tisdag 9 februari 2010

Svenskt kosthåll

samt några svenska urtyper är nu statistiskt belagda. (Ja, vi vet, det här gränsar till rasbiologi, det är lite därför vi gör det.)

Först har vi själva urscenen: liten grupp fattiga barn växer upp i koja i skogen, syskonskara om tre fyra stycken sådär. Mamma och pappa är ute på bygden och sliter i sitt anletes svett. Barnen är hänvisade till sig själva och några paket med mjöl och klister som står i en låda bredvid spisen.
Ibland förekommer även knoster(brosk), en svensk specialitet.
Barnen kokar, steker och äter gröt. De kokar steker och äter palt. Samt ibland trådigt kött från ställets enda ko, som till slut inte orkade längre.
Då äter de med tårar i ögonen, men Herregud, vad gott det är ändå!

En annan lite snajdigare variant har föräldrar i krogsvängen, morsan kommer hem med kalvbräss och trötta ben. Barnen kan få tournedos eller kalops lika gärna som chokladpudding eller shwarzwaldtårta (ursäkta stavningen). Pappa är kock eller källarmästare Pettersson, alltid oklanderlig med sidbena och välputsade pjuck.
Här ser vi alltså en mer urban svensk, vars föräldrar är i tjänstesektorn.

Men sen är vi tillbaka på bonnvischan igen. Här lär sig alla barn att äta sik och makrill och annan fisk, samt att bena dem. Kanske kan de även från fyra års ålder filéea abborre och gädda, utan mankemang.
Tillbehör till det mesta verkar vara de gamla klassiska lingonen.
Potatis är själva grunden på vilken den kulinariska borgen vilar.
Och över alltsammans viner vinden och piskar snön.

Vidare förortstypen (bl a undertecknad) käkar Findus djupfrysta ärtor, pulvermos och fiskpinnar (som de arma liven på landet bara kan drömma om), vägrar bearbeta träbiten i träslöjden som ska bli en fisk ity han/hon tror att fisken är en så kallad panett.
Leverbiff, lapskojs och slottstek är ständiga inslag i kosthållet, tack vare skolmaten. Liksom råbit.

Sen har vi helt enkelt dagens svensk som följer ett antal moderna metoder (GI9, är inte det det där supermötet för resten?) och undviker transfetter. Transfetter är bedrägliga små saker som liksom förändras, därför kan man aldrig vara säker på att helt komma undan dem. De är lite matlagningens spioner (Mata Haris).

Utlandssvenskarnas kost kan vi inte närmare gå in på i det här inlägget, för då tappar vi bort själva brunsåskänslan, den känsla som även uppkommer i stadsmiljö vid snösmältningen.

Var det obegripligt?
Börja om från början!

23 kommentarer:

Gabrielle sa...

Det var inte obegripligt. Det var roligt.

Karin S sa...

Bra!

Jorun sa...

Ah ma belle, nu väntar vi bara på den vackert fotograferade kokboken. Och när jag tänker på saken är det nästan ett seriöst förslag...

Bleka barn, smutsiga gardiner, knoster i motljus, det borde bli en bestseller julen 2010. Och kanske något enstaka litet torn?

Karin S sa...

Jorun,
Ja... eller filmen? Bara vadmal och torrhosta, isrosor och spisrosor då de äntligen får fyr på järnspisen och kan koka kossan!

Bestseller däremot är jag inte så säker. Men, man vet ju aldrig.

Torn?

Jorun sa...

Det var väl som tornfotograf du först gjorde dig ett namn internationellt...?

Fransyskan H sa...

Jag kan inte lâta bli att ta med en utlandssvensks erfarenhet jag kom att tänka pâ efter eftermiddagens utbyte (det skulle väl egentligen varit med i förra kommentarsfältet, men men...). Häromveckan var jag hos allergolog för att fÖrsöka komma fram till vad det är jag inte tâl. Räkor, gâr det bra? Och lax, lite värre, mhmh. Och säg - hur är det med sniglar?
Ja... Det ska jag väl ärligen säga att jag inte eh äter sâ ofta.
Kan tänka mig att de i den svenska allergologens testlista hamnar lite lätt längre ned. Hehe.

Gunnar sa...

Ursäkta mig, men "tjänstesektorn" är en oacceptabel term i det här samanhanget. Det hette serviceindustrin. "Tjänste" är feodalt, "service" är kapitalistiskt. Min pappa var aldrig någons "retainer". Han var proffs. Hire him or fire him, så enkelt var det.

Karin S sa...

Gunnar,
jag tycker själv att ordet tjänstesektorn är rätt knäppt, det är därför det är kursiverat.
De säger ju det nu för tiden, gör de inte? Medan service, som du propagerar för, låter lite mer kapitalistiskt, som du säger.
Själv associerar jag tjänstesektorn mer till tjänstemän och därmed staten. Knappast till livegna och feodaladel.

Men självklart ska du inte se det här som ett porträtt av din pappa rakt upp och ned. Du inspirerade, det ska du ha tack för, resten, bra eller dåligt, står jag för.

Karin S sa...

Javisst, ja. Tornen. Blir nog svårt att få in dem i den här rullen.

Stefan sa...

