Som ung funderade jag mycket på detta med klass, för mig är det i stor utsträckning något man gör just då, när man håller på att ta reda på vem man är egentligen. Somliga behåller den delen som huvudbeståndsdel hela livet sen (den svenska kulturen ger egentligen inga alternativ, något jag kom fram till hos Therese häromdagen). Ett exempel jag kommer på är Anneli Jordahl som skriver intressanta böcker men som, om jag minns rätt, faktiskt till slut hämmas av detta envisa bett i klasstillhörighet, hennes egen och andras. Och när man läser henne så är det som om den där grejen är skriven i sten. Inget kan förändras! Hon vill inte att det förändras?
Själv har jag väl hamnat i ett synsätt som är att vi, de allra flesta av oss, har en sorts brokigt förflutet i klasshänseende, och ofta med klart utläsbar tendens. Men så gott som ingen är solklar i sin klass.
Och framför allt har jag väl kommit fram till att man på något vis har rätt att själv bestämma vem man är. Okej, man hade föräldrar i pingströrelsen eller metallindustrin eller i storfinansen, men, man får lämna det man inte står för bakom sig.
Man får ta till sig nytt, man får faktiskt skapa en rätt stor del av sig själv - själv.
Och det innebär också att man ger denna rätt till andra: Okej, du vill inte vara medelklass? Du slipper!
Kanske präglas numera min identitet i mycket större utsträckning av språk och kultur. Jag är svensk? Frågan har allmän relevans idag igen. Det har den inte haft på länge, har heller inte för "riktiga etniska svenskar" som fortfarande tror att de definieras av klass. Och som fortfarande även definierar invandrare med utgångspunkt i den svenska modellen: det vill säga klass. Men för en invandrare kanske andra saker i den egna identiteten väger mycket tyngre.
Vem bestämmer då?
Jag tycker att jag själv, i Frankrike är svensk. Det är den första grejen jag skulle svara om någon frågar mig där, vilket ju händer rätt ofta. Svensk, säger jag.
Här däremot leker jag svensk.
Jag går i ett förortscentrum och köper kläder till mina barn, vi käkar semlor och åker pulka och gruffar över den spårbundna trafikens kaos.
Men jag leker att jag är som alla andra.
I själva verket är jag en spion, utsänd från den franska staten, här för att slå hål på myten.
Vad nu det ska tjäna till.
Men det är faktiskt så det känns.
Orkar inte länka, det finns flera bra inlägg och det började som sagt hos Therese, sen har hon bra länkar!
11 kommentarer:
Jag tror att det var den alltid lika skarpsynta Anna Christensen, Professor i Civilrätt vid Lunds Univ, som i en klarsynt krönika på DNs humorsida konstaterade att det nog krävdes att man kom som invandrare eller var socialt utslagen för att man skulle kunna se vilken djungel Sverige var (och är). Och jag tror att om man kommer till Sverige från ett land med mycket tydligare klassgränser så ser man det nog bättre än vi som lärt oss att inte riktigt låtsas om det.
Innan allt blir svart, eller, jag vet inte?
Jag önskar att jag kunde skriva en välavvägd och eftertänksam kommentar till din fina text. Men det kan jag inte så, egentligen borde jag väl hålla tyst. Men jag både håller med dig och inte. Ju mer jag läser av mina bästa bloggvänner desto mer står det klart för mig att det finns vissa, tydligen väsentliga, frågeställningar som är helt främmande för mig och som uppenbarligen öppnar en värld som jag inte har tillgång till. Dit hör alla existentiella frågor: vem är jag? vad gör jag här? vart är jag på väg. För mig meningslösa frågor på vilka jag antingen har superenkla svar eller är helt ointresserad. Men uppenbarligen är det viktigt för de flesta och de får tydligen ut något av att fundera på dessa ting.För mig är det mycket väsentligare att försöka få svar på frågor som: vad skall jag göra i morgon? Måste vi städa eller kan vi skjuta upp det en dag till? osv.
Dit hör även frågan om "klass". Jag minns hur en känd socitetsbloggare med ett adligt namn fick skäll och hån för att hon menade sig tillhöra arbetarklassen eftersom hon jobbade så hårt. Men -trots att jag inte gillar det hon håller på med- sympatiserade jag djupt med henne på denna punkt. Jag jobbar, eller har gjort det åtminstone, tillräckligt för att tillhöra "arbetarklassen". Men inkomstmässigt eller enligt statskalendern hör jag väl till "medelklassen" kanske tom till den högre delen (bättre bordsplacering än "överste" i alla fall, fortfarande enligt statskalendern. Nordstjernan hade jag också fått vid det här laget om inte 68-vänstern fått sin vilja fram ;-)). Vad det gäller mat- och kulturvanor tycker jag nog att jag är överklass även om jag gillar både bruna bönor och Beatles.
So what's the problem? Det är aldrig något jag funderar på såvida jag inte fastnar för en diskussion som t.ex. denna.
Jag känner mig precis likadant som du när jag är i Sverige. Jag "låtsas" vara svensk och blir ganska frustrerad när det inte fungerar. Men med en stor skillnad: jag känner mig inte utsänd av någon annan utan är en komplett "free agent." Någon samhörighet eller lojalitet mot det land där jag bott i drygt 30 år känner jag inte annat än rent praktiskt: jag är 'integrerad' och vet vad som gäller. Men deras värden är inte mina värden. "Jag bor i detta land, men detta land bor inte i mig" om jag säger så.
