Slutklämmen i Johansson Heinös artikel lyder så här:
Däremot stannar integrationsdebatten ofta vid en diskussion om hur vi ska skapa mer integration. Vad slutmålet för integrationspolitiken är förblir dock oklart. Fördelen med att istället tala om assimilation är att begreppet öppnar upp för en debatt om hur mycket enhet som är önskvärd i ett samhälle och inom vilka områden som en invandrare kan och bör anpassa sig till majoritetskulturen.
Assimilation skulle alltså vara det som gör att invandraren närmar sig den nya kulturen? Gör den till sin? Om jag börjar käka med bröd och gaffel istället för kniv och gaffel så är jag vad gäller bordsskick assimilerad? Eller är jag integrerad?
Och om jag vägrar/inte kan så är jag multikulti?
Okej, jag är antagligen inget bra exempel på invandrare för svenska debattörer, hela den debatten osar ju i stor utsträckning hur invandrarna ska ändra på sig för att passa svenskarna. Rimligt kan tyckas, åtminstone i en del fundamentala frågor.
Men, och detta är väl ungefär det som gör mig till ett dåligt exempel, jag är inte säker på att man som invandrare varken vill eller kan ändra på sig så till den milda grad. Jag märker själv hur vissa svenska idéer jag har aldrig kommer gå ur mig, hur länge jag stannar i det här landet jag nu bor i. Och det är såna idéer som handlar om könsroller, familj - sånt som är viktigt för svenskar, påstås det ju. Nu är ju inte Frankrike ett land där ett svenskt mönster är helt omöjligt att leva med, men skillnaderna är större än man i förstone kan tro. Inte på ytan, utan i grunden.
Och om jag nu inte vill det, efter nästan tjugo år i utlandet, varför skulle invandrare till Sverige vilja? Jag misstänker att idéer integrering, vad det nu är, liksom assimilation, är önskedrömmar från värdländernas sida. På lång sikt är det säkert möjligt. Tre generationer sägs ju en lyckad integration ta.
Men på det gäng som kommit nu och deras barn kan man alltså inte vara säker.
Och för tydlighetens skull: Jag talar inte om några extremer här, folk som blir kriminella eller terrorister. Jag talar om vanliga invandrare som vill jobba och ja, integreras eller vad det då är. Jag talar om gränsen. Hur mycket av sin identitet är man beredd att ge upp? Och vilket är priset?
25 kommentarer:
En mycket intressant frågeställning. Jag, som bott i England i fem år (inte så mycket jämfört med dina 20 i Drankrike, men ändå), känner mig definitivt påverkad av det engelska, det har ändrat mig i flera bemärkelser; artigheten (jag finner mig gå på Stockholms central vid hembesök o säga "förlåt" hela tiden, medan svenskarna plöjer sig fram som vanligt och bufflar in i mina axlar utan att de ens tycks bry sig). Humorn; hur den integrerar alla lager i det engelska livet, och hur fantastiskt det är så många gånger, jag är helt klart roligare själv numera dessutom. Språket, skrivandet; bara att läsa en dagstidning här kan vara en läsupplevelse. Jag vet att mitt skrivande har påverkats. Etc, etc. Men visst, vissa svenska ränder går aldrig ur. Det roliga är att jag verkar ha påverkat mina nära engelsmän, min artner som brukade vara en mussla, nu pratar han känslor och svåra tankar. Våra anställda som alltid på engelskt vis lindat in sina synpunkter; nu säger de rakt ut vad de tycker. Är det inte DET assimilering är, i sin skönaste form, att man ger och får?
Frankrike ska det förstås vara, och partner (längre ned). Vilket påminner mig om debatten om korrläsning...
Jag tror att röster som dina (våra) är oerhört viktiga i den här debatten, för det motsatta perspektivet de kan ge: att vara svensk och invandrare.
Vilket onekligen ger ett perspektiv värt att tänka på. Vilhelm Mobergs utvandrarsvit är intressant läsning i sammanhanget.
Jag måste tänka mer på det här - kanske kan jag formulera det bättre efter frukost!
