Och så står det att mötena (mellan man och kvinna) äger rum under det 1900-tal "som också i så hög grad dikterade kärlekens och erotikens villkor".
Och så kan man kanske uttrycka saken. Fast jag tycker nog att det är ett rätt konstigt sätt. Stämmer verkligen det? tänker jag. Man skulle också kunna säga att detta, på sätt och vis handlar om ofri eller kanske till och med "unken" erotik, i ett par fall obestridligen kärlek.
Kärlek och erotik med gårdagens komplikationer?
Det är synd och skam som dominerar. Äktenskapsbrott är väl den värsta synden i boken, och de män som begår brottet känner alltså skam, olust, irritation och en massa annat olustigt - efteråt. Idag skulle man väl kalla det tillfälliga förbindelser, eller one night stands eller vad vet jag. Men så väldigt mycket att orda om skulle det kanske inte vara. Quoi que, nog spräcker dylika fortfarande förhållanden.
för graviditet eller könssjukdomar.
Alla berättelserna tilldrar sig i städer. Samtliga huvudpersoner vet hur man använder bestick och glasserviser, vilket glas man börjar med och vilket som ska vara till madeira men inte sherry. Nej, nu överdrev jag. I en av novellerna har en ung man från Vasastan eller om det är Östermalm förirrat sig bort till Söder kring -68 och det blir aldrig något med flickan han kanske älskar som bara bryr sig om stenciler och möten.
Perspektivet är alltså konsekvent det motsatta - mot mainstream. Från höger istället för ifrån vänster, bakåt istället för framåt i tiden och slutligen mannens, utom i ett fall.
Som om man aldrig kan komma ifrån det där med besticken och det faktum att alla har en historia.
Kanariefåglar, ridstövlar och vattenkaraffer.
Jag vet inte riktigt om jag gillar det. Jo, delvis, delvis inte. Jag känner mig fångad i en föreställning om världen som inte är min men som då och då har beröringspunker - och det vet jag inte heller om jag gillar.
Språkligt understöds det av de flesta andra (svenska) författare övergivna perspektivet genom en viss otymplighet och då och då i viss mån ålderdomlig skönhet. Här saknas anakronismen, Swartz kan verkligen sina glasserviser, och det som gestaltas bäst och mest får nog sägas vara köttets lust och själens obotliga ensamhet.
Vita lögner passar bra som titel. Ännu bättre hade kanske varit Lögner kort och gott, för det som gör dessa gestalter så pass ensamma är lögnerna. De saknar, av olika anledningar, en djupare kontakt med sin nära omgivning - i den mån de har en.
Men för att sammanfatta: en läsvärd novellsamling som definitivt faller utanför den snäva ramen av svensk samtidsprosa. Alla kategorier.
1 kommentar:
Har du läst något av Slavenka Drakulic (nu skriver jag utan de diakritiska tecknen, dem vet jag inte hur man fixar på iPhonen än)? Om inte så kan jag tipsa om en bok som heter "Hur vi överlevde kommunismen med ett leende på läpparna".
Skicka en kommentar