Har läst ungefär halva boken nu, och tycker, som bernur, att den tar sig.
Men den kommer aldrig bli något jag verkligen gillar. Inte en berättelse att återvända till, inte ett välkänt landskap i vilket jag trivs.
Därtill är den fortfarande alldeles för snårig. Felen är färre men fortsätter ändå. Böjd som en karyatid skriver hon om en flicka som närmast verkar dansa magdans iförd endast combinaison. Fan tro't.
Det är en liksom plottrig berättelse, och man irriterar sig rejält på huvudpersonen, framför allt hennes tamhet. En spak brud som gör som mamma och pappa säger, inte utan bitterhet. Har vi hört det förut? Ja, tusentals gånger. Miljontals.
Författaren Sigrid Combüchen själv är lite roligare då hon t ex passar på att hämnas på Willy Kyrklund, salig i åminnelse. Påstår att hans dissande av henne står på nätet.
Det tror jag inte heller, däremot att han dissat. Och hur, för det skriver hon själv.
Nu tänker jag inte hålla på och jamsa om det intrikata i alla plan, inte heller om metaberättelsen eller fiktion kontra verklighet.
Jag läser detta som om det var en story författaren vill berätta. Den verkar handla om en tjej som växer upp i Lund på trettiotalet. En familjeflicka med danskt påbrå och (familje)förbindelser i Tyskland och England. Stor familj med tre eller fyra bröder, sjuklig despotisk pappa och mor helt utan personliga egenskaper. Hennes liv är astråkigt, hon tar studenten med högre betyg än någon jag stött på i mitt liv, och då har jag ändå stött på folk som fått Stockholms bästa studentbetyg och som det skrevs om i tidningen av den anledningen.
Men här går detta briljanta studentbetyg alla förbi.
Ska man tro på det då?
Jag gör det inte. Igen.
Alltså, en människa om än romanfigur, med den intellektuella kapaciteten Combüchen påstår att hon har, sätter man sig inte på så lätt. Påstår jag.
Men jodå, det gör man och fogligt finner hon sig i det.
Till den här storyn kommer då en rätt påfrestande andra del där författaren Combüchen har kontakt med denna kvinna/romangestalt och brevväxlar med henne. Hon bor i Spanien och spelar golf och i den mån hon säger något så verkar hon rätt nöjd med tillvaron. Alltsammans är so far faktiskt utan större intresse.
För att inte tala om metan... Nähä? Är det verkligen så jobbigt att skriva romaner? Det hade jag ingen aaaning om!
Okej, positivt och trovärdigt: fina stads- och landskapsskildringar. Stor precision och vad det verkar kunskap och kläder, mode och sömnad. Likaså vad gäller mat och menyer, med undantag för Algeriet-importen av frukt i juni jag skrev om förra gången.
Rätt kul användning av Google och internet som strukturgivande impulser. Ett antal påhittade eller inte googlingar, alltså.
Fast även här finns sånt jag tvivlar på, söka på lagfarter i mitten av 90-talet på nätet och få fram i stort sett rubbet? I Stockholm hade de inte blivit klara med att föra över arkiven till mikrofilm (som det hette då) i början av 90-talet, om jag nu minns rätt.
Lund måste ha varit extremt i framkant. Vilket förstås inte är en omöjlighet även om det sätter trovärdigheten på vissa prov.
Men, jag gillar rakare puckar och karaktärer som rör sig utanför dagens schabloner om historisk tid. Och det kan man inte riktigt säga att jag får här. Åtminstone inte med halva boken läst.
Jag ska i alla fall läsa klart för att se hur det går. Så SÅ dålig är den i alla fall inte.
PS. Jo, jag vet. Jag vet att jag tar i och att ingen annan verkar att ha något att invända mot den här romanen. Just därför, tänker jag. Kanske.
Fast nej, det finns andra romaner som alla gillat och som jag också gillat.
Fast jag tänker inte läsa Knausgård.
Hej.
