Hon står på scenen. Hon för en monolog. Hon anklagar mamma, pappa och Tyskland. Här har vi en peripeti.
Det som kommer efter är bilder från koncentrationslägren. Hon blundar, det hjälper inte, hon har sett i levande livet alltför många gånger.
Mattan har, milt uttryckt, ryckts bort under hennes fötter.
Hon får sin egen privata historia reviderad av svenska media. Och dessa media kräver dessutom att hon ska reagera som en man, direkt. Fördöma och peka med hela handen.
Men hur gör man det om man alldeles nyss fick reda på att det som var ens identitet vilade på en lögn? Inte vilken lögn som helst dessutom, utan den där som krävde miljontals dödsoffer.
Själv var hon barn då.
Nu är hon ställföreträdande gudinna, precis som i vilket antikt drama som helst.
Hon har lämnat sitt land, gift sig med kungen i ett annat.
Om inte någon skriver ett drama om henne så gör jag det. Här finns att ta av. Verkligheten överträffar konsten. Någon måste bära skulden, någon måste offras.
Vad ska hon kunna göra för att blidka oss, den blodtörstiga anonyma publiken?
Mörda sina barn?
Ett klassiskt grepp som väl inte funkar i det här läget.
Sticka ut sina ögon?
Bättre men inte helt bra.
Göra en pudel?
23 kommentarer:
Håller med, kampanjen mot Silvia ter sig verkligen kladdig och den tassar gång på gång över i någon sorts idéer´om kollektiv familjeskuld.
F ö: kungens farfarsmor drottning Victoria agerade under första världskriget på egen hand (och i visst samförstånd med kungen och Sven Hedin?) för att få med Sverige på Tysklands sida; hon negligerade också de instruktioner hon fick av UD om vad hon kunde säga när hon träffade Vilhelm II och personer nära honom. Det är ju begripligt eftersom hon var född tyska, men hisnande när man tänker på implikationerna. Hon var ju inte den enda som arbetade i den riktningen heller.
Richard Schwartz har ett förslag här:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/drottningens-ansvar
Magnus,
Tack för din kommentar. Det svåra i det här är förstås ungefär samma som i att tycka att Marie-Antoinette blev orättvist behandlad - många andra hade det mycket värre.
Bäst för alla vore ju om drottningen gjorde ett snyggt uttalande som visade att hon hängt med i hur man ser på nazisternas brott och offren. Att hon slutade tala om "maskineri" och istället om varje människas ansvar för sina egna handlingar.
Och så vidare.
Men, so far gör hon inte det, och det är ju faktiskt inte på något vis brottsligt. Hon är vit som snö enligt svensk lagstiftning, i alla fall vad jag fattat.
Här ligger problemet.
Lennart,
Tack för länk. Jag läste texten och Swartz är ju lika förnuftig som jag (hehe) och föreslår i slutet en donation till någon organisation som jobbar för att belysa det hela. Jättefint och genomreko, typ.
Karin. Just det, det är klart att Silvia är juridiskt oskyldig (med Marie Antoinette är det nog knivigare, hon hade trots allt ägnat sig åt en del skumma eller oöverlagda saker både före och efter 1789 -. men det utesluter inte att hnnes personliga mod och integritet under rättegången var beundransvärda).
Men jag uppfattar att det man vill ha av Silvia är inte en ursäkt eller ett uttalande om att det var mycket beklagligt att hennes far gjorde det och det - utan en _avbön_ för att hon uppskattat och älskat sin far. Och för att hon är född tysk och undertförstått har smutsat ner vårt fina Sverige. Den här sortens krav på renhet, moralisk och kulturell, som slår över i en tydlig aversion mot främmande kvinnor som ockrat på oss var tydlig också n'r Ludmila Engquist för andra gången befläckades av doping (den fölrsta gången var ju medan hon fortfarande tävlade för Ryssland nästan tio år tidigare). Trorts att mängden var relativt liten, trots att hon inte längre tävlade som löpare, trots att det var hon själv som släppte nyheten och hon dessutom genast tog time-out som bobåkerska, blev reaktionen oerhört häftig och många kommentatorer och andra friidrottare (som Patrik Sjöberg) ville närmast utradera hennes karriär i svensk dräkt (damnatio memoriae!) Där blev det mycket tydligt att hon brutit mot någon sorts krav på renhet - både renhet från doping och nationell renhet - och nu åter var ryskan som nästlat sig in bland oss. När Mats Wilander medgav att han sniffat kokain blev reaktionen inte en tiondel så stark och ingen sade att han hade befläckat svensk tennis överlag eller att han skulle lämna tillbaka sina medaljer.
