Lennart fortsätter att skriva om påskliljor och jag har just kommit hem från Södern.
De första åren jag bodde här försökte jag hitta kvistar utan löv (bara knopp) för att ta in och göra påskris av. Det var rätt svårt i en knallgrön och hysteriskt blommande omvärld. Min franska omgivning liksom bara tittade på mig.
Jo, man skulle ta in kvistarna, hävdade jag, så att de kunde komma igång lite tidigare av rumsvärmen och bli gröna.
Och utanför låg alltså allt utom Mont Ventoux (som är för högt) i grönt. Mer eller mindre illgrönt.
Jag slutade rätt snart med det, lät dem liksom hållas med sina seder som helt klart är bättre anpassade till deras verklighet än våra (också till deras verklighet).
Men det här ger liksom en sorts dubbel rytm åt livet, en normal synlig, man delar omgivningens idéer om vad som är rätt och riktigt - det är att ha en gemensam kultur, ni vet. Men man har också en dold och helt ensam rytm där midsommarafton ändå är midsommarafton och påsk och jul firas just på aftonen, det vill säga dagen innan, och man kan i och för sig undra varför det är så. Men man orkar liksom inte göra motstånd, när motståndet är så uppenbart förvirrat som mitt ovan.
Så småningom börjar man också se bra saker i deras sätt att se på det hela. Men man glömmer liksom aldrig den fattiga Norden helt. Den förvrängs, man ser den i ett nytt ljus, man undrar över en del, man kan inte förklara mycket längre.
Och det man inser är att man liksom i grunden är förändrad. Om jag nu flyttade tillbaka skulle jag eventuellt börja med påskris igen, men jag skulle i lika hög grad sakna saker härifrån, som till exempel synen på Maria.
Det är ett rätt hopplöst sätt att vara i etniskt homogena miljöer (den ni, den satt, eller hur?!). Alltså det är hopplöst att vara ensam ytis - både i ett helsvenskt och ett helfranskt sammanhang, och dessa är fortfarande många - men, det är väldigt roligt så fort man blir fler! De mest spännande diskussioner jag haft om fransmännen är med andra invandrare.
Samma om svenskarna.
Den här aspekten på att flytta är den man har minst pejl på innan, det är liksom språnget ut i det okända, och man inser ju att man ville det. Samtidigt inser man att man inte ville det.
Ungefär så.
10 kommentarer:
Ja, det här med påskafton och julafton - vet du hur det kommer sig att svenskar firar dagen före själva helgdagen? Har aldrig blivit klok på det, fast i och för sig har jag inte försökt hitta vidare information.
Särskilt när det gäller påsk blir det ju jättekonstigt. Tycker en annars i princip helt integrerad invandrare...
Mitt eget exempel på kulturell anpassning i det här fallet: i min familj firar vi påsk samtidigt som protestanter/katoliker även om vi egentligen är ortodoxa, mest av praktiska skäl - det är ju då de offentliga helgdagarna är, med ledigt från jobb och skola - men att fira på påskafton istället för påskdagen känns avigt, så det gör vi inte. Tjusig kompromiss, eller hur?
Ja, eller hur? Julen kan man möjligen tråckla ihop, men påsken, som du säger, är helt omöjlig.
Eller för resten, påsken har nog faktiskt blivit något helt annat för många svenskar än den stora kristna högtiden den liksom är annars.
Man käkar den gamla vanliga sillen och laxen och vad det nu är, man ger barnen godis på något vis, man åker till landet och bränner grenar. Och DET är kanske vad vi svenskar har gemensamt med kontinenten?
Vi bränner grenar kring påsk?
Påskriset har jag lärt mig är en sorts påminnelse om kvistarna (palm, oliv?) som människorna viftade med då Jesus red in i Jerusalem. Det kan ju stämma, men det hela blir förstås verkligare i ett sammanhang där det finns olivträd och man beskär dem om våren, i tiden kring påsk. Typ.
Ja ungefär så är det.
Själv har jag firat svensk påsk i år. Dottern gick påskkärring och när hon klär ut sig hör jag mig själv säga till den undrande sonen: "Det är ungefär som Halloween, man klär ut sig och går runt och får godis för en teckning". Vilken kulturskymning va!
Sonen tog simborgarmärket. Påskkärring och simborgarmärke, jag är nöjd, i år gjorde jag mitt för bevarandet av det svenska kulturarvet i vår familj!
Vid eftertanke firar vi sekulärt på lördagen (ägg, godis och ev. risbränning) och kyrkligt på söndagen (påskgudstjänst). Men visst tar man ut det goda lite i förskott!
Charlie,
Nu är vi där igen, simborgarmärket är alltså en del av den svenska kulturen? Att jämställa med - tja, vadå?