Som man förresten kan reflektera över. Jag har bott i Vietnam och vant mig vid nudelsoppa med kyckling klockan sju på morgonen. Jag har gjort periodvisa försök med mjölkakaffe och bröd till frukost, som man äter här i Portugal. Är jag hos någon som lagar havregrynsgröt så äter jag det. Men väljer jag själv blir det yoghurt och flingor. Som jag är uppfödd på. Som jag aldrig kommer att sluta tycka är den bästa frukostmaten.
Intressant. Idén om "the melting pot" i USA syftade också från början till assimilering i betydelsen totalt uppgående i en ny nationalitet. men så har det ju inte blivit, och idag tolkas den nog knappast så, säger man "melting pot" så menar man nog ofta i själkva verket en stimulerande mångfald men med vissa gemensamma mål och visioner, en gemensam 'överkultur' och politisk sfär, vilket är något helt annat än kravet att alla ska dela samma vardagskultur och samma normer.
De som ropar på att "invandranra måste bli so vi" menar ofta underförstått, eller utgår från, att enindivid eller familj bara kan ha en enda kulturell/nationell identitet: antingen är du grek eller svensk, antingen kenyan eller svensk. Varje växling, pendling eller parallell närvaro av två-tre identiteter ses om ett hot och en styggelse.
I verkligheten är den förtås en rikedom, men det passar inte in i den tribala bilden av att "Sverige är vårt - vi tog det ur inlandsisen". Det är en ände där mn måste få igång en levande debatt, och det borde vara självklart att inget modernt land kn diktera en kulturell identitet och tvinga de som bor där att kassera alla andra identiteter.
Nilla,
Det är ju både och, förstås. Även jag är rätt långt från mitt svenska ursprung i många avseenden, men jag tycker också mig sen en gräns. Hit men inte längre.
Jag tror kanske också att det har med ålder att göra, eller helt säkert för resten, ju yngre man är då man kommer till ett annat land, desto mer blir man det landets. Och likaså mindre det andras, det man lämnade, det föräldrarna, i den mån de fanns och är med fortfarande bär med sig mycket mer.
Men vid någon ålder så struntar man liksom i att försöka i samma utsträckning. Och man är inte heller lika påverkbar.
Annannan,
Ja, det är rätt mycket att fundera på, få invandrare hörs i Sverige, trots allt. Några stycken, men de låter ofta rätt svenska...
Magnus,
Den här biten du skrev
..."säger man "melting pot" så menar man nog ofta i själva verket en stimulerande mångfald men med vissa gemensamma mål och visioner, en gemensam 'överkultur' och politisk sfär, vilket är något helt annat än kravet att alla ska dela samma vardagskultur och samma normer."
tror jag i och för sig är vad Johansson Heinö menar är att vi borde ringa in, alltså vad är det viktiga, den minsta gemensamma nämnaren för att de allra flesta ska kunna trivas och känna sig hemma samtidigt som det både tillåter och förbjuder.
Frankrike har ju ett rätt bra teoretiskt svar, den konfessionslösa staten och utbildningssystemet. Medborgarrättigheter liksom pliker.
En lagstiftning som reglerar detta.
Sen är det minst lika svårt i praktiken som i Sverige. Men att man håller i minnet den där idén, på alla nivåer är nog grundläggande.
Och om jag återgår till mig själv så är det inte den som är problematiskt, men jag kan förstå att det BLIR problematiskt för hur vardagen ser ut och regleras, vilka som kan och får bilda familj, vilka som ingår i en familj, allt sånt är ju underordnat lagstiftning - och det är ju i första hand kollisionerna dyker upp.
Det hela kräver, som du Nilla är inne på, anpassning från bägge håll.
Jag menar ta en sån sak som polygami, många med kristen bakgrund tycker ju inte att det är okej.
Men i praktiken är det ju ändå i det närmaste okej då både män och kvinnor kan skilja sig, träffa ny partner och bilda ny familj. För barnen måste det ju var i det närmaste identiskt med månggifte. Även om man då inte kan vara gift med flera samtidigt (på pappret) och som sagt båda könen kan tillämpa seden.
Som exempel.