Krav på avbön bör man nog reservera för de akllra största brotten, men det är en bekväm väg att offentligt försöka tysta någon utan att öppet behöva medge att det är det man gör, sätter munkavle på dem. Avbönen blir så att säga ett ständigt närvarande sänke som garanterar att den här personen aldrig kan tas på allvar igen, inte på hälften så stort allvar som andra. Den skapar ett permanent retoriskt och socialt underläge.
Magnus,
Jag har nog inte följt debatten tillräckligt nära - jag har helt enkelt inte sett det du säger här.
Men så långt hänger jag ändå med, som att jag tror dig. Det är ju en bit av det som så att säga är vardag i Tyskland och som tyskarna, påstås det, mer än någon annan nation gjort upp med, som via drottningen har tagit sig in i Sverige.
Jag kan känna med henne därför att hon har OTUR nu, otur med att vara i det här lilla moraliserande landet som tror sig bättre än alla andra och framför allt Tyskland.
Hela den tyska debatten om en senare generations tyskar som kräver att få betrakta nazismens brott med samma avsky som alla andra har ju inte lämnat några spår i Sverige direkt.
Det kravet är ju inte helt orimligt, kan jag tycka. Därmed inte sagt att man kan släppa hela grejen och säga att allt nu hör till det förgångna, men man måste väl kunna föra in vissa nyanser.
Din parallell med Ludmilla Engqvist är intressant och det ligger förmodligen en hel del i vad du säger.
Det här kräver förmodligen en del seriös forskning för att kunna ledas i bevis, men det är inte alls otänkbart att det skulle ge en hel del att få det synat.
Nej, i längden kan man nog inte vänta sig att Tyskland och tyskarna för tid och evighet ska ses som befläckade av nazismen. Tanken på en kollektiv skuld, en gemensam arvsynd som gör att allt tyskt genom tiderna - till och med idag ännu ofödda släktled! - kan sättas i samband med nazismen - utom de personer som helt öppet bröt med den på 30- coh 40-talen - har alltid varit mera metafysik än genomtänkt historieskrivning. Den fungerade under det kallla kriget därför att det inte fanns någon stat eller allmänt respekterad grupp som hade anledning att bestrida den - varken Väst-. eller Östtyskland ville betona någon stark kontinuitet med det Tyskland som fanns före 1914, därför var det ingen het fråga - och den funkade också so en skyddsbarriär mot försök att bagatellisera nazismen. För segrarmakterna och andra var den förstås bekväm. Men det är inte en hållbar tanke i längden, om trehundra år kommer andra världskriget inte att vara centrum i historien på det sätt som det varit de senaste sextio åren.
Visst kan man se Hitler och nazismen som en unik manifestation av ondska, förtryck och barbari, men jag tror inte att det kommer att vara en lika självklar idé i framtiden (på lång sikt) som det varit på sistone. Avskyn för nazismen, visst, men inte detta att man ger den en unik status som det yttersta uttrycket för förtryck och att det här blir en självklar skolbokssanning som placerar allt annat i divisionen under. Och det är inte en fullt lika viktig tanke idag som det var på 50-70-talen. Den har mindre förklaringsvärde idag än den hade under det kalla kriget när staten var den självklara källan till hot och förtryck.
"ingen het fråga" skrev jag: Visst har frågan om det tyska ansvaret varit en ständigt pågående faktor i åtminstone vässtysk och senare tysk debatt, och naturligtvis i det privata, men det har, vad jag förstår, sällan funnits några ihållande och kraftfulla försök att offentligt utmana bilden av att alla tyskar, i nuet, det förflutna och framtiden, hade någon slags länkar till, någon form av transhistoriskt ansvar för nazismen och Tredje riket. Och det beror då på att varken Väst- eller Östtyskland som stater, eller dominerande skikt i offentligheten där, hade något starkt intresse av att beskriva nazismen som en grym, men i grund och botten relativt normal historisk epok. Man behövde inte heller t ex Bismarcks Tyskland som en del i sin identitet. När det nu finns ett starkt Tyskland igen, men ett demokratiskt land, så förskjuts långsamt den där bilden av att allting sen Luther pekade mot Hitler, att nazismen var ett utomhistoriskt uttryck för ondska och att alla tyskar på något vis är medansvariga för Riket.
Kunde man inte för omväxlings skull tala lite om hur svenskarna förhöll sig till Hitlers tidiga framgångar? Hur man glädjestrålande på statliga myndigheter varje morgon med nålar på en karta prickade in hans nya erövringar?
Vore inte lite självkritik på sin plats här?
Det är nästan komiskt att Aftonbladet går i första ledet och låter förstå att det här handlar om en dunkel nazistisk besmittelse av kungafamiljen (men som underförstått inte på allvar har infekterat *oss*, inte de breda folklagren - det rör sig alltid om främmande baciller i halvslutna rum). Aftonbladet var ju en av de mest beryktat protyska och nazistvänliga tidningarna på den tiden det begav sig.
