Ett av barnen ska till England. Vi kom på att man måste växla pengar. Sen kom jag på att jag kanske hade några gamla pundsedlar i en sparbössa jag har. Kollade. Jodå, två såna där gröna med en ung Elisabeth II i oval. Gäller de fortfarande frågade jag maken. Inte en aning, sa han. Men jag tycker att du ska spara dem, för de där har du säkert betalat dyrt och nu är de inte värda nånting.
Jaha.
Annars är inte England något man åker till här. Det är liksom fel håll, lite off sådär. Ah bon? säger folk om man ska dit. Vad ska du där att göra?!
Det är en land som är känt för att ha väldigt dåligt väder och väldigt dålig mat.
Det är väl därför jag inte kommit dit på tjugo år eller så och alltså inte har någon kläm på sedlarna längre.
Jag gick till en växlingsholk i turistkvarteren och köpte pund. De var faktiskt väldigt billiga. Damen i luckan menade att det fortfarande fanns gröna enpundssedlar, men jag är inte säker. Har de inte slutat med dem och infört mynt istället?
Mynt hade jag i alla fall många, det där fina som är kantigt, 50 pence, det hade jag ett av. Det fick man hur mycket godis som helst för när jag var åtta år...
Jag tror inte att England är vad det har varit och jag tror aldrig att det har varit det härifrån sett. Ingenting är någonsin likadant från alla håll.
England ligger som bekant i norra Europa. Det är lätt att glömma bort det, men England är ungefär som Sverige, bara lite mindre och lite mer tättbefolkat. Kanske mer odd. Härifrån sett alltså.
Igår kväll t ex, då var det ett teveprogram på arte där det var en massa vikingar som raglade runt med kniv i bröstet och flätor i det röda skägget. Framför gröna kullar.
Det där måste vara svenskt, sa min man.
Norskt, sa jag, för jag kände inte igen skådisarna.
Det visade sig vara engelskt.
Ungefär så ter det sig, England, härifrån sett.
12 kommentarer:
Tänk jag har en helt anna erfarenhet! Jag har känslan av att en hel generation unga fransmän flyttat till UK, framförallt för jobbens skull. Jag tror man räknar med 300 000 fransmän som är expats i England nu (fast en del kanske måst flytta hem nu i finanskrisens spår). Det är helt klart det största emigrationslandet för fransmän. Unga som inte gått på de bästa grands écoles och inte har tålamod att harva i evighetslånga hierarkier verkar hitta ett öppnare arbetsklimat. Jag känner även en tjej fran Senegal som tycker att det är betydligt enklare att leva som afrikan-europée i London jämfört med Paris.
Dessutom är det ju så smidigt med tåget, du borde åka. London är kul (och engelsmän är ofta very odd och very nice)!
Läs mer här: http://www.guardian.co.uk/uk/2008/mar/23/immigration.france
Alla håller med dig om maten och vädret though, jag med!
Charlie,
Det har du förstås rätt i. Om jag tänker efter stämmer det du säger även på min omgivning, fast jag är lite i ofas med den där unga strömmen. MIN generation är ju liksom kvar här. Deras barn är ännu inte så stora att de åker, men visst hör man om bekantas barn som jobbar i London. Och ser på teve, där argumenten är precis de du nämner.
Och när jag tänker på min nära omgivning har nog en nevö stått i bar i London (eller om han jobbade på ett hotell?) i ett halvår... Men det är väl kanske en annan sorts jobb än de där man söker och får eller inte får när man pluggat klart.
Ja, tåget verkar kul! Barnet ska faktiskt ta det, så jag får väl höra hur det var sen.
Faktum är att jag var rätt mycket i London (nåja, flera gånger i alla fall) innan jag flyttade hit. Men det var ju i och för sig i en annan del av livet.
Ja, kanske borde jag åka dit igen. Får se när det kan bli av.
För resten, jag såg på teve om engelska pensionärer som säljer sina hus i Sydfrankrike nu, deras pensioner går inte att leva på där längre. Visst är väl sånt där UNDERLIGT med valutors värde i förhållande till varann?
Karin, £1 pundsedlarna försvann 1981 eller 82 och sedan dess använder vi £1 pundmynt. Den minsta sedeln är £5.
Lillan
Ett 'litet' p.s.
Jag tycker att är på tiden att man slutar upp med att tjata om hur dålig maten är i England m.m. Det är inte aktuellt längre (fast det finns väl, som alltid, undantag) men fransmännen gillar att hålla myten vid liv. Vet du att engelmännen säger nedsättande saker om fransmännen? Det finns ett ' love-hate relationship' mellan England och Frankrike som pågått i århundraden. Varför det är så kan man få svar på i historieböckerna.
Lillan
Karin,
Exakt så är det. Det är kollegors 20+ barn, som är den första generationen som är riktigt hemtam på engelska, som åker över när de inte hittar jobb. Många hittar en flexiblare, men mer riskfylld arbetsmarknad. Jag tippar att många är på väg hem till mamma och pappa nu i krisens spår...
Lillian,
Jag tror att både fransmän och engelsmän njuter av att basha varandra. Att klanka på andra nationaliteter ingår i varje lands folklore. I botten ligger ju som du säger en strid om världsherraväldet (som nu båda länderna måst avstå ifrån). Att sedan Englands nationalrätt numera är en het curry och fransmän lika gärna äter couscous som grodlår är en annan sak.
