Eftersom jag nu ändå håller på. Vad menar hon? "Ett av västvärldens mest misogyna länder"? Och i såna fall, varför bor hon kvar?
19 kommentarer:
Anonym
sa...
Det är länge sedan jag slutade läsa den bloggen. Vet inte men jag blev mest bara trött av läsningen. Sen verkar hon så känslig att minsta tillstymmelse till invändningar betraktas som mordförsök - jag vet det av egen erfarenhet från den tiden hon tillät kommentarer.
Jo, jag kommer ihåg när hon stängde av sin kommentarsfunktion, som jag minns det efter en försnyt fråga från din sida!?
Jag läser den inte heller särskilt ofta, vet inte varför jag halkade in igår, och som du säger man blir lätt "trött", fast just den här grejen tyckte jag var rätt grov.
Ingrid, Ja, maken till crachande i soupen (för att tala som mina barn) får man leta efter. Samtidigt tycker jag att det är något fascinerande med hur en människa kan vistas så länge i ett land utan att rucka på någon endaste liten (svensk) fördom om landet ifråga. Alla åsikter är ju turistens och bilden man får är den som bekräftar turistens möte med det nya landet. Har hon INGEN djupare förankring? Nej, det verkar inte så. Och vill hon inte ta reda på VARFÖR det nu ser ut som det gör, om det nu inte är bra i hennes ögon? Nej, det verkar inte så heller... Och i och för sig, gör man det, så brukar ju ens åsikter förändras, mildras innehålla också sin motsats. Och det är kanske svårare att leva med...
Jag som läser Bodil sedan länge och som en gång i tiden tyckte väldigt bra om henne har ägnat dagen åt att fundera på vad detta handlar om. Skulle inte våga påstå att jag "vet" men jag tycker mig ofta se hur hennes en gång så vassa humor glidit allt längre in i det som är så vanligt bland privilegierade människor: en känsla av att vara "utsatt" eller "drabbad" av något: bilolyckor och dålig ekonomi, taskiga hantverkare eller hemska flygresor. Mycket av det som Bodil M. verkar "drabbas" av är ju sådant som varje människa kan välja bort. Flygresorna som livsstil är ju inget man tvingas till. Att leva vid världens ände ter sig hos henne inte som ett solitärt paradis, utan mer som att vara förvisad till ett slags "super-Sverige" som bara råkar vara "franskt", dvs varken mer eller mindre av modernitetens alla plågor på det ena eller det andra stället. Jag tycker f.ö. att hon i det avseendet har väldigt mycket gemensamt med tusentals andra i den här overkliga rymdvärlden, där vi släpper ut vår olycka som om det vore en doft man skulle vädra bort genom att öppna fönstret. Det är både tragiskt och patetiskt, men det är inte något som särskilt utmärker henne. Jag tvekar varje dag inför denna kommunikationsform, men konstaterar varje kväll att den ändå är rätt så fin, med nya läsare till ens böcker och någon liten impuls för själva "meningen med livet". Bara man inte går och känner sig "drabbad" och "utsatt" för då är det klippt.
Tack Thomas, för en fin kommentar. Själv har jag aldrig varit någon direkt fan of Bodil, men å andra sidan läste jag några böcker för ganska länge sen av henne UTAN att störas av det som nu skaver.
Ja, kanske är det som du säger, det som slår mig då jag läser hennes blogg, vilket alltså inte är så ofta, är hur lite hon verkar tagit till sig av detta nya land. Jag kommer inte ifrån det. Minns att jag läste boken om vatten i Finistère och där var på något vis "rollen" spikad. Klumpig svenska som brakar på och gör fel och som dessutom kommit ihop sig med Försäkringskassan så att hon var tvungen att flytta. Hela den grejen var rätt vag och obegriplig, vad jag minns. Men det känns lite som om hon aldrig kom vidare, hennes enda kontakter med det här landet är myndigheter och hantverkare och det som står i tidningen. Och så ÄR ju väldigt många utlandssvenskar som mycket riktigt ofta är ekonomiskt priviligierade.
