Grälade med dottern på tunnelbanan idag. Det var fullt med folk och vi stod och gapade på varann över någons arm. Vid Montparnasse fick vi sittplatser och grälade mindre, eftersom vi satt åt samma håll. Bredvid varann.
Så kom det in två par, jättelånga, blonda och solbrända. Då knep vi käft. De fick platser på andra sidan gången och allas knän krockade i gången: Alltså när jag (1,76) sitter på ett säte så är det tio cm kvar till platsen mitt emot. Den här stans tunnelbana är byggd för 1800-talets fransmän och min svåger slår skallen i dörröppningen om han inte böjer sig (1,92) när han går in.
I alla fall, i de här blonda giganternas sällskap höll vi instinktivt klaffen.
De talade norska, den där norskan som låter lite dansk och mindre glad. Var är det i Norge?
Vi satt där bleka och liksom anpassade till den här stan, medan de la upp flatskratt och viftade med karta och tunnelbaneplan.
När vi gick av hade vi glömt vad vi bråkade om. Och vi började inte bråka om var i Norge man talar på det där sättet, för det visste varken hon eller jag.
11 kommentarer:
Att gräla är ju inte så charmigt i sig men det är ändå en charmig liten historia ur vardagslivet du berättar här, och jag kan riktigt se det framför mig. Skojigt.
Och inte vet jag vad det var för mindre glad norska dom där giganterna pratade. Har inte varit tillräckligt mycket i det landet för att veta sånt.
På det mesta man undrar över finns svar på nätet. Här redogörs för bokmål och nynorsk och deras utberdening i Norge.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Nynorska
utbredning
skulle det förstås stå.
Jag förstår nog inte heller hur du menar riktigt, trots att jag förstår det mesta som sägs på norska.
Kanske är den en dialekt från Sørlandet - vid Kristiansand ungefär, som du tänker på. Med skorrande r och ingen märkbar uppgång i slutet av meningarna...
(Det var jag som tog bort den förra kommentaren - nu är stavfelet borttaget.)
Tack för era kommentarer,
Bodil, jepp, så var det. Vilket ju stämmer med närheten till Danmark rent geografiskt, ser jag efter att ha googlat på Norge-kartor.
Hade en skolkamrat vars pappa var från det där området. Så jag har liksom hört det förut.
Dottern var jätteglad och lite förvånad eftersom hon förstod det mesta de sa. Hon har aldrig varit i Norge, antagligen aldrig träffat norrmän - än.
Jag hade en gång i tiden en väninna från Bergen och hon hade väldigt mjuka r, inte lika skorrande som de franska. Hennes dialekt hade inte heller kraftiga uppgångar mot slutet av meningarna.
Inom norsk dialektforskning talas om "høytonefall og lavtonefall" eller "høytonespråk og lavtonespråk". Östlandet har tillsammans med de västsvenska, götiska dialekterna (den "glada" göteborgskan och värmländskan") lågton, det vill säga man börjar meningen lågt och går upp mot slutet. Västlandet och Sörlandet har däremot, liksom syd- och östsvenska, högton. Vad som alltid har fascinerat mig är att områdena med högton ligger skilda från varandra, på varsin sida av det västsvensk-östnorska bältet med lågton.
När jag googlade lite fann jag detta:
"Språk er i konstant endring. Bare i løpet av en generasjon har det østnorske lavtonefallet fått en dominerende posisjon over et stadig større geografisk område. Det sprer seg som ringer i vannet, og er ikke bare et norsk fenomen. Det skjer også i nabodialektene i Vest-Sverige, forteller Ove Lorentz, og det sprer seg ut fra aksen Oslo-Gøteborg, med det sterkeste tyngdepunkt i Gøteborgsregionen.
Lorentz er språkforsker ved CASTL, og er ganske forundret over den markante endringen i tonefall vi nå kan se over store regioner. Det høye tonefallet mister terreng, men dominerer fortsatt i Nord-Norge, Sørlandet, Vestlandet, Skåne og Gotland, mens lavtonefallet sprer seg.
I norsk som i mange språk snakker vi om både høytonefall og lavtonefall. Det kan eksemplifiseres med at en fra Bergen vil si London eller Roma med et tonefall fra høy til lav, mens en fra Oslo vil si London eller Roma med fra lavt til høyt tonefall.
En språkforsker som har arbeidet mye med dette er Jan Hognestad i Egersund, og han ser nå at den lave tonen brer seg sørover i Rogaland.
- Det som forøvrig er interessant, bemerker Lorentz, er at en med bergensk (høy)tonefall kan høres ut som han er fra Malmø eller Gotland, mens en inder som snakker engelsk, ofte bruker sitt lavtonespråk. Dermed skapes et lydbilde som markant skiller seg ut fra en engelskmann."
Att Oslotonfallet sprider sig i Norge förvånar mig inte. Däremot undrar jag om det verkligen stämmer att den västsvenska intonationen verkligen skulle vara i spridning i Sverige. Det där skulle jag vilja fråga Lars-Gunnar Andersson om.
Jorun och Jacob,
Tack för era kommentarer.
Jag vet alldeles för lite om norska och norska dialekter för att ha någon uppfattning om saken. Men jag gillar norska!
Och Agneta och Laura också. Tack!
Skicka en kommentar