Är detta inledningen på din episka romansvit: På jakt efter den mat du flytt?

Allt började med att du lite matt halvlåg och läste ordet lappskojs på FB vilket öppnade ett universum av minnen.

Kom Brie, kom gorgonzola, kom hushållsost (så går vi)!

Karin S sa...

Stefan,
det här är research, tror jag.

Bengt O. sa...

Ja det här kan ju bli bra.

Karin skriv om palt och ost
bli berömd som Marcel Proust


(à propos Stefans kommentar.)

Får man skriva vad som helst här? I så fall undrar jag om någon minns Kavlis Raketost. Det var en tub med lös botten som kunde skjuta osten uppåt allt eftersom man skar runda skivor med en sträng som fanns i toppen. Marketingmässigt genialiskt för vem kunde låta bli att äta ost bara för att få joxa med tuben.

Och corned beef! Bäst att jag slutar.

Stefan sa...

Kavlis raketost var väl i ärlighetens namn mer kul än god. Med en pappa som mognadslagrade ostar själv i källarsvalen blev det raketost några enstaka tillfällen på landet när pappa var i Stockholm och arbetade. Har för mig att den tog slut rekordsnabbt. Har för mig att den smakade lite vax.

Själv saknar jag citron pch apelsinklyftskaramellerna och Mormorskuddar.

Karin S sa...

Bengt,
Man får skriva vad som helst här. Nix, kommer inte ihåg raketosten. Corned beef däremot har jag nog ätit.

Stefan,
Det här har vi pratat om förut. Gröna kulor, säger jag då.
Men då är vi inne på godis. Det är kanske ett annat kapitel?

Helena sa...

Haha - Stefan, dâ är vi alltsâ minst tvâ vars fäder självlagrat. Ibland till det bättre, ibland rent äckligt med vatten uppâ, känns det igen?

Charlie Truck sa...

Skinka på burk! En stor rosa pressad bit. Med annas blandat med gräddfil till.Och kokt förskalad potatis (det betyder söndag). Det här tar aldrig slut...

Karin S sa...

Ananas blandat med gräddfil, är inte det en hemgjord mimosasallad?
Lingonsylt med finstrimlad vitkål! (Förskräckligt.)

Stefan sa...

@Helena: Jag tror nog att de värsta och bästa undanhölls oss andra. Men visst förekom exempel som inte var helt lyckade. Kommer ihåg en hemkomst från landet när stanken vilade tungt i hemmet (tänk ostädat, omklädesrum i någon övergiven industrimiljö från ett fotoreprotage av Jan Jörnmark)efter att pappa varit i Holland och lagt in någon riktig mördarost i kylskåpet i två veckor (som var hans semester).

Och hyvlade man Västerbottensosten så blev det en spröd skiva med knastrig textur. Det blir den inte på samma sätt idag!

@Karin: Ahhhh, jag minns den diskussionen om bl.a. Finska kulor. Åt faktiskt sådana marmeladkulor för någon vecka sedan.

Bengt O. sa...

Ja, eftersom man tydligen får skriva vad man vill här kan jag berätta att jag huvudsakligen fäste mig vid Stefans ordval ”källarsvalen”. Det ordet har jag inte hört sedan början av 1960-talet då Sven-Bertil Taube och Ulf Björlin kom med en epokgörande insjungning av Bellman.

Ankarn på bänken
Och tom står pokaln.
Jergen han jäser,
Han spritter och läser
ner i källarsvaln


Taube fick mycken kritik av traditionella Bellmanssjungnade farbröder med luta. Själv är jag djupt tacksam eftersom skivan väckte ett Bellmansintresse som bara växt genom åren. Min dåvarande flickvän (numera hustru) och jag hade ett ”magnetofonband” som vi spelade om och om igen (troligen illegal fildelning med dagens mått). Än idag kan vi alla texterna och melodierna och sjunger dem också spontant när helst vi får anledning till det. (”Fan i fåtöljerna” på IKEA t.ex eller ”i brännvin skall du bada” till sillen).

Ja allt det här ville ni väl inte veta, men om ni skriver ”källarsvalen” så får ni skylla er själva.

Chlemme alle kremper.
Stockholm then nofemper,
Manu mea propria auf kruken Rosenthal

Karin S sa...

Några självlagrade ostar hade inte vi, och inte heller någon källarsval eller heter det källarsvale?

Det enda i minnesväg i den riktningen är väl (och det är en överdrift att säga minne) att mamma och pappa pratade om "matkällare" respektive "vedkällare". Potatis och ved tror jag beställdes för ett års förbrukning då de var barn och unga.

Kylskåpskall fil, kommer jag att tänka på, det sjöng - ja, vem? - en sommar i min barndom.
Rätt svar vinner äran.

Stefan sa...

Kom här så bjuder mamma på blåbär och kylskåpskall fil.

Carl Anton med Överbyvalsen?

Somrigt, precis som Olle Adolphson (sin tids Ulf Lundell på sätt och vis) med "Nu är det gott att leva, oh vad här är skönt."

Stefan sa...

Yepp!

http://open.spotify.com/track/6W0yiWS14ADfZnRzrvKX14

:-)

Karin S sa...

Rätt!
Och spåttifaj och allting!