Min frukost som bestod av ett päron, två persimoner och två skivor ost samt te och så småningom kaffe med mjölk motsäger min tidigare tes. Ingenstans i världen är det en traditionell frukost - det är den blandning som blivit av mig. Jag känner klart igen mig också i vad Nilla nämner ovan.
Vad gäller integration och assimilering som mer allmängiltiga begrepp dristar jag mig till att ifrågasätta om det egentligen inte är en personlig ensak, med två stora undantag:
- när hur man är och agerar påverkar andra negativt
- när hur man är och agerar påverkar ens egen möjlighet att komma i kontakt med det övriga samhället negativt
Det sistnämnda för att om man inte tar det i aktning får man ghetton. Det förstnämnda av ganska uppenbara skäl. Och där det finns anledning för samhället att ha åsikter om det förstnämnda är finte bara när det rör sig om allmänintressen som demokrati och yttrandefrihet utan också när det rör sig om individer som inte kan skydda sig, som hedersvåld och tvångsgiften.
Mellan frukosten och mitt avslutande av den här kommentaren inföll lunchen, som bestod av en traditonell portugisisk cozido, det vill säga kött, charkuterir och grönsaker av olika slag som kokats i samma buljong. Samtalet kom att handla om alheira, en speciell portugisisk korv som lär ha utvecklats under inkvisitionen, av de nykristna, alltså de judar som inte lämnade landet (eller brändes på bål) utan som officiellt avsade sig sin religion och började leva som kristna. Vilket innebär att äta korv. Som traditionellt görs på fläskkött som en rättrogen jude inte äter. Men en riktigt traditionell alheira innehåller just alla sorters kött utom fläskkött - ser likadan ut men kan alltså ätas med gott samvete.
Integration eller assimilering? Retorisk och irrelevant fråga. Men ett exempel på hur den frågan kan te sig i ett samhälle som inte accepterar den som avviker från normen. Fast det egentligen gäller en fråga som ingen annan än den som äter (och den som ätes, en idag allt viktigare fråga för samvetet!) har att göra med.
Polygami skulle kunna vara de inblandades ensak. Men bara i ett samhälle som redan är hyfsat jämställt. Polygyni i ett patriarkaliskt samhälle är med största sannolikhet inte en konsensuell överenskommelse mellan två jämställda parter.
Jag har svårt att förstå resonemanget i artikeln ifråga. Troligen är den relevant för den politiska situationen i Sverige men sett utifrån min egen situation som boende utanför Sverige i mer än 40 år tillför den ingenting.
Kanske väl egocentriskt att tala om sig själv men jag anser nog att jag är rätt så "integrerad." Med det menar jag att jag talar språket, följer samhällsdebatten, utnyttjar min kommunala rösträtt, har ett förgrenat nätverk som jag passar väl in i och utnyttjar i övrigt de fördelar som landets natur och kultur kan erbjuda. Jag tror inte att någon retar sig på något speciellt "utanförskap". Och det är väl ungefär det man kan mena med "integration" och också vad man måste begära av den som flyttar till ett annat land för någon längre tid.
Men "assimilation" - aldrig. Jag är inte född, uppvuxen och utbildad här och många värderingar kan jag inte dela. Jag känner flera personer, främst från de östliga grannländerna, som har försökt "assimilera" sig - det verkar inte äkta på något sätt. Det är faktiskt en skillnad mellan denna grupp och andra som mer eller mindre framgångsrikt "integrerat" sig. Dessutom -men det är ju inte deras fel- ses de litet över axeln av urbefolkningen som föredrar en "välintegrerad" invandrare än någon som försöker bli som dom.
Vid närmare eftertanke tycker jag att Johansson Heinö krånglar till det alldeles i onödan. Problemet är väl (i Sverige) att man aldrig vågat ta itu med integrationsproblematiken. Mera semantik lär inte hjälpa.
Annannan och Bengt,
Integrerad är man alltså då man FUNGERAR med majoritetssamhället men behåller sin särart?
Medan assimilerad är man då man mer eller mindre utplånar den man en gång var?
