Svensk höst

Höst och höst. Jo, höst. 

Om man säger så här: Hösten i Paris är torr och beige. Löven som faller från kastanjerna är bruna och prasslar. Sen försvinner de in i renhållningsverkets(?) dammsugare(?) för gatubruk. Och kvar står stan likadan men utan löv. Ibland blöt men oftare disig.

Här är det höst och barnen krälar i sand. Sonen frågade varför de måste ha flytvästar på sig. Neongröna skapelser inom dagisets tryckimpregnerade spjälor. Galon och plast och på andra sidan gröna gräsmattor. Men barnen i det här landet är dömda till blöt sand och lera och mer blöt sand.

Sonen ska läsa en (fransk) skolupplaga av Nils Holgerssons underbara resa. Det gör han, men inga svenska barn, särskilt inte under loven. Visste ni att förnamnet Nils fortfarande är populärt bland franska små pojkar? Så är det i alla fall.

Det ska bli snö, det ska det alltid, då blir det kaos, det blir det alltid.

Barnen driver runt på stan i mössor och täckvästar och allmänt underliga kläder. Varför har de mössa undrar mina barn.

Ja, säg det. 

Vi cyklar och hösten är blötare än en svart snigel, löven guldigare än slantarna i en sjörövarkista. Kläderna i butikerna vulgärare än i en fransk förort. Går vi i fel affärer? Antagligen.

Men de är överallt.

Jag har läst en svensk roman. Den handlade om en ängslig kvinna i övre medelåldern och behandlade hennes dilemman. Vuxna barn som hon inte vågade ha kontakt med, gammal lovestory som satte käppar i hjulet för henne, och som hon bestämde sig för att gå till botten med i samband med att föremålet för hennes förälskelse dog.

"Ronny", demonregissören, visade sig vara delvis uppvuxen på institution, sexuellt utnyttjad av föreståndaren och allmänt omöjlig. Det var därför han svek. Nämligen.

Det var så då, på sextiotalet. Sen var de unga på sjuttiotalet och hade "sommarkollektiv" i det före detta barnhemmet (dessa institutioner som Kerstin Vinterhed sedan stred mot på DN i tjugo år eller så), och allt gammalt förtryck var glömt.

Och allt var sig evigt likt, villorna och deras trädgårdar och porslinet och sjön och mönstren på kläderna och yrkena. Det är som om det finns ett krav på att redovisa detta. Det som författarna och dagens debattörer kallar medelklasstillhörigheten. Tror jag.

Så man vet att man håller sig inom nationens gränser? Möjligen ett inköp från Grekland, men inte mer.

I övrigt aaltovaser och drejade krukor. Får från Gotland, nej, päls och matvanor.

Jag tycker att det är så konstigt, men det är väl det där att människor måste känna igen sig. Droppande näsor och ingen religiös extas, ingen annan heller för den delen. Inget guld, ingen rökelse, inget prål, inget, nej, inget förvånande. 

Det som stör mig nästan allra mest är denna förbannade jävla ängslighet.

Det var förmodligen ingen dålig roman.