Jag läser korrektur och samtidigt, i pauserna, så läser jag, antagligen dumt nog, Combüchens roman Spill - en damroman. Dumt nog säger jag för jag läser den som om den vore ett korrektur, och här finns att rätta, om man nu är inställd på den våglängden. Och det är jag alltså.
Och jag fattar inte riktigt hur kritiker kunnat säga att den här romanen är perfekt. Den kanske är bra, den är säkert klart över medel. Men den är långt ifrån perfekt.
Några exempel:
s. 11 Det byggdes som de flesta andra i 1900-talets första decennium och putsen är idag målad svagt rosa med gröna fönsterbågar.
Det mest flagranta är förstås att putsen knappast är målad med fönsterbågar, gröna eller ej. Det andra är att puts inte är målad, den är infärgad. Det är själva grejen med puts.
Är den verkligen målad, man kan ju tänka sig att man målar ovanpå en existerande puts, så är det inte ett underhåll jag skulle rekommendera. I sammanhanget inte heller troligt då huset är tämligen nyrenoverat.
Sen förklarar hon vad ärmhållare är, som om det behövdes, men inte vad en mugg Roiboos är för något. Mig stör det eftersom jag får onödig information, men däremot inte nödvändig.
s. 30 håller huvudpersonen på att laga mat, tio ankor närmare bestämt. Och rätt som det är har dessa tio ankor övergått till att bli tio ankrätter. Det är väl en helt annan sak?
s. 39 ... han visste inget om sådant för han var sifferkarl och gjorde inga handtag.
Nej, och när man kommer till en tom park så utbrister man med samma logik: Här var det inga katter!
Det fortsätter. Huvudpersonen är med om en filminspelning och hela film- och statistgänget får kantinmat, i den ingår bland annat gula plommon och röda vinbär. Jättegott säkert. Några sidor senare preciseras tidpunkten till juni månad.
Mogen frukt och mogna bär i Skåne i juni, på 30-talet? Flyger de in dem från Algeriet då, eller?
Jag kunde hålla på hur länge som helst, men slutar här. I början av läsningen hittade jag alldeles för mycket, nu har det lugnat ned sig lite. Jag ska inte säga något om boken som helhet än, för jag är inte klar. Men helt uppenbart är att sånt här påverkar helheten.
För mig.
Er korrekturläsare och språkpolis,
20 kommentarer:
Mm, jag störde mig på några liknande saker, men trodde det var något fel på mig, eftersom boken hade blivit så genomgående hyllad - men det är generellt svårt att läsa böcker som man vet att ALLA ANDRA gillar, för då börjar man leta efter felet hos sig själv i stället: varför kan jag inte se det som ALLA ANDRA ser?
Nu var jag inte helt negativ när jag skrev om boken i dec ...
http://bernur.blogg.se/2010/december/spill-sigrid-combuchen.html
Men inte så överväldigande positiv heller ...
Bernur,
ju mer jag funderar på det här, desto större tycker jag att problemet är. Mig händer det VARJE GÅNG jag läser en svensk nyskriven roman som utspelar sig (för författaren) i historisk tid.
Jag tycker att det är djupt problematiskt att INGEN reagerar. Redaktörerna på förlaget och kritiken i första hand. Hur vanliga normala läsare reagerar vet jag inte.
Dagens svenska romankonst lyckas alltså bara övertyga litteraturkritiker. Inte en normalt allmänbildad läsekrets?
Jag tror att det är slutsatsen man kan dra av det här.
Och jag funderar på att formulera en längre drapa i ämnet för jag har exempel så att det räcker vid det här laget.
Nu ska jag läsa din text i ämnet.
Ok, du låter dig så att säga så småningom övertygas. Själv har jag inte kommit så långt än. Återstår att se om jag öht gör det.
Mig stör det fula grova, what ever, antagligen mer än det stör dig. Det dunkelt tänkta är ungefär det värsta jag vet. Det språkligt snåriga. Okej, om man får läsa om meningar flera gånger och de i slutändan visar sig vara rätt - men när de som här bara leder till platt intet?, alltför ofta dessutom.
Jag fortsätter att vara skeptisk, tills jag blir överbevisad. Om jag nu blir det.
Ajajaj, de där fällan sitter även jag i. Läser just nu Brunners "Anckarström" (återkommer om detta) och ser hur han på olika ställen kallar samma gata "Kyrkobrinken", "Storkyrkobrinken" (=nuvarande namn) resp "Stora Kyrkobrinken." I en annan bok skriver han två gånger 'stadsministern'" och kallar f.d. restaurant Strömmen (som du ju också skrivit om) för "Strömparterren" vilket är något helt annat.
Sådant retar mig. Och så tänker jag: "Varför skall du hänga upp dig på sådana oväsentligheter? Det vet väl alla att han menar Reinfeldt när han skriver "stadsministern".
Börjar man sedan fästa sig vid vad dagspressen skriver tar det ju alltid slut. Häromdagen hade DN:s nätupplaga en rubrik om "Carl XIV Gustaf" vilket var kul men det ändrades senare under dagen.
