Mer manifest

Precis som Therese har jag tänkt vidare på det här med manifestet. Jag låter henne sköta invändningarna mot de invändningar som låter: Men tänk om alla hade gjort si och så på Selmas/Virginas/Williams tid. Hon gör det alldeles utmärkt.

Det som stör mig med invändningarna är deras vaghet i många fall. Typ: "Jamen det här behövs väl inte? Låt folk skriva som de vill så blir allt jättebra! Det finns ingen som hindrar er från att skriva asbra romaner."

Dessa uttalanden innebär ju i praktiken att allt är bra som det är.

Och det tycker alltså inte jag.

Romaner, traditionella romaner, borgerliga romaner, fiktion!, kalla det vad ni vill, med samlad berättarstruktur, börjarn slut och peripetier på mer eller mindre begåvad prosa (här finns naturligtvis all frihet i världen!) behandlas av förlag (i första hand) och av pressen (i andra hand) som något perifert och i grund och botten förlegat. Man gäspar sig genom recensioner som höjer dem till skyarna om inte författaren haft modet att göra som Brunner senast, det vill säga vara rejält opk, och sen släpper man dem och återgår till att prata om Bitterfittan och skvallerromanerna. Ger några litterära priser/utmärkelser till de "historiska".

Och har dessutom mage att kalla det litteraturdebatt. En svensk litteraturdebatt handlar så gott som aldrig om litteratur, utan om moral. Tänk på Krusenstjernafejden eller Strindbergsfejden, bara för att ta två lite mer avlägsna exempel.

Visst, det här gäller förstås utanför Sveriges gränser också.

Naturligtvis kan det vara så att de traditionella romanerna är tråkigare och sämre än den experimentella prosan. Men jag tvivlar. Av flera orsaker.

Den första är de författarskolor som nu finns. Där ska man alltså lära sig skriva... text. Prosa? I af, en sorts text som ska bli en del av ens framtida levebröd.

Lärarna är inne i svängen. 

Vad är det som ger något? Well, det tycks ju vara just den experimentella prosan. Om inte försäljningssiffror så uppmärksamhet bland likasinnade och möjligheter till litterära priser och framtida uppdrag.

Men, som jag har förstått det här, och här får gärna de som har större erfarenheter av dylika istitutioner komplettera min bild, så läser man inte andra författares texter i särskilt stor utsträckning.

Jag kan ju föreställa mig att för att bli en bra diktare bör man läsa mycket dikter. Alla kategorier och alla epoker, typ. Med det bagaget kan man sen, likt den klassiskt skolade arkitekten, välja sitt eget uttryck. 

En historisk förankring, ja?

Samma för romaner. Jag har skrivit två själv. De har båda fått lysande kritik men är sedan lagda till handlingarna. Jag har lärt mig skriva dem genom att läsa en helvetes massa romaner. Och genom att skriva en helvetes massa text.

Mina rötter ned i den svenska romanen, som den ser ut, är djupa.

Naturligtvis räcker det inte med svenska romaner.

Men för en svensk romanförfattare är det svenska språket själva byggnadselementet så jag menar definitivt att det är oundvikligt som bas. Om man vill skriva bra romaner på svenska. Formen är sen egentligen valfri.

Experimenterande eller mer traditionell, man gör som man vill. Stommen är de frågor man vill diskutera och språket.

 

Att jag är tämligen ensam om den här bakgrunden som svensk (yngre) romanförfattare är uppenbart.

Men alltså inte helt. För det finns ett antal andra unga romanförfattare som menar ungefär samma sak som jag. Bra.

För det är den andra invändningen mot invändningarna. Jag menar att det är tämligen dumt att ta det här manifestet som ett regelverk. Det är retorik, det är polemiskt, det vill skapa debatt. För att skapa debatt måste man, som bekant, ta i. Överdriva.

Annars reagerar ingen.

Och det har alltså folk gjort nu.

Bra igen. Så till vida är det ett lyckat manifest. Kanske inte som just manifest i ordets historiska betydelse, men som inlägg i dagens debatt om den svenska litteraturen.

För första gången på länge ett försök att diskutera just den - och inte ett paket moralfrågor.