lördag 19 juli 2008

Den förvunna diamanten

Så har jag återigen läst vad som finns på biblioteket, den här gången När vi spelade Afrikas stjärna av Merete Mazzarella. En bok om barnbarn, är undertiteln.
Och om man ska försöka sammanfatta så är det mest en bok om Mazzarellas egna barnbarn -
Nej, fel. Det är mest en bok om Mazzarella själv, i rollen som farmor.
Mazzarella är en av mina favoritskribenter, det var genom att läsa en text hon hade skrivit som jag höll med om allt i som jag kom fram till att jag var social- och värdekonservativ. Eller nåt i den stilen i alla fall. Vill inte säga att det kom som en chock för mig, men jag blev ändå rätt paff.

Och den här boken läser jag också med en tänkt penna i handen (jag kan inte anteckna, den är ju bibliotekets). Jag har både invändingningar och håller helhjärtat med.
Först ett stycke ur början av boken som jag gillar:

Min bok är ingen hyllning till familjen. Det finns alldeles tillräckligt många
hyllningar till familjen. Det var nyliberalismens drottning Margaret Thatcher
som redan en gång på 1980-talet sa: "Det finns inte längre något samhälle. Det
finns bara individer och familjer." För egen del vill jag innerligt hoppas att
också andra förpliktande relationer fortfarande skulle vara möjliga, ja, att vi
fortfarande också ska kunna vara medborgare. Det är gott och väl att
föräldrarollen, inte minst papparollen, har blivit mer förpliktande. Men det är
problematiskt att den till den grad har märkvärdiggjorts. Den har blivit en del
av upplevelseindustrin: blivande mammor diskuterar ingående sina graviditeter
med varandra på nätet, för förlossningen gör de upp listor med detaljerade
önskemål, inklusive vilken musik de tänkt sig att lyssna till. Den har blivit
ett konsumtionsprojekt: det är dyrt att ha barn.


Allt det här kan man ju hålla med om, liksom att det förmodligen är högst osunt och framför allt rubbat. Mycket blir ju inte som man har tänkt sig, vare sig med graviditeter eller barn eller själva föräldraskapet för den delen.
Risken är då sannolikt att man blir kränkt.

Sen läser Mazzarella in sig på väldigt konstig litteratur, men det tycks verkligen finnas, i ämnet att bli farmor eller mormor. Människor som konsumerar barnbarn som (livets) efterrätt. Och som har dem som accessoirer och som liksom bortser från att det även finns föräldrar där nånstans. I bakgrunden.
Den här litteraturen tycker jag att Mazzarella tar på allför stort allvar, jag vet inte om man borde förbigå den med tystnad, men man kunde defintivt vara mer explicit i sin kritik. Om man nu tar upp den.
Referens är också chicklitt, och det är klart, söker man svar i förenklade framställningar så finner man stereotyper.

Nästa grej är att Mazzarella menar att mormor alltid framställs som rund och snäll, medan farmor är mager och sträng, när hon inte är elak. Det här vill inte Mazzarella vara med om, eller skriva under på (att det skulle vara så i verkligheten), men hon leder det rätt bra i bevis.
Själv hade jag inte tänkt på saken, och jag kommer att tänka på en säkert amerikansk undersökning jag läste om där det framgick att farföräldrar spenderade typ en tredjedel så mycket pengar på julklappar som morföräldrar - till barnbarnen.
Det hela förklarades med att vi, trots allt, aldrig vet om barn till våra söner verkligen är barn till våra söner. Med döttrar är den saken däremot uppenbar.
Just det här sambandet funderar inte Mazzarella över, men det gör jag. Om det nu är så, klart att farmor framställs som en snåljåp?
Jag tycker att det är en rätt intressant bild av människan, något som trots konsumtionsprojektet barn lever kvar i bakhuvudet på oss.

Men sen handlar boken också mycket om Mazzarellas egna barnbarn som är amerikanska och som hon träffar några veckor om sommaren i Finland varje år, och som hon då talar engelska med.
Och som hon har ett förhållande till som nästan kan beskrivas som olycklig kärlek. Det är en sorglig bok om stora avstånd, inte bara i rummet men också i kultur.
En del av det författaren möjligen tror att ungarna ägnar sig åt för att de är amerikaner kan jag bara säga att det gör europeiska barn också. De spelar underliga spel, ser saker på teve som man undrar om de borde se, och de är även rätt snart prylfixerade, något Mazzarella inte klagar på. Men det kanske kommer.
Jag kan tänka mig att det största avståndet ligger där, i tiden.

Fast sen tycker hon att de är ouppfostrade, och det verkar de ju vara på sätt och vis, och så funderar hon på skillnader mellan nu och då, i uppfostran.
Själv är jag då ingift i en sån här konservativ familj där det som de flesta nu övergivit fortfarande tillämpas, och jag kan ju då och då se varför man övergav det. Tvång fungerar illa på dagens barn, ingen (svensk) förälder skulle väl tinga sina barn att äta upp vidbränd mat hos farmor?
Och ingen skandinavisk farmor skulle våga bjuda på förkolnad gryta heller.
Det tycker jag är bra.