22 kommentarer:
Kyrklund dissning: http://www.10tal.se/?p=379
F ö håller jag i mycket med dig. Ett enormt faktamässigt (ja, med luckor, då...) och stilistiskt fyrverkeri - men på kärnfrågan - förspillda möjligheter - inget svar.
God underhållning, förstås.
Lennart,
Du är en klippa. Där får man så man tiger?
Nu klipper jag in Kyrklunds dissning:
"Combüchens prisade bok [Byron] som jag alltså på det här sättet har fått en viss medelbar kunskap om. Där växlar beskrivningar av situationer på ett slags normalprosa med vad man skulle kunna kalla för litterär typ av text, där uttryckssättet är mera en ordväv.
Men vad som då utmärker den här ordväven är att den är också på sitt sätt deskriptiv, det vill säga, den beskriver inte i första hand en situation för att man ska uppleva den situationen, men den beskriver språkets möjligheter att beskriva en situation. Och detta blir lätt väldigt voluminöst. Att deskriptionen av landskap och allt sådant i en klassisk roman, att den blir voluminös, det vet vi. Men här blir vad jag kallar för deskriptionen av hur man kan göra en deskription lika voluminös; den handlar om språkets möjligheter att glittra. Och så blir hela denna lunta en sådan här oformlig sak, som man verkligen måste ha kraft för att slita sig igenom."
Hur hade han mage? skriver hon. Man kan lika gärna säga tvärtom: Hur har HON mage?
För nu ska vi kanske inte gå in på Kyrklunds författarskap, men, han står väl i stort sett för allt hon inte står för.
Och om jag ska välja så väljer jag helt klart honom. Han öppnar portar, allt är glasklart. Det enda är väl att han ibland är lite väl pessimistisk... som jag minns det.
Något fyrverkeri är det inte tal om. Finslipad marmor som just i de där karyatiderna. De ser slanka och eleganta ut, men när man försöker teckna dem så inser man att de består av rätt många ton sten.
Ungefär så.
Tack för din kommentar, Lennart1
Du tiga???
Kyrklunds analys av vad han "fått viss medelbar kunskap om" är nog lite elak, men väldigt intressant.
Litterära typer av texter som mer beskriver olika beskrivningsmöjligheter, "språkets möjligheter att glittra", finns det många.
Sen finns det de texter där varje ord och just det ordet just där, är nödvändigt, för att förmedla textens innehåll. Och för mig innebär det oftast färre ord än många. Som hos Kyrklund.
karin
håller helt med dig om kyrklund. han är "lite väl pessimistisk". jag har länge tänkt skriva en essä om honom, eller snarare om den filosofi han konsekvent ger uttryck för genom sitt författarskap. en vidunderlig filosofi, kan man tycka, eftersom den så uppenbart är en ekvation som inte går ihop. å ena sidan detta konstanta hävdande av att där inte finns någon kärlek, ingen transcendens, ingen "förlösning" - alltså en mycket smärtsam erfarenhet eller insikt, å andra sidan detta tilltal, denna röst, detta språk, som liksom ständigt visar på motsatsen - ja, som bevisar att allt tal om den "ofrånkomliga ensamheten" just bara är ett tal.
eller så här: hur skulle smärtan kunna existera, utan erfarenheten av, insikten om, eller åtminstone minnet av, att någonting annat var möjligt?
från ett vackert visby i snöskrud
einar
Combuchens Byron gjorde mig omedelbart uttråkad. Jag minns inte ens varför. Men den hade det där realistiska duktighetsdrivet över sig, som gör att jag känner mig inviterad till ett party med fär många regler. Ingen kul kväll.
Visst kan jag käka tegelsten, och har gjort, många. Men det får finnas gränser.
Trots det, blev jag mer intresserad av "Spill". Som jag naturligtvis kommer att läsa, när och om jag orkar igenom första kapitlet.
Lennart,
Som muren.