Johanssn Heinö talar ju dessutom om någon sorts historisk belastning för ordet assimilering, en belastning jag inte känner till.
Själv tycker jag att det räcker om man följer landets lagar, det innebär att det finns en hel del länder man inte vill vare sig integreras eller assimileras i. Men i dem befinner vi ju oss inte heller.
Jo, lite snårig var allt artikeln. Men jag antar att det han vill att man ska diskutera är den där gemensamma minsta nämnaren.
Och det är väl det man gör i stort sett överallt.
"Integrerad är man alltså då man FUNGERAR med majoritetssamhället men behåller sin särart?
Medan assimilerad är man då man mer eller mindre utplånar den man en gång var?"
Vet inte, jag har ju inte skrivit artikeln!
Men den historiska belastningen ordet assimilation dras med tror jag har att göra bland annat med de direkta övergrepp som begåtts på ursprungsbefolkningar som samer och aboriginer.
Vad bra ni skirver om nagot jag efter tio ar utomlands fortfarande tänker pa varje dag, speciellt i jultid (se fint inlägg i ämnet hos annannan).
Jag säger som Paul Simon jag:
Many's the time I've been mistaken
And many times confused
Yes, and I've often felt forsaken
And certainly misused
Oh, but I'm all right, I'm all right
I'm just weary to my bones
Still, you don't expect to be
Bright and bon vivant
So far away from home, so far away from home
http://open.spotify.com/track/0eNteO8FNau7L9jrGDavrC Paul Simon – American Tune
Ibland känner jag mig precis sa: weary to my bones. Det är himla JOBBIGT att vara invandrare. Rätt ofta faktiskt, även om det blir lättare, men da blir det jobbigare att aka hem istället. Att göra karriär, föda barn, kommunicera med myndigheter och skolfröknar, grannar och ny släkt.Ingenting är självklart.
Sedan tycker jag att det är betydligt svarare att vara rolig pa franska än svenska men det beror nog mycket pa bristande gemensamma referenser.
Karin,
skivaffären "Multikulti" ägnas en vemodig dödsruna i lördagens utgåva av gratistidningen "Södermalmsnytt".
Rubriken lyder: "En institution går i graven" och ägaren citeras med orden: "Jag har inget annat val än att lägga ned".
Viss ödesmättad symbolik, kanske.
"Multikulti" - när jag är i Stockholm bor jag alldeles där bredvid och går förbi praktiskt taget varje dag. Tyvärr har jag aldrig gått in - jag tror att de serverade kaffe också. Just på S:t Paulsgatan och i dess närhet finns flera små specialbutiker men de slås väl ut en efter en. Där fanns också ett trevligt antikvariat som försvann för några år sedan. Närbutiken ersattes av trendigt kafé. Seriebutiken, tatueringssalongen och specialbokhandeln vid hörnet mot Mariatorget finns dock kvar liksom ett gammaldags konditori vid Swedenborgsgatan. På det senare är det dock mest miljön som är gammaldags medan menun är trendanpassad med mackpåläggen dolda under svårforcerade snår av ärtskott eller ruccola.
Ja det vara bara det jag ville säga.
Annannan,
Det var så jag till slut tolkade det hela, mest beroende på Bengts kommentar, kanske.
Tack för tips om urbefolkningar, fast hur man skulle kunna assimilera dem övergår mitt förstånd.
Charlie,
Jag håller med dig om vartenda ord. Precis vartenda ett.
Och rolig är jag inte heller. Jag har tröttnat på att försöka. Jag är mest sur, tycker jag. Och det tänker jag inte ändra på!
Flugan,
:)
Fast kanske är det fildelning/iTunes som är boven snarare än själva - ideologin?
Bengt,
Tack snälla du. Det var exakt vad jag behövde veta. Det där fiket var riktigt eländigt vill jag minnas, interiört, det fanns ett inre rökrum som påminde om något närmast fängelselikt i sin torfighet. Fast även det är väl borta nu.
Ostaffären i det där intjacket på Hornsgatan är visst borta sen minst tio år.