Naturligtvis är hon inte heller ensam om den där inställningen som du flott beskriver som "vädringen" till sin blogg. Den är snarare legio, så långt är vi överens. Men av henne hade åtminstone jag väntat mig något MER än vad jag nu finner.
Jag gillade Bodil Malmsten mycket tidigare, men jag klarar inte av att läsa det här gnället, det känns så ensidigt, och jag kan inte relatera till de saker som hon klagar på - för mig känns det som att hon gör det utan en gnutta självironi, allt är på blodigt allvar. Dessutom, angående hennes blogg: det är ju ofta kommentarerna och de trådar som spinns där som blir intressanta(re än inläggen, ofta). Exempelvis Peter Englunds blogg kan ta hisnande vägar via de kloka kommentarerna, eller som här angående detta hyperkorta inlägg, som alltså gett upphov till detta. Om Karin S inte hade tillåtit kommentarer hade det här inlägget känts futtigt och onyanserat.
Oh yes, det här har jag tänkt på en del. BM är en författare som för mig förlorat i värde genom att jag började läsa hennes blogg. Vilket ju är rätt hemskt för det betyder att jag uppskattade henne mer innan jag "lärde känna" henne bättre.
Vore jag författare, journalist eller levde pa mitt rykte skulle jag tänka mig noga för innan jag bloggade. En känd person har något att leva upp till. Sedan förstår jag mig dessutom inte alls på hennes böcker från Frankrike som alla envisas med att ge mig i present (de verkar ju sa lämpliga för en svenska i Frankrike!).
Hon börjar verkligen låta som en kverulant och rättshaverist och då ligger det patetiska inte långt borta. Jämför man med Jonas Gardell t ex sa har han precis också skrivit mycket utförligt på sin blogg om sin resefobi. Men han skriver med självdistans och humor och då känner man medkänsla alternativt drar på munnen. BMs gnäll om hur jobbigt de är att bli bjuden på resor för att tala om hennes egna böcker känns lite, ja borstskämt?
Jag anar en korstågsteller i fjärran, snart är han-hon här och säger: "Det här är visst ett sådant där avskyvärt ställe där alla tycker lika och vet bäst och naturligtvis talar illa om BM (det är så till leda tillåtet, tänk bara på Göran Ranelid-Luther). Men jag måste tyvärr göra er besvikna och tala om för er att det faktiskt är jag som vet bäst. Och det kan jag säga på ett enkelt vis."
Charlie, Ja, jag undrar faktiskt varifrån den där åsikten hon uttryckt kommer. Vad grundar hon den i. Och nu är vi ändå tre svenskor som bott i eller bor i Frankrike som säger samma sak!
Bodil, Jag tänkte på samma sak. Fast jag börjar mest tycka lite synd om BM, här är vi sex pers som åtminstone i vanliga fall är rätt förnuftiga och nyanserade. Och så är vi överens här också...
Var tvungen att räkna antalet kommentatorer för att se om jag räknades in bland de "nyanserade", det verkar fel på något sätt.
Men om jag får lämna ämnet litet. Det är mycket intressant det som Charlie skriver om kända personer och deras bloggar. Jag tror nog att det gäller för var och en som skriver på nätet. Hur "objektivt" och opersonligt man än försöker att skriva så projicierar man trots allt en bild som är eller inte är densamma som självbilden eller som den objektiva verkligheten. Diskrepansen kan då antingen leda till besvikelser eller till alltför höga förväntningar. Detta materialiseras naturligtvis endast när man t.ex. läser någon eller träffar någon i verkliga livet.
Men så fins det de sällsynta fall där sken och verklighet är helt kongruenta. Hur glad blir man inte när man får tillfälle att konstatera att detta är fallet.
Bengt, Du har rätt! Bodil har äntligen ringat in puckot! Annars är väl du väl så nyanserad som jag själv!? Jag ser det så i alla fall.
Vidare håller jag med dig. Eller snarare, jag tror att bloggar ger en ganska god bild av folk. Dem man har föjt ett tag känner man rätt väl, jag tror inte att det går att luras i längden. Och det är väl även därför man slutar läsa vissa...