Nä, skämt åsido. Kyrklund är nog lite elak, ja. I synnerhet som han inte påstår sig ha läst hela boken utan fått den bitvis uppläst för sig av sin fru.
Men det kan ju vara tillräckligt för att han ska kunna karakterisera stilen. Och det är ju det han gör. Och man kan inte annat än hålla med honom i denna bild av Combüchens stil.
Lite lustigt i sammanhanget är ju att hon tydligen blev sur, och nu "ger igen" i nästa bok som f ö Kyrklunds ord också gäller för. Vardagligare stil (breven) blandas med gigantiska ordsjok ofta utan verklig substans men med insydda paljetter.
Gabrielle,
Ja, det finns något sammanbitet duktigt i detta, också i genmälet mot den döde Kyrklund. Varför hetsa upp sig över det? Enklare hade ju varit att rycka på axlarna och tänka Jaja, alla kan inte gilla allt. Det där får stå för honom.
Men nej, det här är en författare som inte lämnar en enda lucka, känns det som. Inte ett naket ord, inte en blotta av något känsligt. En författare som inte vågar - det mesta. Inte göra sig löjlig, inte ta risken att vara sentimental, inte visa känslor över huvud taget. Ponera att hon blev ledsen över sågningen, fast så verkar det inte. Hon antyder indirekt att han är avundsjuk, och han borde hållit klaffen eftersom hon är "yngre".
Ett helt snurrigt resonemang om man tänker efter.
Han borde MÖJLIGEN låtit bli eftersom han medger att han inte läst hela boken.
Ja, Gabrielle, Byron tråkade ut mig med, jag släppte den efter några sidor, begrep inte varför folk gillade den. Och du får väl bita ihop genom första kapitlet i Spill...
Einar,
Det var fint skrivet, om Kyrklund. Håller med. Och ja, vilken bra idé, en essä om honom. Ni har en likhet för övrigt, stor pessimism i kombination med ett unikt (gillar inte ordet, men kommer inte på något bättre just nu) språk. En gestaltad världsbild, från minsta cell till kosmos, typ.
Fö exakt vad Spill so far INTE ger exempel på.
Eftersom boken hyllats så unisont så är det bra att läsa någon som på ett sakligt sätt försöker förklara varför han/hon inte är så förtjust i boken.
Som gammal Solzjenitsynfan har jag inget problem i sig med romaner som delvis lägger sig tätt intill det historiska och faktiska ("Augusti 1914", "Ivan Denisovitj"), men de måste göra något _mer_ och utöver det (med t ex Solzjenitsyn och Proust finns ju också den sidan att det handlar om en värld vi har på avstånd, det gör det både spännande poch låter det generellt giltiga framträda på ett annat sätt).
Eftersom jag själv är från det akademiska Lund - men med bondmyllan på bara ett par generationers avstånd - kommer jag nog att läsa hennes bok, men jag har inte sådär rasande uppskruvade förväntningar. Den låter, litet elakt uttryckt, som en bok skriven för att vinna priser och för att passa in i givna bilder. Sen tror jag att just den moderna student- och akademivärlden är en svår miljö att använda i en roman: det är ingen tillfällighet att vi nästan inte har några starka universitetsskildringar från tiden efter 40-talet, inte i Sverige (i England och Frankrike är de ju fler?) Den är på en gång för välbekant för den som varit där och litet för intern. Det är svårt att hitta och lyfta fram de små, beydelsebärande detaljkerna som gör att den kan betyda något utöver en snygg simulering av sig själv, svårt att överrraska, skildringen blir ofta för packad med måste-detaljer och för instängd utan att egentligen säga något nytt. och den faran är, skulle jag gissa, större i en så koketterande författarvärld som dagens, där folk hela tiden vill blinka "I've been there".till läsarna.
....och för att böcker av diktare som Proust, Strindberg, Solzjenitsyn eller Tunström ska kunna visa något som är giltigt utöver det ställe där de utspelas så måste den förtätningen naturligtvis finnas där från början, i varje fall som möjliga konturer. Det är, självklart, inget som uppstår bara med avståndet efter hundra år.
