onsdag 31 mars 2010

Textkritik?

När jag läser Inferno (nedan) slår det mig också hur otroligt pietetsfulla textgranskare och utgivare är då de ger ut den här Nationalutgåvan av Strindbergs verk.
I hans franska rättar man alltså betydelsebärande stavfel. Inget annat.
De manussidor som finns avplåtade är skrivna med titanens regelbundna och harmoniska skrivstil. Få överstrykningar.
Han verkar ha skrivit, skrivit och skrivit klart, sen lämnat till förläggaren.
Och förläggaren ger ut - eller inte.
Om Inferno står det att svaret dröjde från den franske förläggaren, för att sedan bli nekande. Men han hittade en annan förläggare så småningom.
Och hans språk rättades förstås innan boken kom ut på franska.

Att jämföra med hur de stora förlagen idag arbetar. I och för sig är det väl rimligt att debuterande författare behöver hjälp för att komma vidare med sina manus, även om det påstås att skrivarskolorna tagit över en del av den rollen.
Och det finns säkert författare vars manus blir antagna direkt, men jag tror att de är rätt ovanliga. Jag har inte stött på någon i alla fall, eller också är det inget man pratar om, eller så träffar jag inte tillräckligt med författare.

Bonniers har aldrig varit nöjd med något av mina manus. Inledningsvis förstår jag dem, det var manus med stora brister.
Men numera, med mitt senaste manus, så ville jag inte ändra det särskilt mycket, och gjorde alltså inte det heller, varpå det refuserades främst med motiveringen att det ju i stort sett var samma manus som förra gången.
Just det!

I själva verket tror jag att det var ett rätt ospännande manus, i deras ögon.
Men det är inte mycket att säga om det. Jag menar, de får refusera.
(Och jag vet: jag är inte Strindberg, gör faktiskt inga som helst anspråk på honom.)

Skillnad då med En underbar roman. Den blir som jag tänkt. Förläggaren kommer väl läsa den och påpeka stavfel och logiska kullerbyttor om sådana finns. Men manuset är antaget - som det är. Jag gillar det.
Jag är klar nu. Min tredje roman kunde jag skriva själv!
Jippi!


Uppdatering: Merete Mazzarella skriver roligt om skalder i allmänhet (ovanliga idag) och nationalskalder i synnerhet (vanligare?). Hon påstår att Sverige inte har någon nationalskald, något jag ställer mig på sätt och vis frågande till. Vill minnas att Heidenstam av Lönnroth och Delblanc framställs som nationalskald och att han faktiskt även uppfyllde den rollen under en period. Däremot kan man ju inte med bästa vilja i världen påstå att han överlevt som nationalskald , kanske till skillnad från Runeberg?
I praktiken är den svenske nationalskalden Strindberg. Alla kategorier, höll jag på att säga, men det blir ju fel. Kategorin nationalskald, alltså.

2 kommentarer:

Stefan sa...

Är inte Strindberg ett exempel på behovet av att ha ett stort nationellt manligt konstnärsgeni? Gärna lite renässansmänniska sådär...

Nationalskalder och nationalkonstnärer som på pricken fångade den där nationella tidsandan, "folksjälen", som rådde vid den tidpunkten.

Som reminiscencer från tiden då det handlade om uppbrott från agrarsamhället och merkantilismen som föreställningsvärld, men det ändå utgavs för att var nationer som tävlade mot varandra (istf multinationella företag som slukade och svalde all lokal konkurrens).

Strindberg skrev en del kul saker, han målade en del justa tavlor och sen var han en smula tokig. Och sitter staty med Nathan Söderbloms kropp i Tegnérlunden där han har sällskap av en annan nationalklenod....Astrid Lindgren

edin_linnea sa...

Apropå Merete Mazzarella, gillade verkligen hennes senaste "Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär"! Lockar till många skratt och mycket eftertanke! Såg att Merete Mazzarella bloggar om just den boken på Seniorbloggen, ett tips! http://bit.ly/cRt4SJ
Ha det fint!