.

I övrigt kan man bara gissa vad som händer. Eller för resten, människorna dör förstås, medan husen består.
Husen har liksom ett övertag på människorna här som inte äger någon motsvarighet i Sverige. Och det är det som är rätt fascinerande samtidigt.

Välkommet manifest

Precis som Johan Lundberg tyckte jag att det här var roligt. Helt utan ironi, jag blev glad av det.
Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Möjligen skulle jag ha lagt till några ilskna svängar om den medelmåttighet som oftast präglar alster särskilt nämnda under punkt 3. De "historiska" "romanerna"... Svår konst. Sällan behärskad. Man tar en historisk person och skriver en drapa proppfull med anakronismer. Och man våldför sig på någon som inte längre kan försvara sig. Oförlåtligt i mina ögon. Obs. Jag är inte emot forskning och publicerande av reslutat, men jag är helt emot fritt spekulerande under förevändning att det skulle vara "konstnärligt".
Blä.

Men som sagt, även resten var bra.

Till skillnad från Malte Persson ser jag en poäng med manifest av det här slaget. Grupperingar och tydlighet behövs. Dessvärre särskilt i dagens mediala klimat där enskilda röster knappast hörs och där kotterier behärskar spelet bakom kulisserna som då och då liksom läcker ut i media i form av obegripliga påhopp och fejder.
Och finner även hans sedvanliga petande i detaljer och bjäbbande lika löjligt som vanligt. Visst, Shakespeare - jamen visst! Och Selma, visst!
Och självklart, Malte, handlade manifestet egentligen om dig! Som allt annat!
Fortsätt vara smickrad! Du har all anledning!

Skulle gärna se en liknande text från unga seriösa kunniga kritiker, även här försvinner de få kloka rösterna i själva slamret från ankorna eller kören eller vad man nu ska kalla dem - flera av dem samtidigt "kritiker" förmodligen i sina egna ögon i alla fall.

Så jag skriver under jag med. Här på min egen lilla kant.

Modeblogg

Än har jag inte tappat omdömet helt, tror jag. Värme eller ej. Men det är varmt.
Och då är det bra om man har en jeanskjol. Det har jag. Jag köpte min första jeanskjol förra sommaren på rea på NK, om nu någon minns det, för jag tänkte att den där kommer jag se ut som en svägerska i. Egentligen tycker jag att det är ett tämligen fult plagg, men man vill ju smälta in. Anpassa sig, typ. Det gör man bäst genom att ha jeanskjol, menar jag.

Alla mina svägerskor har jeanskjol, ibland samtidigt. Då blir det helt sjukt mycket jeanskjolar i omgivningen, man ser liksom inget för alla jeanskjolar.
Mina svågrar har ljusbeiga långbrallor och skjortor i smårutigt vitt och blått, så här med värmeböljan tillåter de sig kort ärm. Bruna skor som jag menar är i båtmodell.
De är också uniformerade på så sätt.

Till jeanskjolen är olika typer av topp accepterat, bäst är linneplagg i någon klar färg som orange eller fuchia, hur det nu stavas. Gärna med lite hippieinspirerad ringning och broderier. Själv brukar jag ha vit. Det går också bra.
På fötterna är grejer med repsula bäst. Handväska i öppen och lite korgaktig modell.

När vi går ut i det här brinnande landskapet ser vi på så sätt likadana ut allihop.
Jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.

Underhållningsroman

Jag har skissat lite på ett scenario på senaste tiden. Vill ni höra?

Först tar jag bakgrunden. Det är ju så att om en författare blir läst så måste han/hon skriva dåliga böcker, högst medelmåttiga böcker i alla fall. (Jag vet att det här är en generalisering men som sådan stämmer den. Okej!?) Man har att välja mellan deckare och deckare i stort sett. Och deckare vill jag inte skriva. Möjligen kan man skriva s k chicklitt. Det tänkte jag att jag skulle testa!
Trettiofemåring som har knäpp kille gör sig av med sin kille och får bättre jobb och så småningom kille och blir lycklig av att shoppa. Ungefär så har jag fattat schemat, plus att hon har någon trogen väninna.
Jag satte igång och tyckte nog att det blev ganska torftigt. Då kom jag på den gamla fina genren tantsnusk! Kommer ni ihåg den?
Tantsnuskets tantsnusk var i mitt minne en roman som hette Scruples och som kom ut på första halvan av åttiotalet, om jag minns rätt. Den handlade om en ursrpungligen smällfet ung amerikanska som blev trådsmal och som så småningom startade ett asflott varuhus i NY.
Allt var liksom flärd och glitter och haute couture och bra viner, typ.