Apropå "Sigrids" utfall i romamen mot gnällspikiga läsare, som hon tänker sig som äldre gubbar med monokel som inte fått den uppskattning de ansett sig värda - om man nu tar det som en förtäckt replik till Kyrklund och andra som invände mot "Byron" så antyder det också det problematiska med att personliga narrativ och stories så ohejdat accepteras som argument i dagens medier. För det är ju ofta så det låter när ledande aktörer ska positionera sig: de är snälla, smarta men missförwstådda eller förföljda och så snickrar man ihop en story etc som passar denna självbild. I princip omöjligt att kontrollera, men det ger bra och snabb dramaturgi och därför släpps det fram direkt.
Intressant diskussion.
Combüchens senaste har jag förstås blivit nyfiken på pga recensionerna. Fast samtidigt känt mig lite osäker på om jag skulle skaffa den eftersom jag minns "Byron" som riktigt jobbig att ta sig igenom. Då tänkte jag: jag är nog inte tillräckligt intellektuell för Combüchen. Känns lite skönt nu att höra att det är fler som tyckte ungefär som jag om "Byron".
Sen kan man ju i och för sig fundera på hur viktigt det är att vara - eller känna sig - intellektuell eller inte...
Karin,
mycket bra kritik av Spill. Eftersom den här genren ("låt-oss-se-vad-det-egentligen-är-kritikerna-kallar-mästerverk") knappast existerar i Sverige är det desto mer välgörande när du går in och gör en kritisk läsning... Nu väntar vi bara på att någon ska syna Knausgård-bluffen.
Själv började jag läsa Spill i går och har bara hunnit till sidan 84.
Om man ska tro på vad författaren själv skriver går hela berättelsen tillbaka på ett på ett halvt dussin (lätt bleknade) fotografier från sent 30-tal/tidigt 40-tal. Combüchen hittar de här bilderna i en prylbod och börjar utifrån dem bygga en fiktiv biografi. Denna grundbult är på en gång charmen och svagheten med Spill.
Å ena sidan tycker jag att rekonstruktionen av detta sepiafärgade förflutna är beundransvärd, skuggorna får liv och de suddiga konturerna börjar glöda...
Å andra sidan: varför just dessa fiktiva minnen, varför denna nyckfulla anhopning av detaljer som ändå bara är påhittade?
WG Sebald arbetar på liknande sätt (framförallt i "Austerlitz") men skapar en helt annan täthet i texten. Hos honom är ingenting utbytbart, medan Spill ibland blir för tvekande och tycks vackla mellan att vara en intelligent (men oförbindlig) lek och passionerat allvar.
Det är inte säkert att eftervärlden kommer att älska fiktiva dokumentärer lika mycket som vår samtid gör.
Samtidigt är man tacksam för varje svensk författare som INTE skriver om medelklass, medelålders kris, medelmåttighet etc, etc
Ursäkta längden på detta. I´m too old to twitter.
Flugan
Magnus,
Ja, kanske det, kanske. Här finns möjligen ett sneglande mot vad som kan tänkas gå hem.
Å andra sidan är den här huvudpersonen (bortsett från "Sigrid") en rätt hopplös brud, litteraturen brukar ju efterfråga normöverskridande och gränsöverskridande huvudpersonen och det är hon inte alls. Tvärtom. Rätt ointressant faktiskt, i all sin banalitet.
Så där tog hon kanske en risk ändå, Combüchen. Jag tänker på Flickan i frack som en extrem motpol.
Gabrielle RW,
Känn dig som hemma! Man tror ofta att man är ensam om något som man sen visar sig inte alls vara så ensam om.
Flugan,
Har nog en invändning mot det där med fotografierna som utgångspunkt, att det skulle vara bristen. En utgångspunkt för en berättelse kan i stort sett vara vad som helst. Sen beror alltsammans på annat. Fast visst, utgångspunkten ger själva anslaget, så långt är jag med, och då blir det en annan historia med ett mer storslaget anslag. Kanske.
