Utflykt

Jeanskjol eller ej, jag har sett ytterligare gamla stenhus som varit slott och gårdar och som nu ska bli pensionärsbostad.
Förvandlingen detta landskap genomgår. Inte bara här, Provence, utan hela södra Europa, hela bandet av land kring Medelhavet förändras i svindlande fart. Jordbruken rationaliseras och försvinner delvis. Bara det drickbara vinet blir kvar. Jorden, som är bördig, planteras med skog eller möjligen olivträd.
De gamla husen blir flotta sommarresidens för välbeställda fortfarande unga pensionärer från jordens alla hörn.
Eller för dem som en gång i tiden var jordbrukare och husägare men som nu sålt marken och behållit kåkarna.
Hur klämmer man in modernt liv mellan medeltida murar?
Hur förändrar man en hierarkisk struktur och gör en individualiserad i dess ställe?

Idag är få vuxna barn beredda att offra ett "eget liv", det vill säga familj och karriär för att istället ta hand om en åldrande förälder.
Barnen är redan insorterade i strukturer som tillåter föräldrarna att jobba.
Men gamlingarna bli kvar.
Ingen vill eller kan "ta skiten". (Båda dessa teman fö väl omhändertagna av Houllebecq, apropå berättande romaner och manifest. Eller apropå ingenting.)

Kåken vi såg igår, eller snarare gruppen av hus, med en under religionskrigen fortifierad och till "slott" omvandlad gård med tillhörande ekonomi- och förvaltarbyggnader, delas nu upp av en syskonskara på fem.
Äldste sonen tar "slottet". Systrarna inreder enorma lokaler som förmodligen innehållit grisar och traktorer, typ.
Varje syster vill göra "oberoende" lägenheter till sina barn inom sin lott. Plats finns, där är inget problem. Men det vill till sen att generationerna som kommer efter håller sams. Och med den, liksom mera demokratiska principen, har de här husen aldrig existerat förut. Deras fortbestånd byggde på just en hierarki med familjeöverhuvud och en massa underlydande som fogade sig i det hela. Det som brukar kallas en patriarkal struktur. Och som ingen idag längre accepterar.
Jorden som en gång i tiden tillhörde huset är till stor del borta. Lite kvar som är utarrenderad.

En av svågrarna, en helt annan, har på sina jordar alltid haft gröna bönor och zucchini (eller vad det heter). Nu går han över till olivträd.
Vad som händer med landskapet är uppenbart. Det växer sakta men säkert igen.

I övrigt kan man bara gissa vad som händer. Eller för resten, människorna dör förstås, medan husen består.
Husen har liksom ett övertag på människorna här som inte äger någon motsvarighet i Sverige. Och det är det som är rätt fascinerande samtidigt.