Men däremot verkar engelsmännen mer benägna att gilla landet Frankrike(om det nu bara inte fanns så mycket fransmän där). Man åker dit och åker skidor, man köper hus i Provence och Bretagne, man dricker vin och äter ost. Medan den äldre generationen fransmän inte ser någon som helst anledning att åka till England. De känner sig ofta mer nära Tyskland, trots 2 världskrig.
På ett allvarligare plan tror jag också att man i Frankrike har haft stora problem med att England setts som så oeuropeiskt och pro-amerikanskt. England ses som illojala mot EU, Blairs postion om Irakkriget hjälpte ju inte direkt heller. Nu har ju hela det politiska spelets regler ändrats med Obama, Brown och Sarkozy stället för Bush, Blair och Chirac. Vi får väl se hur det går.
Nja, ursäkta Charlie men England är illojalt mot EU och mot europeiskt samarbete överhuvudtaget med sina opt-outs och sin gapiga tabloidpress som verkar styra opinionen helt. Vet du f.ö. att alla andra medlemsländer, inklusive de fattigaste, får subventionera större delen av Englands medlemsavgift? Jag tycker att frånvaron av England på konstverket "Entropa" slår huvudet på spiken. Om du läst engelsk press kanske du sett att även eurofoberna jublat över detta och talar om det som en "önskedröm."
Ett EU utan England vore till fördel för alla parter inte minst för England som då ostört kunde odla sitt "special relationship" med USA.
Sedan hoppas jag att du liksom jag skriver på nätuppropet "ABB" ('Anybody but Blair') när det gäller Unionens eventuella framtida "president."
Lillan,
Tack för att du konfirmerar mina misstankar om sedlar och mynt, ska genast ta tillbaka mina dyrgripar och lägga dem i sparbössan igen, för jag tror faktiskt att jag en gång i tiden har betalat dem dyrt!
Vad gäller fördomarna så är det som du säger, men jag har nog alltid sett något både retsamt och kärleksfullt i dem.
Vad jag främst ville komma åt här var hur olika man ser på just England i Sverige och i Frankrike. Det är som om man inte talade om samma land!
Charlie,
Jag håller med dig om rubbet vad gäller olika generationers inställning till England här. Äldre fransmän, även min generation (vilket leder till frågor om vilken generation man egentligen står närmast) är definitivt mer för den tysk-franska "axen", drivkraften i gamla EG, kanske till och med i den där kol- och stålunionen?
Och de Gaule som direkt efter kriget höll tal till den tyska ungdomen på god tyska i Tyskland. Och så vidare.
Men, som du säger, här ser man ett generationsskifte, unga människor idag kan engelska. Åker dit, jobbar. Färre kan tyska, något håller på att förändras.
Och då kommer man väl in på den andra delen, som även är Bengts kommentar.
Ja, England är inte mycket för EU, i Sverige ses ju det som positivt och som om det ger en sorts trygghet och storebror i den inställningen - här kan jag inte se att någon, på det viset, är särskilt positiv.
Men det är ju också något som kan förändras med tiden.
Vart det hela är på väg vågar jag inte ha någon uppfattning om.
För resten, Bengt,
Det där med den "gapiga tabloidpressen" är nog ytterligare en stor skillnad mellan kontinenten och Nordeuropa. Jag menar verkligen att jag är något på spåren då jag sorterar in England och Sverige under just den etiketten. Hela inställningen till press, yttrandefrihet och egentligen lagstiftning och rättsväsende uppfattar jag som väsensskilt.
Nu är jag inte jurist, det hade varit intressant att vara det, men just här finns förmodligen skillnader djupa ned till romartiden eller nåt som delvis förklarar saken. Tror jag.
Och så har vi skiljelinjen katolskt-protestantiskt (eller anglikanskt) som bidrar.
Det enda jag inte blir klok på i sammanhanget är Danmark. Jag tror faktiskt att Danmark hör mer till kontinenten än till Nordeuropa, trots det geografiska läget, men någon som vet mer får gärna säga emot!
Bara en grej till, det finns förstås en gapighet i pressen här med, men delvis av annat slag. Framför allt finns en större tilltro till rättsväsendet än i Sverige. I Sverige leder otroligt många konflikter aldrig till någon klarhet egentligen. Man är av olika åsikt men lagstiftningen är för svag så det blir pressen som agerar domare.
Tendensen finns överallt men jag uppfattar den som starkare eller snarare oemotsagt i Sverige.
England törs jag inte uttala mig om i just den frågan.
Nu får jag sluta kommentera.
Bengt,
Men jag sa aldrig att fransmännen har fel vad gäller Englands icke-europeiskhet! Jag menade bara att det är en del av förklaringen till fransmännens motvilja som nog väger tyngre än eventuellt dålig mat.
Karin, på tal om Charles de Gaulle och hans tyskvänlighet så kan det kanske vara värt att nämna (påminna?) om att han flydde till London när tyskarna invaderade Frankrike. Där formade han Free French Forces och gjorde radiosändningar till Frankrike med hjälp av BBC.
Min svärfar, som var 'chef de cousine' på en Londonresturang under krigsåren, brukade berätta om när de Gaulle kom dit och åt. Jag tror att han var ganska stolt över det.
Lillan
Skicka en kommentar