Jag är inte heller säker på att den här genren kommer att gå till historien direkt. Men det lär vi ju aldrig få veta.
En sak som dock stör mig är att SC i slutet skriver att allt är fiktion. Mon oeuil1! som barnen säger, nu när Lennart googlat fram Kyrklunddissningen.
Alltså lite grann förstörs ju fiktionen eller den där pakten mellan läsare och text då författaren dels avslöjar sina metoder och våndor och dels håller på och talar om i tid och otid att allt är sant eller att allt är påhitt.
Det är något så jäkla ängsligt över alltsammans.
Jag menar, vem bryr sig om tusen år?
Fler författare än Kyrklund har kommenterat Combüchens stil. Ulf Lundell skriver på sidan 123 i romanen Vädermannen (2008) följande: "I två kvällar har jag läst Sigrid Combüchens bok om Lord Byron. Det språket får min hjärna att jobba. Det är ett rätt så underbart svårt språk och jag gillar det, det kräver något av mej, men så emellanåt måste Combüchen punktera glädjen med en sån där rad, strof, som man riktigt ser och känner att när hon skrev den så var hon så djävla förtjust att hon stampade med fötterna och skrek iiiiiii. Hon kan inte låta bli att briljera. Det är okej, hela hennes språk, prosa, är ju en uppvisning i briljans, men det är när hon då och då måste tillåta sej att överglänsa sej själv som man bara stönar och lägger ifrån sej. Give me fucking BYRON! skriks det då inom mej, jag vill inte ha några ögon som är som "issjöar i spansk jord", vad fan betyder det? Det betyder att jag inte vet vad damen talar om, kanske inte hon heller, det kanske bara var så förbannat vackert för henne, eller så vet hon och jag vet inte och ställs alltså utanför."
Vi läser just nu Spill i litteraturcirkeln. Ja ja, jag läser och läser, njuter av språk och miljöskildringar, här och där strålande. Fläckvis också inträngande beskrivningar av själsliga tillstånd. Intrikat hopkommen är den också, flätad på kors och tvärs. Men vad är det för fel? Jag segar mig genom den, jag blir inte tagen på riktigt.
Jag tycker väl inte att huvudpersonen är så svag som du skriver, Karin, men kylig är hon. Kul exempel du hade i din "korrekturläsning"! Men det finns ju målad puts också, t ex kalkvittade skånelängor.
Och jag undrar också varför hon (SC) påstår att allt är fiktion?
Kyrklund, svart javisst, men rätt skarpa stråk av humor också, tycker jag. Underbart nog
Man kanske kan säga att författare har blivit sämre på att lämna gåtor eller motsägelser som aldrig helt uttalas under berättelsen, referenser eller motsägelser som aldrig sägs rakt ut men ändå finns där och påverkar det som sägs, det som händer. istället finns det ett slags tvång att allt måste sägas eller ringas in, i synnerhet det som har med sj'älva berättandet och akten att minnas att göra. Jag gillar ju författare som har sådana där kvisthål, mer eller mindre tydliga sprickor, gåtfulla punkter eller skikt och paradoxer i berättelsen, utan att de gör något stort väsen av dessa. Som Camus, Klas Östergren, Peter Nilson, P-O Enquist - jag kommer just nu inte på några riktigt bra exempel på den kvinnliga sidan men det finns givetvis, Highsmith och andra deckarförfattare förstås men de gör den här gåtfullheten till en del av själva konstruktionen. Medialiseringen har helt enkelt gjort det svårare och skakigare för författarna att hålla mun i precis rätt ögonblick - och att lita på att den rätte läsaren kommer att kunna fylla i en del av det som inte sades ut.
Madeleine,
Tjejen är spakare i början, nu är jag klar med boken och då är hon inte leka mesig längre, man kan säga att det svänger när hon börjar känna sig lite mindre bortkommen i Stockholm.