Jag tycker det är sådär med skådisar också; man gillar någons rollprestation men så ser man en TV-intervju och sedan är det kört. Det är svårt att uppskatta någons artisteri om man tycker att personen är dum och inbilsk. Vilket ju är synd för man kanske missar en del bra kulturyttringar på detta vis. Det är väl bättre med en korkad duktig skådis än en klok men medioker?
Det här är väl en urgammal diskussion om konstnären går att skilja från verket. Jag har svårt för det, framförallt idag när ju konstnären hela tiden står där i TV eller bloggosfären och skymmer verket.
Samtidigt är det ju ibland intressant att veta vad dessa kulturmänniskor har att säga. Någon borde man ju rimligtvis upprevidera uppfattning om? Har ni något bra förslag, någon konstnär/artist ni tycker bättre om/har upptäckt via bloggosfären?
Charlie, Jo, skådisar är sällan lika bra som sina rollprestationer, utom några stycken kanske. Fast jag tänker på det där med om jag "upptäckt" någon via bloggen. Tror inte det. Kändisbloggar, Skugge, Schulman och allt vad de heter har jag aldrig läst. Ett tag läste jag Birros blogg men tröttnade. Peter Englund hade jag läst ett par böcker av innan jag började läsa hans blogg och jag tycker både böcker och blogg är helt ok.
Egentligen beror det nog också på vad man vill med sin blogg. Jag gillar att kommentera och FÅ SVAR, att det blir ett utbyte, en kommunikation. Jag tycker att det är lite som när man hade brevvänner när man var liten men man kommer lite längre. Inte bara jag har en syster och en hamster.
Jag skulle tycka att det vore förskräckligt med en sån där blogg där en massa människor skriver: Word, mannen, word. (Vad menar de med det för resten?) eller Du är bäst i olika tonarter och så då och då något om att jag vore en bajskorv, typ.
Och där tycker jag att de där bra bloggarna man läser skapar en sorts astmosfär som blir ännu bättre av kommentarerna.
19 kommentarer:
Det är länge sedan jag slutade läsa den bloggen. Vet inte men jag blev mest bara trött av läsningen. Sen verkar hon så känslig att minsta tillstymmelse till invändningar betraktas som mordförsök - jag vet det av egen erfarenhet från den tiden hon tillät kommentarer.
Jo, jag kommer ihåg när hon stängde av sin kommentarsfunktion, som jag minns det efter en försnyt fråga från din sida!?
Jag läser den inte heller särskilt ofta, vet inte varför jag halkade in igår, och som du säger man blir lätt "trött", fast just den här grejen tyckte jag var rätt grov.
försnyt ska vara försynt
Så skönt, då är det tydligen inte bara jag som reagerar mot damens åsikter,speciellt i fråga om Frankrike. Man ska inte spotta i soppan...
ingrid
Ingrid,
Ja, maken till crachande i soupen (för att tala som mina barn) får man leta efter.
Samtidigt tycker jag att det är något fascinerande med hur en människa kan vistas så länge i ett land utan att rucka på någon endaste liten (svensk) fördom om landet ifråga. Alla åsikter är ju turistens och bilden man får är den som bekräftar turistens möte med det nya landet.
Har hon INGEN djupare förankring?
Nej, det verkar inte så.
Och vill hon inte ta reda på VARFÖR det nu ser ut som det gör, om det nu inte är bra i hennes ögon?
Nej, det verkar inte så heller...
Och i och för sig, gör man det, så brukar ju ens åsikter förändras, mildras innehålla också sin motsats.
Och det är kanske svårare att leva med...
Jag tackar bara för att hon inte valde Tyskland som plats för sin "småexil".
Jo, där hade du tur.
