Une soirée franco-allemande

Härom kvällen var jag just på det, en trevlig tillställning som ett tyskt-franskt par i bekantskapskretsen ordnade.
Vad jag gillar tyskar! Nej, nej, jag vet! så får man inte skriva! Man får inte skriva att man gillar grupper. Enskilda individer går bra, men man kan naturligtvis inte gilla 100 miljoner, eller vad de nu är. Tyskarna.

Och som i blixtbelysning såg jag hur den svenska historieskrivningen, efter krigsslutet gjorde helt om. Kulturnationen som gett Sverige så gott som all info de senaste 500 åren, ja, alltsedan Luther, övergavs hastigt och lustigt till förmån för England, hjältarnas land, och i någon mån USA - frihetens. Men USA bara för högervridna förstås.
Frankrike, med sitt upplysningsarv har väl alltid varit överkurs i Sverige, om man nu ska vara ärlig, även om somt sipprat in även härifrån. Det är nu en gång för alla glömt, det också. Frankrike är ju liksom ett lite bögigt land, eller hur? Fisförnämt och pretto.

Jaja, hur som helst. Denna tyskfranska afton klargjorde även hur tyskarna, med visst fog, har haft det problematiskt med sin historieskrivning. Skulle vi kunna få säga att det var tolv olyckliga år, en historisk parentes? föreslog en av herrarna.
En dag kan man ju hoppas att det faktiskt är en realitet, svarade jag. Men måste det gå femhundra år till? sa han.
Nej, det verkar väl vara att ta i, sa jag.
Men hur lång tid, kan man fråga sig. Och visst: det beror ju på vad de tar sig till i framtiden, tyskarna.

Tänk efter. Fransmännen kan fortsätta läsa sina filosofer och tänkare och glatt påstå att de verkar i en kontinuitet i de gamla grekernas och romarnas efterföljd. Nema problema.
Engelsmännen kan om inte annat förklara att de var unika i sin insikt och i sitt agerande då det handlade om att befria världen från en ond ideologi.
Men vad sjutton ska tyskarna ta med och vad ska de sålla ut ur sitt bagage?

Och, handen på hjärtat, vad ska vi, halvtyskar som vi är i praktiken, ta med och vad ska vi sålla ut i vårt bagage?
Vi lever ju som om vi aldrig hade haft ett smack med Tyskland och de tristare delarna av ett tyskt arv att göra.

Här har jag god lust att lägga upp en facebook-tråd som visar hur det hela ser ut. Men jag avstår. Däremot måste jag nog i rätt stor utsträckning fortsätta att bli ovän med folk på facebook.

Och vad är det då för poäng med stället?