Kjolens dag

Ungefär ett år efter att den gick upp på biograferna har jag sett filmen La journée de la jupe. I huvudrollen som franskaläraren som får kortslutning (pète les plombs) ser vi Isabelle Adjani.

Det här är ytterligare en film om det franska samhället och dess - allas våra? - problem med integrationen. Och precis som i Entre les murs så utspelar den sig i skolmiljö, vad det verkar i en "svår förort" där majoriteten är, eller kanske snarare tror sig vara, muslimer. Det är ett gäng kriminella unga män i övre tonåren vi möter, samt några förtryckta flickor. Och precis som i filmen Entre les murs så är det franskaläraren som står i centrum, som står för förnuft, den konfessionslösa skolan (och i förlängningen staten, för att inte säga samhället). Men nu verkar hon ha fått nog, nog av trakasserier, av vulgära glåpord, av våld och just kriminalitet. Ett vapen faller ur en av killarnas ryggsäck och just denna lektion i franska, som skulle handla om dramatik och Molière tar en helt ny vändning.
Också detta typiskt franskt. Hjärtat av det franska, det som skolan försöker lära ut och det som alla måste kunna, är språket och kulturen i vidare mening.

Så Adjani fortsätter sin lektion, denna gång under pistolhot. Men också annat är än mer desperat än i Entre les murs. Franskläraren är övergiven av sin rektor och av flertalet av sina kollegor. Det gisslandrama som det hela framstår som utifrån genom media som snabbt infinner sig, präglas av kaos, dels i förorten, dels inom polisväsendet och slutligen kommer en rejält korkad skol- eller utbildningsminister dit och gör saken ännu värre.
Läraren är alltså helt ensam och inte nog med att hon kämpar för den konfessionsfria skolan, hon kräver också att kvinnor ska kunna bära kjol utan att bli kallade horor.

Det är en rejält sorglig film, dramaturgiskt tillrättalagd med överraskningsmoment in i det sista, som ändra lyckas framstå som relativt verklighetstrogen. Den väjer inte för det totala misslyckande som det franska samhället har inom sig.

Diskussionen om demokratins grundläggande värderingar och vem som vågar stå upp för dem, kanske med risk för sitt eget liv, är det som står i centrum.
Något att fundera över i ljuset av den senaste tidens händelser i Sverige, liksom i frågan om yttrandefrihet: Mohammedteckningar och hot mot tecknare och konstnärer.
Filmen är helt enkelt ett lysande underlag för den nödvändiga diskussion som hela tiden måste hållas vid liv - om, i förlängningen, demokratin ska kunna bestå.
Jag hoppas, men har svårt att tro, att den når ut till i stort sett alla svenska högstadie- och gymnasieskolor.