Svenskt kulturklimat

Nu har jag läst Scrutons text ur senaste numret av Axess magasin, ett nummer om "Skönhetens återkomst" som det har blivit ett litet, men dock rabalder om.
Scrutons text tar upp flera saker, det jag dock fäste mig vid är hur han ser uppbrottet, Manets målningar både som nödvändiga och som fast förankrade i traditionen. Manet och för den delen den första generationen modernister hade ju hela sin skolning i traditionen, det gällde även Le Corbusier och Braque och Schönberg, inom alla de sköna konsterna alltså.
Modernisterna ville, enligt Scruton, omtolka och återigen göra traditionen relevant.

Tydligen har ett par konstkritiker reagerat på numret, artiklarna finns inte på nätet, men Axess chefredaktör, Johan Lundberg, refererar dem här, samt publicerar sina repliker på mao-bloggen - här.

Själv finner jag inte Scrutons artikel särskilt provocerande, snarare tvärtom. Den sätter ord på saker som sällan diskuteras i svenska media. För detta är ju det som skiljer Frankrike från Sverige - modernismens och sedermera postmodernismens genomslag har varit så gott som totalt. Här, där jag bor, har det alltid funnits ett kompakt och segt motstånd, en ständig dragkamp, alltsedan Revolutionen. Åsikter har sällan mötts men dock stått talande, på varsin sida om en avgrund måhända, men det har aldrig varit så ensidigt som jag uppfattar det svenska kulturklimatet som.

Här finns, parallellt med hela den (post)moderna diskursen, traditioner och människor som vårdar dem. Det tar sig uttryck överallt, t ex har den franska televisionen ett program som Des racines et des ailes, ett program om historiska miljöer där konservatorer och klassiskt skolade konsthistoriker medverkar. Man har ett levande förhållande till sin historia. Det intresserar kanske inte alla, men tillräckligt många för att det inte ska ifrågasättas.
Vad jag vill komma till är att detta är lika närvarande i media som ifrågasättandet.

Och detta kan jag verkligen sakna i det svenska kulturklimatet. Jag vill alls inte sätta munkavle på den rådande ideologins förespråkare, men jag skulle önska dem större motstånd. Diskussion, ifrågasättande.
Och det menar jag att det senaste numret av Axess ger.
Och jag tycker även att det är något positivt med att diskussionen får ett visst genomslag i andra och möjligen större medium. Naturligtvis är det helt hialöst att dra paralleller med sverigedemokrater och kreationister. Vad har de med saken att göra?

När jag samtidigt läser det här inlägget hos Den blinde Argus blir jag nästan ledsen.
Här gör, tydligen, Historiska muséet en utställning om Maria-gestalten. (Jag har inte sett den men tänker (kanske) göra det eftersom jag snart har tillfälle.) En tämligen förvirrad recension i DN gör inte saken klarare, men vad jag får intryck av är att den här utställningen gör sig skyldig till samma övergrepp på historien som man beskyller kolonisatörerna för i de kolonialiserade länderna.
Vart jag vill komma?
Jo, Sverige var, en gång för inte så länge sen ett katolskt land. Mängder av små stenkyrkor uppfördes, mängder av Mariaskulpturer i trä utfördes, ofta och bland de finare i Tyskland, men även inhemska varianter finns. Detta är alltså en del av vår egna historia. Det handlar inte om "Drömmen om kvinnan" - det handlar om skulpturer skapade i ett sammanhang. Vad ett historiskt museum bör göra är förstås att försöka få oss att förstå eller åtminstone få en glimt av detta sammanhang. Det är den grundläggande uppgiften. Sen kan man eventuellt tillåta sig utsvävningar och "tolkningar".
Om man inte gör det, om man, som museum, inte lyckas förmedla den kunskap man har om de här föremålen, ja, då har man rätt snart satt sin sista potatis.

Vidare skulle man kunna önska sig en liten utblick mot de delar av världen - Latinamerika och Sydeuropa - där Maria-gestalten inte är en trästod från medeltiden, utan en levande del av en religion. Det är väldigt många fler som tycker att Maria är viktig - på olika sätt - än som inte tycker det. Benediktus XVI till exempel säger att Maria-gestalten är ett föredöme för alla kristna. Maria är alltså någon som inte enbart angår kvinnor, särskilt angår hon påvar i modern tid. Jo, faktiskt. Som förebild.
Jag vet, det där är överkurs i Sverige, men för dem som klarar den kan det vara av intresse.