Okej, nu ska jag börja på en ny kategori här, tänkte jag. Jag har haft den i bakhuvudet länge, och som så ofta så vet man inte om det verkligen blir något sen.
Så här: Jag läser en hel del svenska tidningar på nätet och en hel del bloggar, man kan väl säga att jag främst intresserar mig för kultur- och samhällsfrågor, även om jag aldrig orkar läsa och ännu mindre kommentera allt. Vem orkar det för resten? Dumt tänkt.
Hur som helst, jag har lagt märke till att den ständiga referensen i dessa sammanhang är England. Litterära bloggare refererar gärna till The Guardian. Inget ont i det.
I de mest skilda sammanhang anknyter man till England. Susanne Osten tyckte (finns ingen länk) att det var mycket bättre i England för där kunde man hitta tjocka skådespelerskor och i Sverige var idealet för dylika anorektiskt.
Liksom det i Susanna Popovas bok om överklassen som jag läste till hälften, i varenda intervju refererades till den engelska överklassen. Den var förebild för varenda kotte i de där intervjuerna.
Med andra ord, England är referensen. (Här t ex säger Niklas Ekdal att det är mycket bättre på bussarna i England.)
Och bara för att bevisa att jag vet att det finns undantag så nämner jag dem jag kommer på, Bodil och Jelena på Salongen, Thomas som ofta refererar till Danmark, Bengt O som kan tyska och verkar strunta fullkomligt i England. (Länkar finns här bredvid.)
Till Frankrike referar ingen. Om nu inte Bodil Malmstens sporadiska kontakter med yttervärlden räknas.
Inte jag heller, det är inte det.
Men nu tänkte jag göra en djupdykning i mina egna historiska okunskaper och liksom översätta en fransk bokbloggares inlägg till för svenskar begripliga förhållanden. Ja?
Jag kommer alltså att försöka finna engelska och svenska motsvarigheter till det hela?
Det kommer bli helknäppt, men nu kör jag.
Bloggen heter La république des livres, och i just det här inlägget funderar författaren på general de Gaulles (och Malraux) förhållande till Tintin. Hela inlägget är vittert kåserande och handlar om ifall de Gaulle (eller möjligen Malraux) skulle ha sagt att den enda internationella konkurrenten han hade var just Tintin.
Ja, och?
Ja, hur ska man översätta detta till England?
de Gaulle är ungefär som Churchill, okej. Tintin är ungefär som... jag vet inte. Finns det någon engelsk motsvarighet till Tintin?
Och Malraux, slutligen är ungefär som.... eh, Lord Mountbatten?
Ni hör.
Nu testar vi på svenska.
General de Gaulle är ungefär som... Tage Erlander? Malraux som... Ernst Wigfors? och Tintin - det är lätt - som Pelle Svanslös!
Nu får läsekretsen gärna gå in och rätta mig här i de historiska labyrinterna som jag inte hittar i alls!
Och tanken är vidare att bygga upp en länksamling där just "Det är bättre i England" är själva stommen. Det kommer bli lätt.
Hej,
Uppdatering,
Jag ser att jag kunde gjort mig omaket att googla (wiki-a) på gubbarna först. Men det gjorde jag alltså inte.
13 kommentarer:
Å, jag känner mig träffad: jag länkar till Guardian nästan varje dag ...
Ja, fast det är inget ont i det!
Jag läser dina och Ströms länkar med god behållning och tänker ibland att jag borde göra något liknande, men jag orkar inte!
Saken är väl den, förmodar jag, att det engelska, tack vare den förnämliga engelskaundervisning vi svenskar fått sedan andra världskrigets slut, är väldigt mycket mer lättillgängligt för svenskarna.
Samtidigt finns det här förrädiska att Sverige och England skiljer sig rätt mycket åt.
Man kan inte jämföra, bara sådär.
Men ibland kan jag verkligen tycka att det är TRÅKIGT att inte kontinenten, kanske särskilt Tyskland men även Frankrike är lika självklara som referenser i det svenska medvetandet.
Jag menar, det gäller ju allt, inte bara finkultur och samhällsuppbyggnad, utan även populärkultur - i allra högsta grad.
"They spik Inglish you now."
Din observation ang frånvaron av engelska länkar hos mig är absolut korrekt. Om jag talar om varför kommer jag att göra en av mina trognaste läsare ledsen så jag avstår.
Då jag deltagit i förhandlingsarbete i Bryssel har jag lagt märke till hur svenska delegater ibland t.o.m. följer den engelska linjen trots att den avviker från vad som skulle varit Sveriges intresse. Detta p.g.a. att man känner sig hemma med ett språk som man tror att man behärskar. Besvärliga grodätare, militaristiska tyskar, grötiga holländare, greker som inte drar sig för att dra svenskar inför domstol eller spanjorer med sin grymma tjurfäktning känner man mindre empati för. De halvkommunistiska och underutvecklade östländerna, so wie so. Ja, och så Berlusconi förstås.
Tack för din kommentar Bengt, och vad du säger ger ju mig vatten på min kvarn. Och förvånar mig inte särskilt heller.
Förmodligen är det hela ganska bekymmersamt eller också har det alltid varit det och fungerat ändå. Jag menar, misstänksamheten mot svenskar i de länder du refererar till är väl förmodligen lika stark som den från svenskarnas sida.
De enda man tycker lite synd om där är tyskarna som verkar gilla svensk kultur och svenska deckare och svenska teveserier och svenskor, och som inte får så mycket tillbaka kanske. Om man säger så.