Jag försökte förklara för min man att barnens seglarläger på sommaren (de har tagit simborgarmärket flera ggr) ordnas av svenska sjöscouter. Så långt var han med och tyckte att det hela var bra, men när jag dessutom sa att det var i iogt-ntos regi, det vill säga en del av nykterhetsrörelsen så var han väldigt frågande.
Är de inte kristna?
Inte vad jag vet.
Folkrörelserna, nykterhet, simning, egna hem och hsb, hela det paketet och mycket annat är förstås en del av kulturen.
Men man tänker mer på det som en organisatorisk fråga. Men det är inte bara det, det är också vår kultur.
Och den är banne mig helt jävla omöjlig att förklara!
Jag kan inte för mitt liv känna mig som en del av dessa folkrörelser och denna kultur, men jag gillar simborgarmärket och sjöscouterna, att de är nyktra stör mig inte.
Alltså ÄR det en del av även min kultur? Och även en del jag (tydligen) tycker är viktig.
Man häpnar över sig själv, liksom.
Och kan bara ge Zaremba rätt när han säger att den svenska kulturen är så jävla självklar att den inte ens behöver diskuteras - för svenskar.
För helt vanliga fransmän är den stenkonstig, ibland exotisk, ibland löjeväckande och ibland rätt smart (tvättstuga), men den är på intet sätt självklar.
En spontan och hastig, ogenomtänkt tanke (jo, såna finns...): är det inte just det som kännetecknar ett lands kultur i vid mening, att det är hur vi lever och beter oss dagligen och det utan att tänka att, "jaha nu ska jag leva och bete mig svenskt"? Snarare dessa tusentals detaljer som tillsammans bildar ett kulturmönster, ett mönster som över tid långsamt ändras - så att vi plötsligt en dag kom att sitta där och ringla honung över chevren i stället för att lägga medvurst på margarinet?
Lennart,
Jo, det är det förstås. Men det är där i frågan om getost-honung eller margarin och prickig korv som jag kan se att svenskar är rätt "kulturlösa", mat och språk är inte vad svenskar ser som sin kultur i första hand. Rätta mig om jag har fel.
Men Folkrörelsesverige... lever förmodligen starkare kvar än vad åtminstone jag trodde.
Om vi ser till den "ideologiska" sidan, alltså.
Där kontinenten har politik (höger-vänster med stor spännvidd) och kyrka har vi HSB och IOGT-NTO och frikyrkor?
Och alla är politiskt mer eller mindre socialdemokratiska och religiöst "icke-troende", men det visar sig då förändringar sker att det liksom inte är som man trodde.
Äh, det här blev långt och lite virrigt, så jag stoppar här.
Eller för resten, detta med Folkrörelsesverige som en fortfarande stark kraft borde glädja dig?
Lustigt nog kan man läsa om något lite besläktat med ditt ämne i dagens SvD...
Karin,
jo visst är mat och sånt ytfenomen...
När dog folkhemmet? Eller är det skendött? Eller lever det kvar, finns rester kvar på skilda håll? Jag vet inte. Det sista tror jag.
Det är nog en generationsfråga också. Det finns parallella samhällen i samhället.
På den politiska nivån tror jag att det trots avreglering och nyliberalism finns kvar mycket av socialdemokratisk grundpolitik - nån sa att Anders Borg är den bäste socialdemokratiske finansminister vi någonsin haft.
Och jag är glad över varje rest av folkrörelsesverige som finns kvar! När folk går samman och gör saker och talar med varandra och kanske skapar något - men det jag ser lokalt säger mig att det är något på utdöende.
Wu,
Tack för länk.
Lennart,
Ja, det där kan man fundera mycket över. Jag börjar tro att själva folkrörelsetänkandet finns kvar i människor, men att rörelserna däremot har förlorat kontakten med folk.
Om man tar de stora strukturerna, fackföreningsrörelsen och de politiska partierna, så är vi ju rätt många som med fog har tappat en stor del av förtroendet för dem.
Saltsjöbadsandan tror jag också i stor utsträckning är borta. Jag följer visserligen bara bokbranschen men det jag tycker mig se är att den följer samma mönster som andra branscher och där är den väck.
Men när jag säger Folkrörelsesverige tänker jag nog mer på traditionella värderingar. Att familj, hem, att jobba och göra rätt för sig etc - att allt sånt faktiskt på olika sätt för de flesta fortfarande är centralt och viktigt.
När jag ser franska konservativa så är det så tydligt vad de lutar sig mot, en lång rik historia som är väldigt påtaglig inte minst i form av hus, mark, möbler etc.
Men jag tänker att liknande värderingar alltså har en annat ideologiskt bakgrund i Sverige, men att de faktiskt finns där. Och utan de materiella tingen som påminner om dem på samma sätt (rasade stenhus kontra påskliljor).
Men, jag ser det hela utifrån, så kanske vet jag inte riktigt vad jag pratar om.
Skicka en kommentar