tisdag 22 juli 2008

Reselektyr

Bara för att dribbla bort läsekretsen ska jag nu skriva om Stundande natten, Carl-Henning Wijkmarks August-vinnare, en riktigt fin och bra roman. (Jag kommer att återkomma till Lessning som jag läser parallellt.)
Men det är roligt att läsa en bra roman. Temat är döden som väl de flesta vet. Ett jag, på baksidan presenterat som "Hasse, gammal skådespelare" tänker under sina sista (cirka) sex veckor på terminalavdelningen på ett anonymt sjukhus.
Han berättar.
Här är väl det enda som jag uppfattar som lite konstigt, hur kommer berättelsen till oss? Ingen penna, inget papper, ingen dator. Jag kommer att tänka på Maj-Gull Axelssons lilla "drivved", Desirée, som med mycket möda och stort besvär kommunicerade genom avancerad teknik i samma situation i även den Augustvinnande Aprilhäxan. Hon blåste, förlamad som hon alltid varit, i något som fick datorn att reagera och skriva på en skärm.
Nå, Hasse tänker, han försöker att inte tänka på det förgångna som trots det i några "urscener" bryter igenom och blir berättade.
Men framför allt lever han i sitt döende nu. Han blir sämre och sämre. Till en början delar han rum med tre andra, vartefter dör de och i slutet är han ensam i ett litet celliknande rum.
Kvar kring honom blir en knäpp läkare som väntar på att han ska dö, två snälla och vackra sjuksköterskor som tar hand om honom. I den ena blir han förälskad och kärleken verkar besvarad. Även ett "prästteam" dyker upp men har inte särskilt mycket att hämta just hos Hasse som verkar vara en genomtänkt humanist utan någon som helst tro på något hinsides. Åtminstone inte till att börja med.

Romanen är fint uppbyggd, drömmar och bilder, framför allt av döden, är dess stomme. Just döden ses som en arkaisk Demeterstaty utan ansiktsdrag, eller som ett blindfönster eller som en lodrät gra vattenyta eller som en svart dörr.
Döden.
Han kretsar kring den som en geting kring en syltburk, men helt utan sötsliskighet, snarare med besk humor, svart baksida.
Och döden finns kvar, som en sluten yta, utan svar.
Litterära referenser är det också gott om, meningar både på tyska, franska och latin. Oöversatta.

Ett annat tema är jaget, beständigt eller upplöst, minne eller nu, vad det nu är egentligen. I de här partierna blir det mer ord och mindre bilder och just jag uppfattar dem som de möjligen enda en aning tråkiga bitarna.
Möjligen finns här också en motsägelse mellan skådisen på småstadsteatrar som spelat förste älskare och sjungit operett och de tankar och citat som ledigt och med stor beläsenhet sätts på pränt (hur det nu går till, då). Man hör här liksom en Wijkmark istället för en Hasse.

Roligt hade jag den lilla stund romanen varade, och slutet var fint, man ska väl inte avslöja det, eller jo, alltså Hasse dör väl, antar jag, men också här visar Wijkmark ett släktskap med Axelsson, myten och dess djur kliver in i berättelsen, för resten, myterna har varit närvarande rakt igenom, men här mot slutet kommer Naturen närmre i form av just djur.

Men det är en roman, en text som lodar djupare i samtiden och historien än någon annan form av texter kan göra. Den gör det som det mesta som ges ut idag under romanbeteckningen inte gör: väver av gammalt och nytt, kretsar kring frågan döden med gamla och med "dagens" svar. Diskuterar där. Ger inte upp. Börjar om igen, tar in en ny karaktär för att få in andra vinklar.

Jepp, det är en rolig och fin liten bok, väl värd sitt pris. Läs den!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag läste den kring nyår. Tyckte mycket om den.

Anonym sa...

Jag läste den kring nyår. Tyckte mycket om den.

Bernur sa...

jag läste den också för ett tag sedan, och gillade den. http://bernur.blogg.se/2008/january/my-nose-is-bleeding-from-rubbing-it-in2008-01-30-1.html
Där finns helt klart några oförglömliga scener.

Anonym sa...

Min reflektion efter att jag läst den: "Högst förståeligt att Wijkmark fick Augustpriset 2007 för denna berättelse. Den är i mångt och mycket en svensk pendang till Antonio Tabucchis Tristano dör som jag läste för snart två år sedan."

Den senare kan för övrigt också rekommenderas.