Moralfrågor

Merete Mazzarella bloggar numera på den ointagliga sajten dixicon (well, det ska vara k, men det blir roligare med c - på franska). Man kan inte kommentera (eller jag kan inte i alla fall, trots att jag har konto hos wordpress), så jag undrar lite varför de kallar det hela för blogg. Men strunt samma, där finns även andra intressanta "bloggar".
I detta inlägg funderar hon på bonusar och inställningen till bonusar, och även den förändrade inställningen till bonusar. Eller i största allmänhet till förmåner och ansvar.
Och det är ju den förändringen vi alla ser, människor i toppen har ingen som helst spärr för att ta emot dessa bonusar eller förmåner, de verkar heller inte känna något ansvar alls för sina mindre lyckligt lottade medmänniskor - till skillnad från forna tiders överklass eller för den delen välbärgade borgerlighet.
Och det är denna brist på moral, som man ju faktiskt ser så gott som överallt idag, som man kan undra över. Vad beror det på?
Tidigare hade överklassen (enkelt uttryckt) en viss koll på att den faktiskt var överklass. Allra tydligast kanske i brukssamhällen där en hel by var beroende av ett och samma bruk för sin försörjning. Eller för all del på landet?
Industrialismen slog väl sönder en del av det här, men, som Mazzarella konstaterar, på sextiotalet trodde man fortfarande att samhället skulle bli mer jämlikt. Det är väl ingen som tror längre. Snarare handlar i viss mån politik om hur man ska bromsa de ökande klyftorna. Men bara delvis.

Jag förmodar att en del av förklaringen är att dagens överklass (LO-tanten t ex) faktiskt inte har någon som helst pejl på att hon tillhör överklassen. Och gissningsvis många med henne. Ett samhälle där typ nittio procent av befolkningen har gjort "klassresor" har förmodligen i stor utsträckning nollkoll på rötter och just klasstillhörighet - i den mån den finns.
Historielösheten, den sociala rörligheten och nittonhundratalets enorma tillväxt i väst, skulle vara delar av förklaringen.

Och just Mazzarella är en intressant exponent för det där jag är ute efter, en människa med djupa rötter i en bildad borgerlighet (vad det verkar av hennes böcker i alla fall) och fortfarande med just bildningsideal, men som samtidigt levt exakt ett sånt liv som den borgerlighet som gick åt vänster på sextio- och sjuttiotalen gjorde.
Man röstade vänster, man skilde sig och inledde nya förhållanden. Man hade inte så många barn. Man satte helt enkelt de egna projekten framför det som tidigare varit det självklara borgerliga projeket: familjen.

Om Mazzrella och hennes generationskamrater idag är förvånade över vart det hela (samhället) tog vägen kan man i viss mån förstå det. Men, man måste nog också konstatera att det var de som beredde vägen. Nåja, kanske inte för bonusarna och den borttappade moralen - men lite jo, i förlängningen. Är det medskick man får som barn att det individuella projektet så är det i det närmaste omöjligt att idag ändra uppfattning.

Och det var ju vad vi fick.

Uppdatering: Den här frågan tangerar den diskussion jag förde här, det vill säga kring antologin Empati och engagemang där ungefär samma generations kvinnliga journalister skrev om den banbrytande gärning de var med om att genomföra då "insidan blev utsida" på sjuttiotalet, en generation som var med att bryta mark men som sen verkar väldigt oförstående för konsekvenserna.

Uppdatering 2: Nu lyckades jag kommentera på dixikon, så jag tar tillbaka all tidigare ironi. Flera bra bloggar där, rekommenderas.