Jag som läser Bodil sedan länge och som en gång i tiden tyckte väldigt bra om henne har ägnat dagen åt att fundera på vad detta handlar om. Skulle inte våga påstå att jag "vet" men jag tycker mig ofta se hur hennes en gång så vassa humor glidit allt längre in i det som är så vanligt bland privilegierade människor: en känsla av att vara "utsatt" eller "drabbad" av något: bilolyckor och dålig ekonomi, taskiga hantverkare eller hemska flygresor. Mycket av det som Bodil M. verkar "drabbas" av är ju sådant som varje människa kan välja bort. Flygresorna som livsstil är ju inget man tvingas till. Att leva vid världens ände ter sig hos henne inte som ett solitärt paradis, utan mer som att vara förvisad till ett slags "super-Sverige" som bara råkar vara "franskt", dvs varken mer eller mindre av modernitetens alla plågor på det ena eller det andra stället. Jag tycker f.ö. att hon i det avseendet har väldigt mycket gemensamt med tusentals andra i den här overkliga rymdvärlden, där vi släpper ut vår olycka som om det vore en doft man skulle vädra bort genom att öppna fönstret. Det är både tragiskt och patetiskt, men det är inte något som särskilt utmärker henne. Jag tvekar varje dag inför denna kommunikationsform, men konstaterar varje kväll att den ändå är rätt så fin, med nya läsare till ens böcker och någon liten impuls för själva "meningen med livet". Bara man inte går och känner sig "drabbad" och "utsatt" för då är det klippt.
Tack Thomas, för en fin kommentar.
Själv har jag aldrig varit någon direkt fan of Bodil, men å andra sidan läste jag några böcker för ganska länge sen av henne UTAN att störas av det som nu skaver.
Ja, kanske är det som du säger, det som slår mig då jag läser hennes blogg, vilket alltså inte är så ofta, är hur lite hon verkar tagit till sig av detta nya land. Jag kommer inte ifrån det. Minns att jag läste boken om vatten i Finistère och där var på något vis "rollen" spikad. Klumpig svenska som brakar på och gör fel och som dessutom kommit ihop sig med Försäkringskassan så att hon var tvungen att flytta. Hela den grejen var rätt vag och obegriplig, vad jag minns. Men det känns lite som om hon aldrig kom vidare, hennes enda kontakter med det här landet är myndigheter och hantverkare och det som står i tidningen.
Och så ÄR ju väldigt många utlandssvenskar som mycket riktigt ofta är ekonomiskt priviligierade.
Naturligtvis är hon inte heller ensam om den där inställningen som du flott beskriver som "vädringen" till sin blogg. Den är snarare legio, så långt är vi överens. Men av henne hade åtminstone jag väntat mig något MER än vad jag nu finner.
Jag gillade Bodil Malmsten mycket tidigare, men jag klarar inte av att läsa det här gnället, det känns så ensidigt, och jag kan inte relatera till de saker som hon klagar på - för mig känns det som att hon gör det utan en gnutta självironi, allt är på blodigt allvar.
Dessutom, angående hennes blogg: det är ju ofta kommentarerna och de trådar som spinns där som blir intressanta(re än inläggen, ofta). Exempelvis Peter Englunds blogg kan ta hisnande vägar via de kloka kommentarerna, eller som här angående detta hyperkorta inlägg, som alltså gett upphov till detta. Om Karin S inte hade tillåtit kommentarer hade det här inlägget känts futtigt och onyanserat.
Oh yes, det här har jag tänkt på en del. BM är en författare som för mig förlorat i värde genom att jag började läsa hennes blogg. Vilket ju är rätt hemskt för det betyder att jag uppskattade henne mer innan jag "lärde känna" henne bättre.
Vore jag författare, journalist eller levde pa mitt rykte skulle jag tänka mig noga för innan jag bloggade. En känd person har något att leva upp till. Sedan förstår jag mig dessutom inte alls på hennes böcker från Frankrike som alla envisas med att ge mig i present (de verkar ju sa lämpliga för en svenska i Frankrike!).
Hon börjar verkligen låta som en kverulant och rättshaverist och då ligger det patetiska inte långt borta. Jämför man med Jonas Gardell t ex sa har han precis också skrivit mycket utförligt på sin blogg om sin resefobi. Men han skriver med självdistans och humor och då känner man medkänsla alternativt drar på munnen. BMs gnäll om hur jobbigt de är att bli bjuden på resor för att tala om hennes egna böcker känns lite, ja borstskämt?
Och det där med misogynast är ju rena 1952! Vilka killar känner hon? Och har hon bott i landsorten i Sverige på sistone?
