Nu tänkte jag börja vardagsblogga lite här. Blogging=jogging, tänkte jag.
Mitt nyårslöfte blev, sent omsider, att börja träna...
Låter det tråkigt? Det är inget mot vad det är! Sent ska syndaren vakna. Men nu är jag väckt. Jag insåg att det inte funkar vid min ålder att leva som svenska journalister i 35-årsåldern. Ni vet, ja? Man skriver i stort sett varje dag på fb och twitter och var man nu skriver, i sin alldeles hemliga dagbok, kanske, att nu är jag så sugen på vin, nu tar jag ett glas vin, nu har jag gjort mig förtjänt av ett glas vin. Och så vidare. Och så dricker man alltså för mycket, käkar kanske för mycket eller fel och så tränar man inte, eller sporadiskt eller rätt ordentligt.
Strunt samma.
Det där funkar till en viss ålder, sen gör det inte det längre. Jag vet inte exakt var gränsen går, men jag gissar nånstans mellan 40 och 45. Jag har med andra ord passerat den med minst ett par år.
För då, mina vänner, börjar detta pimplande straffa sig. Och träning verkar osannolikt jobbigt.
Med andra ord, Ett Nytt Liv.
Jag har skrivit in mig på la gym suédoise. Det är exakt som friskis och svettis, så där behöver man inte känna sig främmande direkt. Om man fixar att koordinera armar och ben vill säga.
Och nu ska denna blogg bli en friskvårdsblogg, tillägnad Sven-Bertil Taube.
Hej,
10 kommentarer:
O nej, och förlåt om jag är brutalt ärlig, men jag var så glad för att ha hittat hit och att du skrev om skrivande, om ord, om djupet i de båda. Vardagsbloggande finns det miljoner av ....och alla är urtråkiga om man inte möjligen känner personen personligen sedan en massa år. Hoppas i alla fall att du inte droppar dina skarpa iakttagelser av det skrivna alldeles.
Just där vid 45 började jag simma regelbundet. Minst tio år. Mkt bra. Just nu skulle jag behöva både en egen kupé och en egen bassäng. Men väntar på värmen över sjöar och stränder.
Håller med anonym om att det blir mkt tråkigt i längden att skriva om armar och ben, när man kan, som du, och jag, skriva om städer och böcker och konst. Men att gå över isen i strålande sol, se det är nästan en konst. I varje fall en meditation.
Cheers!
Haha.. vad glad jag blev över ditt inlägg.
Jag hänger på. Känner också ett starkt behov av förändring.
Soliga hälsningar
de la Suède.
Malou
Anonym,
Jag droppar ingenting! Och jag kommer ju tröttna på det här vardagsbloggandet illa kvickt, antar jag. Så det bör inte finnas någon större anledning till oro. Du är välkommen tillbaka - på egen risk.
Gabrielle,
Kanske borde du skaffa skidor? Det ska ju vara väldigt bra träning och isar är inte svåra att åka på, de är ju platta. Man måste bara kolla hållfastheten då och då. På på snöiga isar har jag för mig inte är någon höjdare.
Självklart ska vi skriva om städer och böcker och konst! Samt våra träningspass:)
Malou,
Bra! Jag funderar på att från och med nu kalla mig Er Personliga Coach, ELLER Sven-Bertil helt enkelt.
Det här kan bli kul.
Jo, skidor och långfärdsskridskor hör liksom till ett tidigare liv. Mitt nyårslöfte har mer med skrivandet att göra; en till två timmar per dag. Promenader får duga som break. Dance.
Vardagsbloggande med skarp blick är en konst. Är det inte den som man prisar Proust för? (Jag har inte hittat till honom än, snubblar över fransk artonhundratalssmåborgerlighet var gång jag försöker)
Men la gym suedoise - precis som friskis och svettis - det är ju fantastiskt. Vad svenskar kan få till på en plats där det är många nog av dem, säger hon som inte besöker konsulatet annat än för det strikt nödvändigaste.
Detta mycket svenska, att alla ska kunna vara med, är en förbannelse när det tillämpas till överdrigt men en välsignelse på rätt plats.
Vill inte häda... men när man studerar klubblazern i den där fåtöljen. Finns det då inte nånting i kroppsspråket som tycks säga att alla nyårslöften blott är ett jagande efter vind?
Själv är jag också en av dessa tragiska gestalter som gick över en gräns. Vid en viss ålder började badrumsvågen bete sig underligt. Varje morgon i spegeln insikten: snart måste man ta i tu med träningen. Men hittills har jag skjutit upp det. Jag har tänkt att man istället för gym kan flytta till valfri europeisk metropol och vips skulle problemet vara löst...
Kanske lite naivt. Och för att undvika missförstånd: klubblazern är mycket tjusig. Men kanske snarare en kandidat för cocktails i skymningstimmen än Friskis och Svettis?
annannan,
Ja, ibland är svenska idéer inte så dumma, för att inte säga geniala, i all sin enkelhet.
Faktum är att det är en svenska (förstås) som satte igång här i Paris, det hela har vuxit lavinartat, de har pass på säg, trettio fyrtio ställen i stan, vid massor av klockslag. Varje termin öppnar fler och nya ställen, och de är sådär grundliga som de är även i Sverige. Tränarna är i tid och har lärt sig ordentligt hur man gör alla rörelser. Det är fransk, engelsk och ibland svensk gladpop och rap man studsar runt till. För några svenskor bland tränarna finns, men en överväldigande majoritet av de som håller på är fransyskor. Det här är sånt som mina unga niècer gör, typ.
Jag är verkligen jätteglad att de finns här, och att jag under en kort period på 80-talet försökte mig på det hela, så att jag nu vågade testa igen.
Flugan,
Det är den bittra sanningen, för att idag bära upp en klubblazer på rätt sätt så måste man jobba som en galning. Man får träna som en dåre för att sen dra på sviden och glida runt med en dry martini i handen; dessvärre får man inte dricka av den. Möjligen käka oliven.
Men vad gör man inte för apparencen?
Att fly fältet tjänar ingenting till.
En Som Vet
Att fly fältet tjänar Verkligen inget till. I somras var jag ute och sprang och tänkte, som sâ ofta, vad skulle jag kunna hitta pâ här i livet, förutom det jag redan gör eller vill göra och det slog mig: Friskis och svettis ledare, ja varför inte? Dock gick det ur mig (som sâ mânga andra lât oss kalla dem plötsliga infall) när jag morgonen därpâ gjort diverse efterforskningar "hur bli friskis och svettis ledare", och insett att man var tvungen att göra en hel del innan och än mer därefter, helt volontärt. Men trevligt sätt att komma i form, ja, det är det!
Annannnan: Guldmedalj till Proustkritiken.
Skicka en kommentar