Mazzarellas big problem och det som även diskuterats då boken kom ut i Sverige verkar vara att hon inte gillar sin sonhustru. Nu är hon i den delen av berättelsen mycket uppriktig och lämnar i första hand ut sig själv, inte sonhustru eller barnbarn, så där undrar jag om debatten här inte blivit missvisande - för själva boken, alltså.
Dessutom, i mina ögon framstår det som ganska uppenbart att ogillandet är ömsesidigt, och som det hela framställs så är det inte konstigt heller.
Sonhustru och son kommer till Helsningfors med nästan nyfödd baby och stannar några månader, för att farmor ska få se babyn. Under tiden jobbar de amerikanska föräldrarna och farmor får ägna sig så mycket hon vill åt barnet.
Men sonhustrun trivs inte.
Inte är väl det särskilt underligt? Komma till en vilt främmande plats och ha massor att göra och dessutom ett spädbarn. Då vill man ju vara hemma och få hjälp på sina egna villkor. Man vill dessutom att de som dyker upp bryr sig om en själv - också. Inte bara babyn, något de inte alla gånger gör.
Och i den här situationen verkar faktiskt Mazzarella klanta sig och mest spegla sig i den nya "rollen". Hon är helt förtrollad av tösen och verkar inte gilla mamman. Hon är dessutom förtörnad för att mamman inte verkar gilla henne, och behandlar henne som en möbel.
Dessutom håller hon och sonen/pappan på och "ordlöst känner av varandra".
Kan svåreligen tänka mig något värre som ung mor.
En äkta man/far till mitt barn som är hemma hos mamma och - tja, är hemma hos mamma.
Klart att det går åt helvete.
Och det gjorde det nog också.

Sonhustrun verkar ju inte heller vara någon psykologisk finlirare och anklagar Mazzarella för att ha låtit sonen växa upp i en trasig familj. Han är alltså skilsmässobarn och det gillar inte sonhustrun. Samtidigt medger Mazzarella att hon då han var barn inte funderade så mycket på honom alla gånger, hon skilde sig och träffade nya, vad han gjorde var i vissa sammanhang oklart. Men olycklig verkar han inte ha blivit, och deras förhållande verkar ju gott.
Men om man nu vill, som Mazzarella verkar vilja, vara någon som vill förmedla traditioner och länkar bakåt till sina barnbarn (och det är ju helt legitimt och antagligen jättebra) så får man väl stå för att även det levnadssättet, det vill säga att man gjorde upp med kärnfamiljen som ideal och praktik, och stå för att skilsmässor och nya partners blir en del av livet.
Då kan man inte, menar jag, tycka att det blir för många vuxna kring barnen sen.
Också att bryta upp och gå vidare är ju ett sätt att leva och ett sätt att skapa en "tradition". Åsa Linderbok skriver ju i sin bok hur hon gjorde likadant som sin mamma och sin mormor, hon drog. Hon ser det som endast positivt, kallar dessa kvinnor "starka".
Mazzarella är mer kluven.
Hon skulle vilja att allt vore annorlunda än det är ibland, och hon verkar inte vilja se att hon också, med största sannolikhet, har en del i det.

Ska jag säga. Det vet jag ju inte.
Men det var faktiskt något hjälplöst med den här boken som både var rörande och lätt irriterande. Assume! vill jag ropa. Stå för den du är! För ditt liv och dina värderingar så ska du se att det går bättre!
Men så fanns det annat som var så fint, jag slutar med ett annat favoritcitat:

Att berätta, att skriva - framför allt att skriva självbiografisk - är
skapande sorg. Det är att försöka fasthålla värmen, att gripa efter något som
inte längre finns.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket intressant läsning Karin. Jag har tre barnbarn. Till två är jag mormor och till ett är jag farmor. Jag har aldrig undrat om min dotters barn verkligen är mina barnbarn men däremot kom jag på mig själv nyligen med att studera mitt tredje barnbarns ansikte noga och sÖka efter likheter med min son.

Jag har också upptäckt att som farmor känner jag mig mindre trygg än som mormor. Min dotter skulle aldrig hindra mig från att se hennes barn. Samma band finns inte mellan mig och mamman till mitt yngsta barnbarn och därfÖr kan jag inte ta kontakten med barnbarnet fÖr givet.
Jag lever i ständig oro Över att jag skall fÖrlora barnbarnet och därfÖr vågar jag inte engagera mig känslomässigt på samma vis som med min dotters barn.

Lillan

Karin S sa...

Lillan, det låter som om du borde läsa Mazzarellas bok. Den är BRA, men lite jobbig, man påminns om en massa jobbigt, också som sonhustru.

Egentligen bygger det väl på förtroende?
Själv hade jag ingen mormor och morfar, de var döda, däremot stod jag mycket nära mina farföräldrar. Då mina föräldrar skildes ändrades inget i det (vilket ju måste ha berott på en viss mognad från mina föräldrars sida) därför kände jag mig lite frågande till alltsammans först.
Men det är nog som du säger. Mina svärföräldrar är mycket pigga på att se likheter mellan barnen och deras far (och andra anförvanter), själv struntar jag i det. Men jag gissar att man BLIR så.

Och så har jag ju då två söner...