Och visst borde man diskutera den uppskattning som Tredje Riket fick på många håll i Sverige.
Anonym o Magnus,
Inte mig emot. Det finns ju en hel del som åtminstone inte jag visste, fick tips om Forum för levande historias material som dessutom går att ladda ned utan kosntad och som var väldigt seriöst.
Där kan man läsa om en hel del av det vi just nu INTE läser om i Aftonbladet.
Och en grej till, detta att tankegångar, idéer skulle vara någon sorts "smitta" - jag tycker så illa om den beskrivningen. Som om det bästa man kunde göra då man träffade en rasist vore att springa sin väg så fort som möjligt för annars riskerade man att smittas!?
Det är ju i själva verket exakt tvärtom. Man måste diskutera med den som har de idéer man inte gillar, i alla fall om man vill att han/hon ska ändra sig.
Karin,
menar du allvar med att skriva en pjäs?!
Det är faktiskt en lysande idé. Många bottnar: vårt förhållande till det förflutna, Sveriges förhållande till Europa (och framförallt till Tyskland); en kvinna ensam i ett främmande land (och utan levande kontakt med det förmenta "hemlandet" vilket de kaiva uttalandena tydligt vittnar om), en åldrande kvinna som i det ögonblick hon är på väg att bli mormor själv förvandlas till en liten flicka som sträcker sig efter pappas hand - bara för att upptäcka att pappa inte längre finns där...
Etc, etc
Det är verkligen ett storartat stoff.
"Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar".
Klag 5:7
Edit. "naiva" inte "kaiva"!
Flugan,
Tanken slog mig i alla fall, en pjäs med ungefär de ingredienser du radar upp.
Hon har ju OTUR, kan man tycka. Historien kommer ikapp och hon har inte varit där och bearbetat den ihop med sina landsmän. Kanske, till och med med stor sannolikhet, har pappa Sommerlath inte sagt sanningen om detta till sina barn heller.
Hade hon varit en tysk intellektuell så hade hon väl luskat ut det ändå, följt debatten, läst det som skrivs... Men det är hon nu inte. Och därmed inte sagt att hon skulle vara dum heller, för det har jag svårt att tro.
Gift med en - rätt tråkig karl, får man väl säga. På många sätt. Säkert väldigt plikttrogen och lite små hysch-hyschig om allt som är känsligt sådär.
Som UPPLAGT för en Ibsensk livslögn att avslöja på scen.
Starka beröringspunkter med Medea, listan kan göras lång.
Ja, och så kontinenten och Tyskland, det ingen svensk vill kännas vid - skulden. Alltså om inte detta är grekiskt stoff, så är väl egentligen inget det.
Vad tror du om Renate som titel? Eller kanske Renate Regina?
Synd att jag har så dåligt med TID bara! Man måste nog göra en del efterforskningar sådär, dels för att inte trampa i klaveret och dels för att få inspiration.
Ska vi göra det ihop?! KAN man göra sånt ihop?
Kul vore det i alla fall!
Karin,
Du skriver: "Historien kommer ikapp..." och det är väl själva laddningen. Det länge förträngda knackar på porten och på ett plan är Silvia ensam med detta, men på ett annat plan handlar det ju om att Sverige ständigt konfronteras med ett europeiskt arv som vi inte längre vill kännas vid.
En riktigt bra bok om nazibarn är denna:
http://www.amazon.fr/Car-portes-mon-nom-dirigeants/dp/2259194516/ref=sr_1_3?ie=UTF8&qid=1294746756&sr=1-3
Här finns hela psykologin, den livslånga brottningen med en vålnad man själv minns som god men som av resten av världen (med rätta) betraktas som ett sändebud från helvetet.
Och bra DN-artikel på samma tema:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/forintelsens-barnbarn
Som inspiration kan man också googla bilder på "Gudrun Himmler". Det finns en mycket känd där hon sitter i knät på sin uniformsprydda pappa i något officiellt sammanhang.
Nu var ju herr Sommerlath visserligen "bara" en banal medlöpare, en profitör på den omfördelningspolitik som tredje riket innebar - och alltså inte jämförbar med riktiga krigsförbrytare - men ändå, Silvias våndor är förmodligen lika verkliga och plågsamma som allt Himmlers ättlingar genomlider.
Som sagt, jag tror på det här dramat. Renate Regina. Natt på Drottningholm. I den nedsläckta salongen Silvia, vemodigt fingrande på ett foto av pappan. Kanske ska hon få besök av sin sen länge döda svärmor? Prinsessan Sibylla, nu en osalig ande som även hon inte vill något annat än att rentvå sin tyske far. Även Görings svenske son har siktats någonstans i kulisserna...
Vi fortsätter spåna kring detta.
