Läste en bit i Virginia Woolfs nyutgivna dagböcker, Stunder av Frihet har jag för mig att volymen kallades.
Och jag skäms lite att säga det, men jag slutade, för det var så tråkigt. Hon skrev om sina bekanta, drack te, köpte långa varma strumpor, drack te igen, läste en bok och diskuterade den med sin man, läste en annan och diskuterade den med Lytton eller Clive eller George eller Nessa, dack te på salong, höll föredrag på Womens Guild och så drack hon te. Gick längs floden och köpte en kappa.
Det var ungefär som en blogg.
Hennes romaner däremot älskar jag.
Men det hela kanske hänger ihop med den här allergin jag har mot anglogfiler. Har sällan stött på något så anglofilt. Och det är ju inte hennes fel.
Läser nu istället Doris Lessings självbiografi, del 2, och den är jättebra. Hon gillar inte heller anglofiler. Återkommer.
5 kommentarer:
Vad är Lessings självbiografi? Är det "romansviten 'Våldets barn'" där tredje delen heter "En fläkt av stormen" som jag just läst i en situation där inget annat fanns till hands. Om det är så har vi (ffg?) en djupgående meningsskiljaktighet.Men kanske är det något annat?
Lessings självbiografi har utkommit med två delar
»Under huden« (1994) och »Vandra i skugga« (1997)
Jag har funnit båda läsvärda.
Virgina Woolfs »Ögonblick av frihet« ligger i olästa högen och kanske får den ligga kvar där ännu ett tag.
Agneta: Du är som vanligt en klippa. Men jag undrar om någon läst "En fläkt av stormen" och vad ni i så fall tycker?
The Common Reader av Virginia Woolf är bättre, intressantare, men som du säger: romanerna - oöverträffade - - -
Tack för era kommentarer och frågor!
Jo, jag har läst sviten om Våldets barn, men det var längesen och jag minns den som ojämn. Del ett okej, den andra eller om det var tredje delen JÄTTETRÅKIG det var i den hon bara diskuterade politik i typ 400 sidor. Slutet har jag inga minnen av så det kan inte ha satt några djupare spår.
Det jag verkligen gillar med Martha är att hon är att hon inte lider av ätstörningar, inte skär i sig, inte faller till föga. Istället prövar hon idéer och tankar och går så småningom vidare. Hon har för att vara en kvinnlig romangestalt ovanligt gott go i sig, DET saknar jag ofta annars.
Självbiografin som klippan Agneta kunde titlarna på är inte litterär, den återberättar och är även den rolig. Hon ironiserar mycket och är extremt kritisk till bokbranschen, liksom kommunismen samtidigt som hon gör det begripligt att man blev kommunist. Då.
Jag får nog skriva ett inlägg till om den då den är färdig, jag tror att du skulle gilla den, Bengt O.
Skicka en kommentar