Det borde väl inte vara så svårt, tänkte jag. Och så skissade jag fram en hjältinna och hennes tre väninnor (det är ett annat schema, fyra "tjejer" som hållit ihop i vått och torrt, typ. Män, barn älskare kommer och går men väninnorna består.)
Jag blev rätt nöjd vid en första anblick.
Hör här nu:
Hjältinnan heter Sylvie och har jobbat upp ett företag inom hemdesignbranschen som har filialer över hela Europa! Funkar på postorder och nät. Nu ska hon satsa på staterna. Det handlar alltså om hemtextil. Badrockar, påslakan och gardiner. Men också om krukor, pottor, små möbler etc. En helhet, okej!? Sylvie tar hand om helheten.
Hennes kompisar är
1. matjournalisten och nästan-vinalkoholisten (smällfeta) Viveka. En skön brud med glimten i ögat, tänkte jag att hon skulle kalla sig själv. Vad tror ni? Hon går klädd i såna där skynken.
2. Annagreta som är jurist.
3. Clara som är arkitekt och möjligen vegan. Blev mor sent i livet.

Sylvie själv har två vuxna söner, Alexander och Rudolf som hon fick med den där svinpälsen som hon nu har lämnat. Gossarna får vad de pekar på, för det fick inte hon och de hänger kring Stureplan.

I övrigt så gäller: spänning, högt tempo, sex (både "bra" och "dåligt"- hjärta, smärta, våldtäkt säljer, som bekant), glamour och maktkamp. Det här kan inte vara så svårt.

Well, jag började skriva och ju längre jag kom, desto mer trist blev det. Det var helt enkelt tre medelklasstanter som hade reunion i en malåten sommarstuga och allt vad flärd och sex hette var fullkomligt uteslutet.
Det enda som kvarstod var ett lamt intresse för hemtextil! Champagne hade de ingen, och de käkade rökt kött och limpmacka av någon anledning.
En något flärdfull detalj som blev kvar var Sylvies röda platåträskor.

Nu känns det här lite småjobbigt. Tantsnusk om heminredning? Sex kan jag nog fortfarande greja. Men flärd?! Och hur får man liksom Systembolaget att bli flott? Och inte kan man väl ha bubbelpool i svensk skärgård?
Vad ska jag göra?

Ni kan förstås säga att jag ska flytta alltsammans till Monte Carlo, där spelar man nog inte Mah Jong, vilket de här tanterna kan, utan roulette. Och att det liksom blir mer pengar i omlopp om jag försöker mig på en sån sak.
Men tanterna. De kommer ju vara helt borttappade där nere? Viveka super väl ihjäl sig och Annagreta åker på nån solochvårartyp, det kan jag svära på. Clara åker hem direkt. Den enda som möjligen klarar sig hyfsat är Sylvie. Och hennes söner.

Betyder det att jag måste ta bort alla andra?

Kära läsare, råd emottages tacksamt.

Er,

Värmebölja

Eftersom jag är allmänt snacksalig så skriver jag mer.
Här är värmebölja! Typ 35° och smällhett på nätterna också.
Man smälter liksom bort, går man ut i en liten trädgård mot söder (den i vinjetten om våren) som nu är helt borttorkad så känns det som om man får ett ok över hjässa och skuldror av värme, och som om eldslågor slickar ens ben, för jorden strålar hetta.
Det känns som om alltsammans kan brinna upp när som helst-

Det får mig osökt att tänka på att det faktiskt gör det då och då, det brinner. Hela landskapet brinner upp, tallarna brinner som fnöske och kottarna blir brinnande projektiler som får elden att löpa snabbare än vinden.
Att resa genom ett sånt landskap efteråt är, tror jag, som att resa genom en illustration till Dantes skärseld. Allt är svart och askgrått, enstaka trädskelett står kvar men det mesta är borta.
Olivträden klarar sig bättre, men tallar och macchia puts väck.

Dock har man nu för tiden ständig bevakning och de flesta eldarna släcks i sin linda av dygnet-runt-flygande plan. De har liksom en lucka på magen och åker ned och sveper ytligt över Medelhavet, sen tillbaka till elden och där släpper de sitt innehåll. Och så tillbaka igen.
Enligt piloter är det nästan det roligaste man kan flyga, just det där när man ska lagom snudda vid vattenytan är tydligen spännande.
Och på liv och död är det också.

Verkar som om jag är mycket inne på dödliga grejer idag. Nåväl, imorgon kanske det blir livligare. Om det bara blev lite mindre varmt!