Men inte bara hon är kylig, de flesta i boken är det, liksom så gott somo samtliga relationer.
Och Magnus,
Och med utläst bok skulle jag påstå att det som saknas dels är det Magnus skriver nedan, att allt måste sägas ut är ett problem.
Ett annat, som jag ser det är att det inte HÄNDER något. Här finns inga peripetier, inga insikter, ingen uppgång, ingen nedgång, inget fall. Det maler på med inbyggd språklig konfetti på jämna avstånd.
Det är helt enkelt en roman som varken har en modernistisk karaktär, tänk Woolf eller Lispector - helt egna grejer på något vis, ELLER en klassisk uppbyggnad likt ett antikt drama eller varför inte Hjalmar Bergman.
En gröt med vissa russin. Formlös.
Och Magnus för att få med ett par fruntimmer också: Némirovsky, glasklar klassiker där delar av personernas hemligheter vartefter avslöjas och storyn vänder, gång på gång, Ekman, nu levande med samma förmåga.
Och så skulle jag önska att Einar Askegren skrev en roman - för att se vad det blev. Hans noveller är mästerliga.
Madeleine,
På skånelängor (som det inte var frågan om i och för sig) är det väl nån sorts "upplöst krita" som man "målar" på? (Vi har nåt liknande i våra undertak och all annan färg släpper om man inte först målar med nån typ av klister som får det där pulvret att fastna.)
Klart att det är en sorts målning, men det är ju lager på lager på lager? Och är det understa laget verkligen puts?
undrar,
Karin
Rättelse: Einar Askestad heter författaren som fixar peripetier.
Jag ber om ursäkt för slarvet!
Karin,nej skånelängor var det ju inte fråga om i Spill! En skånelänga är putsad med ett fett kalkbruk, dvs kalk, sand och vatten och bara lite cement (25 - 50 %). På denna puts kan man sedan måla med kalkvatten (en del kalkdeg, fyra delar vatten). Man stryker på tunt, slabbar närmast, i som du säger lager på lager (torka emellan). På morgonen när man vaknar har det skett ett under, den grå fasaden lyser vit och sammetsmjuk! Detta skall göras före pingst för en lagom snabb torkning. Man kan också blanda pigment i kalkvattnet, blandar man i järnvitriol blir det ändå mer av underverk, fasaden blir gulröd!
Men även KC-puts eller ren cementputs kan antingen vara infärgad, som du skriver, men också målas med någon oorganisk färg (kanske silikatfärg?) efteråt. Så tror jag många hus i professorsstaden i Lund är behandlade.
De franska innertaken, är det tunnputs på halm eller brädor eller? Är det limfärg man använder sen?
Gröt med russin, ja precis! Och nu till lammsteken!
hej/ Madeleine
Madeleine,
Okej, då återstår endast fönsterbågarna som underlighet i den meningen. Jag ger mig.
Vad gäller våra undertak så är det nog nån sorts kalk (tror min man), ett fint pulver i enkelt lim, liksom.
God middag!
Apropå lagfarterna så har du säkert rätt i at tdet inte var speciellt många gamla sådana som var utlagda eller indexerade på nätet vid mitten av 90-talet. Och jag har nära släktingar som har jobbat på landsarkiven. Vid den tiden, säg '93-95, var det inte särskilt mycket som låg online - den tidnes webbläsare och kablar tog låååång tid på sig för att ladda ner bilder, faksimildokument och långa tabeller (särskilt om hon sitter i Spanien och söker av ett svenskt dokumentregister - har inte läst boken men jag gissar) och det var inte ens självklart att arkivarierna hade e-post på jobbet.
Magnus,
Som jag fattade det så hände detta i boken i mitten av 90-talet, men hoppen i tid är rätt många och inte särskilt tydliga, så jag kan ha missuppfattat.
Bäst att gardera sig här...
Skicka en kommentar