Den "historiska belastningen" infinner sig i och med "Nürnberglagarna", när dessa börjar praktiseras på bred front. När också konvertiter sedan flera generationer ifrågasätts, när folk perverteras till att konvertera, som en - om än omöjlig - räddning.
Var Mahler förresten en assimilerad österrikare? Var Schönberg en integrerad?
Wu,
Du menar alltså att assimilerad var den beteckning som användes om den delen av den judiska tyska befolkningen som hade släppt den mosaiska bekännelsen?
Det stämmer vad gäller franska judar så det kan ju stämma vad gäller tyska också.
Men det betyder ju INTE i sig att detta var nazistiskt språkbruk, alltså ungefär som "judefrågan" eller "maktövertagandet"?
Ponera att ordet är äldre, som ju annannan är inne på och att nazisterna slutgiltigt annekterar det? Men är det lika förbrukat som förnamnet Adolf t ex?
Sorry om jag ställer okänsliga frågor men detta är ett ord vars valörer jag inte har en omedelbar känsla för.
Mahler och Schönberg - ingen aning. Kanske Bengt vet.
kanske är det så.
integration- ett samspel - bygger på att majoritetssamhället anpassar sig/ändrar sig för att respektera/låta minoriteter våra just minoriteter och behålla sin egen identitet..
assimilation handlar om motsats riktning. minoriteter - tvingas att förändras och ge upp sin identitet, oftast under kontroll av majoritetssamhället .
Julia,
Ja, kanske. Även om jag misstänker att det hela, i praktiken, är rätt flytande.
Minns ett teveprogram sent på kvällen där BHL, Finkelkraut m fl diskuterade om denna "assimilering" som (den tyska och franska) judenheten hade företagit sig under andra halvan av 1800-talet, med Rotschilds som främsta exempel, hade varit "i onödan" med Förintelsen som facit.
Och jag tänkte, som en svensk politiker antagligen: frågan är fel ställd.
För det är klart att man som direkt berörd fortfarande ställer sig den sortens frågor, Jobs frågor typ.
Samtidigt förbluffande och rörande att se dessa i vanliga fall hyperintellektuella hamna i denna - ur förnuftets synvinkel - återvändsgränd.
@Julia. Jag är litet tveksam inför din definition av "integration." Du definierar enbart vad "majoritetssamhället" måste göra men säger ingenting om vad "minoriteterna" måste göra för en lyckad integration.
Jag tror att det synsättet är konsensus bland alla rättänkande (i Sverige i vart fall) men att det är långt ifrån problemfritt. Som verkligheten visar.
För att hårdra det hela: måste "majoritetssamhället" respektera förekomsten av parallella privata domstolar baserad på sharia i förorterna? Måste man respektera tvångsäktenskap? Måste man respektera förtryck av kvinnor och unga flickor?
Integration förutsätter enligt min mening att man respekterar lagar och samhällsordning i det land man flyttat till. Sedan måste samhället givetvis göra sitt yttersta för att skydda minoriteter från övergepp, förföljelser och fördomar.
Jag tänkte belysa skillnaden mellan integration och assimilation som är mycket viktig. Man kan inte bara bortse från begreppets historiska konnotationer.
För judar t.ex. fanns det ingen annan utväg om man ville delta i samhället. Så här lät det 1816 - samma år döptes Felix Mendelssohn av sina far.
Preussiska finansministeriet 1816.
”Es wäre zu wünschen, wir hätten gar keine Juden im Lande. Die wir einmal haben, müssen wir dulden, aber unablässig bemüht sein, sie möglichst unschädlich zu machen. Der Übertritt der Juden zur christlichen Religion muss erleichtert werden, und mit dem sind alle staatsbürgerlichen Rechte veknüpft. Solange der Jude aber Jude bleibt, kann er keine Stellung im Staate einnehmen.“
„Det vore önskvärt att vi inte hade några judar i landet. Dem som vi har måste vi tolerera, men oavbrutet bemöda oss om att oskadliggöra dem. Övergången till den kristna religionen för judar måste underlättas, och med den alla därtill förknippade medborgerliga rättigheter. Så länge emellertid en jude förblir jude, kan han inte erhålla någon tjänst i staten.”