Jag anar en korstågsteller i fjärran, snart är han-hon här och säger: "Det här är visst ett sådant där avskyvärt ställe där alla tycker lika och vet bäst och naturligtvis talar illa om BM (det är så till leda tillåtet, tänk bara på Göran Ranelid-Luther). Men jag måste tyvärr göra er besvikna och tala om för er att det faktiskt är jag som vet bäst. Och det kan jag säga på ett enkelt vis."
Charlie,
Ja, jag undrar faktiskt varifrån den där åsikten hon uttryckt kommer. Vad grundar hon den i.
Och nu är vi ändå tre svenskor som bott i eller bor i Frankrike som säger samma sak!
Bodil,
Jag tänkte på samma sak. Fast jag börjar mest tycka lite synd om BM, här är vi sex pers som åtminstone i vanliga fall är rätt förnuftiga och nyanserade. Och så är vi överens här också...
"Göran Ranelid" - heja Bodil, got it in one!
Var tvungen att räkna antalet kommentatorer för att se om jag räknades in bland de "nyanserade", det verkar fel på något sätt.
Men om jag får lämna ämnet litet. Det är mycket intressant det som Charlie skriver om kända personer och deras bloggar. Jag tror nog att det gäller för var och en som skriver på nätet. Hur "objektivt" och opersonligt man än försöker att skriva så projicierar man trots allt en bild som är eller inte är densamma som självbilden eller som den objektiva verkligheten.
Diskrepansen kan då antingen leda till besvikelser eller till alltför höga förväntningar. Detta materialiseras naturligtvis endast när man t.ex. läser någon eller träffar någon i verkliga livet.
Men så fins det de sällsynta fall där sken och verklighet är helt kongruenta. Hur glad blir man inte när man får tillfälle att konstatera att detta är fallet.
Bengt,
Du har rätt! Bodil har äntligen ringat in puckot!
Annars är väl du väl så nyanserad som jag själv!? Jag ser det så i alla fall.
Vidare håller jag med dig. Eller snarare, jag tror att bloggar ger en ganska god bild av folk. Dem man har föjt ett tag känner man rätt väl, jag tror inte att det går att luras i längden.
Och det är väl även därför man slutar läsa vissa...
Jag tycker det är sådär med skådisar också; man gillar någons rollprestation men så ser man en TV-intervju och sedan är det kört. Det är svårt att uppskatta någons artisteri om man tycker att personen är dum och inbilsk. Vilket ju är synd för man kanske missar en del bra kulturyttringar på detta vis. Det är väl bättre med en korkad duktig skådis än en klok men medioker?
Det här är väl en urgammal diskussion om konstnären går att skilja från verket. Jag har svårt för det, framförallt idag när ju konstnären hela tiden står där i TV eller bloggosfären och skymmer verket.
Samtidigt är det ju ibland intressant att veta vad dessa kulturmänniskor har att säga. Någon borde man ju rimligtvis upprevidera uppfattning om? Har ni något bra förslag, någon konstnär/artist ni tycker bättre om/har upptäckt via bloggosfären?
Charlie,
Jo, skådisar är sällan lika bra som sina rollprestationer, utom några stycken kanske.
Fast jag tänker på det där med om jag "upptäckt" någon via bloggen.
Tror inte det. Kändisbloggar, Skugge, Schulman och allt vad de heter har jag aldrig läst. Ett tag läste jag Birros blogg men tröttnade.
Peter Englund hade jag läst ett par böcker av innan jag började läsa hans blogg och jag tycker både böcker och blogg är helt ok.
Egentligen beror det nog också på vad man vill med sin blogg. Jag gillar att kommentera och FÅ SVAR, att det blir ett utbyte, en kommunikation. Jag tycker att det är lite som när man hade brevvänner när man var liten men man kommer lite längre. Inte bara jag har en syster och en hamster.
Jag skulle tycka att det vore förskräckligt med en sån där blogg där en massa människor skriver:
Word, mannen, word. (Vad menar de med det för resten?) eller Du är bäst i olika tonarter och så då och då något om att jag vore en bajskorv, typ.
Och där tycker jag att de där bra bloggarna man läser skapar en sorts astmosfär som blir ännu bättre av kommentarerna.
Skicka en kommentar