Nu är det ju OK för mig att klaga eftersom Brunner är lovligt villebråd (kvinnofientlig tydligen) men Combüchen...
Hälsning från glashuset: "alltid" skall naturligtvis vara "aldrig".
Intressant diskussion... Jag har än så länge bara snabbt bläddrat i "Spill" och då inte hittat dessa skönhetsfläckar(utan istället fängslats av lokalkoloriten, hänvisningarna till GAN etc). Men det är klart de finns där - och det är förlagets sak att diskret avlägsna dem.
Generellt känner jag igen er irritation över fenomenet och även känslan av att andra läsare (särskilt de professionella) uppfattar invändningar av det här slaget som småaktiga.
Däremot tror jag inte att det är något nytt. Strindberg hade ibland lite för bråttom, Hjalmar Bergman likaså. I Roberto Bolanos "2666" upptas ett helt kapitel av andra författares plumpar.
"Kom, låt oss gå, sade Peter, och tog sin hatt för att torka tårarna". (Zola)
Under julen såg jag om en tv-serie från our long lost youth, "Huset Silfvercronas gåta", och upprördes var gång berättarrösten påpekade att det var högsommar, att kyrkklockan just slagit sju - och att solen då var på väg att gå ned. "Snart skulle mörkret sänka sig över slottet." (Konkret sitter man då som en stofil i soffhörnet och muttrar något om att svenska sommarnätter är ganska ljusa varpå barnen himlar med ögonen: "Men pappa...")
I gengäld höll sig en perfektionist som Proust med assistenter som kontrollerade att varje nedtecknad beskrivning av ett kyrkfönster (eller vad det nu kunde vara) stämde med verkligheten...
I slutändan måste förlagen bli bättre på att läsa sina egna författare.
Flugan
Bengt O,
Ja, man tycker ju att ett stort förlag skulle vara en garanti mot såna här fadäser, en kunnig eller varför inte bara uppmärksam redaktör helt enkelt, men så är det ju inte.
Varenda groda verkar få tillfälle att visa sitt fula tryne.
(Testmening som jag själv skulle ha ställt mig kritisk till, en groda har inte tryne. Nuna är bättre, hade jag skrivit.)
Men det är väl så att allmänbildning i Sverige inte är en språklig fråga, det är mer något man vinner Trivial Pursuit med, och alltså är det bättre att veta mycket om OS, englska ligan, svensk (vanlig) historia etc.
Stadsministern är oförlåtligt. Gatunamnssjabblet är slarv/okunnighet från både författares och redaktörs sida.
Målad puts kan passera men inte med fönsterbågar.
Det finns liksom grader i det här som jag antar att endast några få har känsla för.
Däribland inte den svenska kritikerkåren eller förlagsvärlden.
Rätt illa.
Ja, större delen av författarkollektivet också.
I Frankrike uppstår ju rätt ofta debatt om sånt här, kanske för att felen då ingår i mer känsliga sammanhang. Minns en palaver om romanen Karski som handlade om en polsk officer som räddade judar under kriget. Om jag minns rätt. Något i den, en personhistoria gjorde att rätt mycket trovärdighet föll, eller åtminstone debatterades.
Hade väl aldrig hänt i Sverige.
Förtydligande - när jag kallar Proust "perfektionist" är det avsett som beröm.
Jag tror att det i dagens Sverige finns en småborgerlig idé om att "perfektionism" (och pedanteri) är motsatsen till "kreativitet". Man ska inte hänga upp sig på bagateller. Men i litteraturen är det ofta detaljerna som det kommer an på...
Flugan
Flugan,
visst har det alltid förekommit, men i Spill är det i mina ögon alldeles för mycket av varan. Liksom, som sagt, i de historiska romaner jag läst på svenska de senaste tio åren...
Gregorius för att ta det värsta exemplet, gavs av Olsson en barndom i ett fattigt torp, som även om det mest liknade en svensk sommarstuga, ju är helt otänkbart.
Heter man Gregorius så är man av prästsläkt, antagligen sen 1600-talet, åtminstone 1700-talet.
Eftersom den där barndomen var rätt viktig och tog stor plats i boken menar jag att hela bygget föll pladask.
Det fanns ännu mer men jag ORKAR inte sitta och bli arg igen.
Även den tämligen usla boken fick som bekant Augustpriset.
Enstaka detaljer kan tålas, men grundläggande element... Nej!
Flugan,
Jo, i landskaps- och stadsbeskrivningar är hon riktigt bra. Det håller jag med dig om.
Karin,
jag håller givetvis med. Det är en smula bisarrt att "alla" ska skriva historiska romaner. Gregorius har jag själv skickligt undvikit; i en annan samtida kritikersuccé promenerar huvudpersonen på Londons gator anno 1890 med händerna i byxfickorna. Detta ska enligt författaren uttrycka en självsäker hållning (och beskrivs följaktligen som "käckt") - men är en historisk omöjlighet, dels för att byxorna på den tiden var för snäva (för att rymma nedstuckna händer) och dels för att själva gesten var ett brott mot dekorum...
Flugan
Karin,
har du tänkt på med vilka ögon vi kommer att läsa din kommande bok...?