Julia och Bengt: Era inlägg illustrerar väldigt väl vad jag tidigare skrev, att'"Vad gäller integration och assimilering som mer allmängiltiga begrepp dristar jag mig till att ifrågasätta om det egentligen inte är en personlig ensak, med två stora undantag:
- när hur man är och agerar påverkar andra negativt
- när hur man är och agerar påverkar ens egen möjlighet att komma i kontakt med det övriga samhället negativt
Det sistnämnda för att om man inte tar det i aktning får man ghetton. Det förstnämnda av ganska uppenbara skäl. Och där det finns anledning för samhället att ha åsikter om det förstnämnda är finte bara när det rör sig om allmänintressen som demokrati och yttrandefrihet utan också när det rör sig om individer som inte kan skydda sig, som hedersvåld och tvångsgiften."
Nu är det antagligen så att den som höll i preussiska finansministeriets penna skulle hävda att det fanns ett allmänintresse i att omvända judarna. Men jag tror att vid minsta försök att montera ned det argumentet skulle han ha svårt att försvara det. Och han skulle alla gånger inte kunna försvara det idag. Vilken tro man bekänner sig till är en ensak.
Om man i den trons namn begår övergrepp på barn är det samhällets sak att skydda dessa barn. Om man i den trons namn menar att man bör täcka sitt hår är det en ensak. Om man i den trons namn täcker sitt ansikte är det sannolikt en samhällsfråga eftersom vi normalt inte accepterar att människor är maskerade så att de inte kan kännas igen.
Ovanstående är min inte objektiva men hyfsat genomtänkta syn på vad som är samhällsfrågor och vad som är personliga frågor. Men för var och en av dessa frågor är det möjligt att hitta en glidande gråzon. Därför är en pågående diskussion så viktig.
Off-topic men ändå. Jag vill försvara S:t Paulsgatan mot Bengts alltför dystopiska bild. Visst, tendensen till utslätning är lika uppenbar som nedslående men det är fortfarande är ett av Stockholms vackraste, mest stämningsfulla promenadstråk. Jawohl!
Om judisk assimilering skriver Joseph Roth intressant och polemiskt i 20-talsklassikern "Juden auf Wanderschaft" som kom på svenska förra våren och då hette något i stil med "Judar på vandring".
Bakgrunden till hans bok är de spänningar som uppstod efter första världskriget mellan å ena sidan Tysklands och Österrikes urbana och "assimilerade" judiska befolkning och de otaliga galiziska judar som vid den tiden flydde västerut.
Den förra gruppen, de assmilerade, hade då ägnat ca 100 år åt att kamouflera allt "judiskt" hos sig själva. Man gav sina barn "äkttyska" namn som Herrmann, Wilhelm, Friedrich. Man låg lågt med religiösa seder och bruk. Man var (hoppades man) omöjlig att särskilja ifrån majoritetsbefolkningen.
När sen otaliga galizier strömmade till Berlin, med klädsel och språk (jiddisch) direkt från ghettot, greps de assimilerade av panik.
De misstänkte att anblicken av "riktiga" judar skulle provocera tyskarna och att ilskan snart också skulle riktas mot dem själva.
Joseph Roth polemiserade mot denna defensiva hållning och ville att (den judiska) mångfalden skulle bejakas.
Sen har man efter kriget i Tyskland fört precis samma slags debatter som du referar till, Karin. All denna assimilering, till vilken nytta?
Tack för era kommentarer.
Som jag fattar det har vi rett ut ordet assimilerings historiska belastning. Det enda jag inte riktigt får någon kläm på är om det fortfarande väcker ont blod (vilket skumt uttryck det är, men jag behåller det ändå) att använda det. Som t ex Johansson Heinö gör.
I övrigt tror jag att vi är överens. Ingen vill ha sharialagar, men ingen vill heller hindra någon från att leva sin sin tro om det sker inom lagens råmärken.
Annannans tankar om slöja och inte och så vidare tycker jag var bra, dem skriver jag under på. Det verkar vara ungefär vad (utlands)svenskar generellt tycker!
Skicka en kommentar