Om jag förstått dina blogginlägg rätt kommer du att ta upp en del av dessa problem i din nästa bok. Det ser jag verkligen fram emot.
Stefan,
det är lite kluvet i Sverige tycker jag. Dels låtsas man i stort sett inte om att det finns några skillnader. Sveriges unika jämlikhet gäller även ekonomiskt med alla löner inom ett snävt spann, typ. Och dels finns det då en del människor som är mkt upprörda över de skillnader som faktiskt finns.
Och samtidigt påstår ju statistik och media att skillnaderna ökar sen tio år tillbaka.
Men lite mer utifrån som jag kanske ändå är numera kan jag dels konstatera att klass är ett snävt sätt att se på människan och vad hon faktiskt är, och dels att samma klasser och skillnader finns som i Frankrike.
Bengt O,
tack för din fina kommentar! Men jag tänkte på en sak redan när jag skrev det här och dina tankar får mig än mer att tro att så är fallet: hela den här klassgrejen är dels något man håller på med då man är ung. Det enda man liksom har då är sitt ursprung. Med tiden, som vuxen, så flyttar de allra flesta sig i någon riktning och då förändras identiteten och ibland klassen. Hela den här klassresehysterin satte ju igång rätt nyligen? Folk som gjorde stor sak av sitt enkla ursprung och vägen dit. Men vad som sällan tas upp är ju att hela landet präglas av denna resa sen efterkrigstiden. Det är verkligen kollektivtrafik och borde beskrivas så. Ändå ser bilden ut som att det finns en lömsk "medelklass" som bara väntar på att få trycka till "nypåstigna".
Och det begriper inte riktigt jag, hur folk liksom kan bry sig om sånt. Så där tror jag att vi har en likhet, du och jag.
Om jag tittar på mina föräldrars generation så låter de mer som du. Jag tänker mig att de, på ett helt annat sätt än många idag, kände sig delaktiga i den samhällsomvandling som ändå genomfördes under deras arbetsliv och som de var med om att genomföra.
Det fanns inte tid för den här typen av frågor, jobb, föreningsliv och även politik upptog deras tid.
Om vi har tur blir det kanske två böcker. Den ena helt enkelt om en uppväxt i Bollmora. Den andra mer om långvarig exil... Fast den är mer lättsam, tror jag.
Free agent är bra, min tanke är att den dag man avlägger rapport så vänder man sig till någon i och med att man väljer på vilket språk man skriver. Jag har verkligen lust att testa franskan, mycket för att jag börjar få fler vänner och liksom mer framtid där.
Ett dels föll bort nånstans i början. Dels är klass viktigt då man är ung, dels görs numera stor sak av förflyttningen och det blir ofta fånigt. Som om man inte vill växa upp och förändras.
Klass handlar ju om tillhörighet och identitet, visst. Men det finns en annan aspekt av det och det är även att göra samhället statiskt i ett visst, hierarkiskt avseende. Lite av "vi vill inte ha någon förändring och nya passagerare göre sig helst inget besvär att kliva ombord, men gör de så skall de banne mig anpassa sig till hur vi lever!". Fö.ö ett argument som är populärt att använda i sammanhanget av det alltmer internationaliserade samhället.
Fast viljan att hålla kvar andra i tidigare utvecklingssteg går ju även igen vid klassåterträffar med mera...
Stefan,
Jo, det har du rätt i. Och det är väl det klassresenärerna lidit av, hur de inte kunnat "koderna" och fått veta det på olika sätt.
Gissningsvis blir det frågan om en ömsesidig anpassning, antar jag. Men att de som anser sig "kunna" inte slutar bete sig som de gör i alla fall. Och att de fortfarande konstaterar vilka som inte "kan".
Ofta handlar det ju om rätt fåniga grejer som egentligen inte har någon betydelse.
Men ibland kan även jag irriteras på folk som i sitt jobb inte kan bete sig korrekt.
Då känner jag mig som en gammal borgerlig kärring och är rätt nöjd med det.
Lilla gumman, säger jag, jobbar du på Sveriges ambassad så presenterar du dig med för- OCH efternamn.
Och då gör de det sen.
Ja, men det tillhör ju allmänt hyfs!
Och sånt verkar de små människorna inte ha lärt sig på sin snabba väg upp........
Ja, kanske det var så enkelt. Vi hade inte tid helt enkelt. Vi gick nog miste om en massa men slapp väl en hel del också.
Hihi. Fransk spion - jag har sett dig (och mig själv, oh ja, aj sâ ofta...) framför mig hele dan. Ivrigt iklädd svarta solglasögon och hatt, letandes efter sprickan, la faille. Jojo, jag känner igen mig (och önskar med jämna mellan rum kunna lägga av hatten, men den hoppar pâ mig som katten pâ râttan).
Bengt - din kommentar är ocksâ sâ tänkvärd. Klasstillhörighet och "existenstillhörighet" - det hänger nog ihop väldigt tätt. Var hör jag hemma och vart är jag pâ väg etc. Vad skön din inställning lâter. Free agent, sâ rätt!
Hörru - jag hoppas att det enbart är låga temperaturer i Sverige som fått dina tangentfingrar att stelna. Lågvattnet i vår vik av bloggosfärens ocean (om jag säger så) börjar bli oroväckande. Kan man få bidrag för att omskola sig till smink- eller modebloggare? Verkar i vart fall mera lockande än att försöka delta i kulturdebatten med Eva Ström, Sara Danius osv.
Skicka en kommentar