Man får ju akta sig för att generalisera men min uppfattning är att i de länder jag refererade till inte bryr sig så mycket om Sverige och svenskarna och kanske inte har någon speciell uppfattning. Om man har det är den nog ofta grundad på ett Sverige som inte längre finns där allt är rent och fint och alla är lyckliga socialdemokrater, omhändertagna från vaggan till graven. Och så "The Bullerbü Syndrom" förstås. Jag skrev litet om detta under rubriken "The Huddled Masses of Holland". Uppenbarligen finns det en organiserad emigration från Tyskland och Holland till Skandinavien.
"Ett Sverige som inte längre finns", skrev jag. Men kanske återskapas det i lyckliga immigranters och turisters illusoriska uppfattning. Ja, när det gäller dylika från EU förstås.
Det du säger om andra européers eventuella uppfattning om Sverige och svenskarna stämmer i allra högsta grad på fransmännen, de har positivt dimmiga begrepp "den svenska modellen". Madame Royal verkar dessutom ha Sverige som förebild i sitt nya program som dök upp häromdagen. (Hon vill bli formell chef för socialistpartiet.) Hur som helst kan man undra om hon verkligen vet (liksom alla andra) vad hon egentligen talar om.
Den där holländska och tyska folkvandringen norrut du skrev om är ju rätt spännande. Och att de öppnar campingplatser!? Det är liksom en kontinental grej som de för upp då?!
Jag tycker att det verkar kul.
Merde, nu blev det Karen igen, men det är alltså jag.
Hej Karin!
Som du vet så är jag bosatt i England sedan många långa år men jag kan inte erinra mig att jag varit med om att man, som Niklas Ekdal nämner, tackat en busschauffÖr fÖr skjutsen. Jag säger inte att det inte kan hända men, som sagt, själv har jag aldrig gjort det eller hÖrt någon annan gÖra det.
Lillan
Hej Lillan,
Det var längesen!
Och det du säger förvånar mig inte heller, det finns en sorts klichébild av England som tar sig såna här uttryck, menar jag.
Men kul om du följer min serie! Om det nu blir någon serie.
Nu skall jag sticka ut hakan ordentligt här. Jag hade inte läst DN-artikeln tidigare men nu gjorde jag det. Nu är det ju hård konkurrens i fånighetsligan i svensk press men den länkade artikeln bör ha goda chanser.
Naturligtvis uppträdde busschauffören som en buse: med vilken rätt bestraffar han alla övriga resenärer för ett fyllos lagbrott? Damen ifråga gjorde precis rätt - jag hade gjort samma sak. "chauffören som försöker göra sitt jobb" säger Ekdahl - jag tror aldrig att det kan ligga i hans arbetsbeskrivning att vägra köra. Det måste finnas andra möjligheter exempelvis ringa överordnade eller ev. polis och be dem vänta vid nästa hållplats.
Alla snälla människor tar ju automatiskt chaufförernas parti i den pågående konflikten. Själv har jag svårt att bedöma det hela men iofs tror jag gärna att de privatiserade bussbolagen gör vad de kan för att skära kostnader och öka sin vinst på bekostnad av anställda och resenärer. Men jag har mycket dålig erfarenhet av Stockholms busschaufförer. Tro mig, jag har rik erfarenhet från storstäder på åtminstone två kontinenter. Här kör man ryckigt och hänsynslöst. Drar igång som en Formel 1 förare bara för att tvärbromsa vid nästa rödljus. Någon automatisk sympati kan man inte räkna med från min sida.
Men jag är ju inte alls så snäll som anglofilen Ekdahl.
Bengt O,
Ja, kollektivbestraffning är väl ungefär det sämsta man tycker om.
I och för sig tvivlar jag starkt på att polis kan vänta vid nästa hållplats, i Sverige finns ju nästan inga poliser, däremot väktare. Så ja, möjligen en väktare då?
Men vad gäller Englands-grejen är den här artikeln TYPISK. I England däremot, ja, där finns inget våld och bobbysarna har inga skjutvapen och tänk så fint de uppträdde under Blitzen. Typ.
Medan det var ett inslag på nyheterna igår här om fyra knivmördade ungdomar i London det senaste dygnet. Killarna som intervjudades hade köksknivar som de gick omkring och använde!
Och i slutet av reportaget så visades ett otal foton på unga människor som dödats med kniv. I England.
Nu ska man väl inte säga att den ytterligheten HELLER är allenarådande i England. Men de här Englands-mysarna kunde gott utvidga repertoaren något.
Tycker jag.
Ursäkta att jag tittar in och uttalar mig här också på det här otillförlitliga sättet. Bullerbysyndromet: jag råkade på mannen som skrev den artikeln för ett tag sedan, vill inte gå in närmare på det, men iallafall. Det är inte alla tyskar som lider av obesvarad kärlek till Sverige utan mest nordtyskar, särskilt nordösttyskar. Anyway. Naturligtvis har det med språket att göra. Jag har slutat reta mig på det, man får bara högt blodtryck och vem gagnar det?
Icke desto mindre: vad kan vi göra? Ignorera desintresset och fortsätta prata om våra respektive extrakulturer, de tyska, franska, italienska, österrikiska etc som om de vore precis så relevanta som de är. Och de polska, ukrainska, slovenska, grekiska, georgiska och rumänska. För att inte tala om de resianska, oskianska, etruskiska och andra nästan döda eller glömda eller okända subkulturer. Stetiger Tropfen höhlt den Stein!
Steter ska det väl heta...
Skicka en kommentar