Lennart,
Argusögon, förstås.
Fast ärligt talat, man måste väl kunna kritisera saker utan att själv vara ofelbar? Det viktiga vid kritik är ju att man har på fötterna. Inte om man sen bär mao-krage eller burka. Egentligen.
Just joking...
En intressant principiell diskussion, och visst, man måste få kritisera utan att själv vara ofelbar.
Men det är alltid det där, att man bekymrar sig: är det en petitess? Ska man hänga upp sig på en småsak, om det andra funkar, är bra?
Jag tyckte också att Gregorius var märkligt dåligt skriven, men det handlade mest om att Ohlson så medvetet hade sökt uttryck för att skapa tidsanda, något som man verkligen inte kan anklaga Hj Söderberg för att göra ...
Bernur,
Jo, det är klart att det måste handla om en avvägning. Några missar måste man som sagt tolerera. Som t ex att ingen vet att puts är genomfärgad.
Det är väl när missarna överskuggar det som är bra som man reagerar.
Ohlsons bok var usel på många sätt, utöver de vi redan nämnt så var den otroligt pratig. Tidsmarkörerna var för många och därmed anakronismerna. Perspektivet var mer Ohlsons eget, dvs en svensk medelklassmans, om man nu bortser från den pedofila böjelsen som jag inte vill tillskriva Ohlson.
Han tog sig vatten över huvudet, och han märkte det inte ens.
Detta är ju också problemet då man kritiserar, de allra flesta ser inte ens de skavanker man påpekar. Filmen jag länkade till häromdagen om den arma franskaläraren som får nog är rätt symbolisk. Helt ensam slogs hon för det som var riktigt. Endast under pistolhot var eleverna (eller en del av dem) villiga att inse sina misstag - om de nu gjorde det.
Det är ju i någon mån själva kulturen, den mänskliga delen i oss, som vi släpper om vi låter oklarheten ta över.
Åtminstone i förlängningen.
En kamp som sannerligen alltid funnits.
Apropå ditt motexempel med parken påminner jag mig ett gammalt Kalle Anka-äventyr där kalle har fått tag på en gammal skuldsedel som skulle kunna ge honom rätt till hälften av farbro Joakims förmögenhet. För att undersöka arvtagarna till den person som lånade ut pengarna åker han ut till en kogsknalle där en av dem hade sin sist kända adress och utbrister "Rena ödemarken! Här kan ingen mänsklig varelse bo." (obs 'mänsklig')
I nästa ruta kliver en person klädd i ett grovt "grottmannalinnne", med långt skägg och knölpåk, fram och frågar "Jaså inte det? Vad är jag då?" Han presenterar sig som Frans Kricka, precis den person Kalle letade efter - och jämlikt sitt namn och sina simfötter är han förstås lika mycket fågel som kalle själv.
Här var det lika givande att läsa kommentarerna som inlägget. Jag är antagligen sent ute, men vill ändå lägga till: är det inte så att mycket (mer åtminstone) av korrekturläsningen/ansvaret numera ligger på författaren? Vad jag har förstått av engelskspråkiga redaktörsbloggar så FÅR de inte lägga ned särskilt mycket tid per bok, och KRÄVER att manus ska vara i stort sett språkligt perfekta redan när de kommer in. Samtidigt vet jag (som har producerat information i ett antal decennier) att det är irriterande lätt att korrekturfel slinker med, trots att man kollat både 3 o 4 ggr i korrektur och inte sett det. Sedan kommer det från tryckeriet och POP, sticker ut direkt. Man känner sig lika dum varenda gång. Dina hökögon kan du göra dig en karriär på, Karin!
Men jag blir precis lika upprörd som du att man kan få pris för en bok med så mycket fel i! (bortsett målad puts, för det KAN man göra. Lite budgetvariant, men fullt möjlig - ska göra det själv).
Sedan det där med kreativa omskrivningar. Jag kan tycka att en groda med ett fult tryne är en lekfull och kul omskrivning av en annars sliten metafor. Men jag undrar vad "suddig bila" är för något? ;-)
Nilla,
Ingen fara, vad gäller tiden. Alla bra kommentarer är välkomna!
Intressant med din kunskap om anglofon utgivning. Kanske är det ungefär dit den svenska förlagsvärlden är på väg, det brukar ju heta det.
Min erfarenhet av stort förlag som vid det här laget börjar bli gammal i och för sig, är att de lägger ned mycket tid på korrekturläsning. Och bortsett från Combüchens bok så håller väl det mesta skönlitterära en rätt bra korrekturnivå när det kommer från de stora förlagen.
Mindre förlag har förstås mindre resurser, men är de ambitiösa borde det väl gå bra ändå.
Fast samtidigt kan man ju misstänka att med små förlag hamnar en större del av detta på författaren...
Ja, det där med putsen fick jag ju klart för mig. Så jag ger mig där.
En suddig bila? Ja, det var ungefär så jag tolkade sonen, giljotinen var inte än perfekt, enligt honom. Och då såg jag liksom något suddigt och ineffektivt för min inre blick...
Skicka en kommentar