Flugan,
Suck, jag skrev just en lång kommentar som inte gick in! Denna gång ska jag kopiera innan!
Ett problem som inte är så litet är att ge sig på nu levande personer, att "använda" dem. Jag finner det djupt omoraliskt. "Romanen" om Ingmar Bergman med foto på IB på omslaget är för mig ett lågvattenmärke.
Man måste alltså lägga sig bredvid förebilden. Inte på. Redan namnet Renate kanske är för nära, eller också är det det avstånd man ska ha. Pappan måste heta något annat, ha en snarlik men inte samma bakgrund. Kungen hon gift sig med samma sak. Liksom Svärmoderns Vålnad, som kanske aldrig får något annat namn än just det.
Grejar man det så må det vara hänt.
Sen tänkte jag på det med språket. Du skriver "omfördelningspolitik" om det som ju innehöll ren stöld och röveri. Silvia sade "maskineri" om nazismen. Jag har diskuterat detta mycket med en judisk väninna, och om jag förstått henne rätt så är det DÄR och egentligen ingen annanstans man kan anklaga Silvia. Det har hon ju rätt i.
Jag har läst lite om det här i ett dokument om hur svensk press rapporterade om Kristallnatten. Det var rätt olika. En del tidningar tog bara över nazi-vokabulären rakt av, andra var mer korrekta. Ord som "judesilver" har ju en innebörd och en sorts värdering. Judebutik är inte samma sak som butik med judisk ägare. Och så vidare.
Här får man se upp. Här kan även en spänning skapas.
Drottningen på scen kan alltså i princip gå från ett naivt och oreflekterat (nazi-influerat) språk till ett riktigare.
Kanske måste offren få en talesman också.
Vidare har vi den svenska mobben. Kören bestående av chefredaktörer och pr-konsulter. Dem har hon nog också ett sanningens ord att säga. Jag med.
Svenskarna måste väl också få en släng av sleven, en hel del tveksamheter förekom ju, judepass, vissa präster som tillämpade Nürnberglagarna. Om jag minns rätt försökte tyskarna "arienisera" de svenska företag de jobbade med som hade judiska ägare. Svenska domstolar dömde, i de fall som gick till domstolar, inte till tyskarnas fördel utom i något eller ett par fall då Tyskland stod på topp. HÄR finns ett material?
Det jobbiga med en tragedi, och det är väl det vi jobbar på? är att det måste gå åt helvete.
Återigen en anledning att ligga en bra bit ifrån verkligheten, i regel hamnar ju hämnden (gudarnas) i nästa generation.
Kungen kan också ha en viss roll, tycker jag, här finns ju Medea rakt av. Men den är för all del redan skriven. Och kanske ska man inte blanda in allt. Men nog kan ha få sig en känga och kanske kan man få in det franska(?) via honom...
Ja, här finns verkligen ett stoff. Nu kopierar jag innan jag publicerar!
Jo, jag läste Landin-texten. Urbra! Och exakt det man misstänkte sägs där explicit - barnen pallar inte att ta in det här. Barnbarnen klarar det bättre.
Och även om pappa S inte var en nazi-topp så var han ju en av dessa miljoner som faktiskt var nödvändiga för att alltsammans skulle kunna verkställas.
Han hade inte behövt gå in i NSDAP, men det gjorde han. Tidigt.
Inte heller hade han behövt flytta tillbaka med "utökat levnadsrum"? för sig och sin familj. Och slutligen denna fabriks ägarbyte som ju är en del av det gigantiska röveri nazisterna genomförde.
Boken verkar vara slutsåld, men kanske går det att få tag i annat bra.
Det var dumt av mig att skriva "omfördelningspolitik" utan citationstecken. För tydlighetens skull ber jag om ursäkt för det; jag tänkte att ironin (kanske även vreden) skulle gå fram...
Förutsättningen för att dessa omförelningar skulle komma en till godo, var ju nästan alltid att man (likt herr S.) var nazist, alltså partimedlem.
(Undantaget var stora idrottsstjärnor; de behövde inte vara aktiva brunskjortor för att få överta en "judisk" fabrik, men å andra sidan var de ju redan en del av den stora propagandaapparaten.)
Att det handlade om stöld (eller åtminstone en typ av häleri) är historikerna överens om. Ett "maskineri" var det däremot inte; det är där Silvia trasslar in sig i livslögner och förnekelser. Och som du skriver: herr S hade absolut inte behövt gå med i partiet, men han gjorde det och hoppades att det skulle gynna honom, finansiellt och karriärsmässigt.
Banalt, egentligen.
Men stor tragedi när barnen kommer in i bilden; när det är de som så småningom får betala priset.
Sen är jag också emot romaner om Ingmar Bergman. Et consortes, den här dokumentarismen är en återvändsgränd.
Om man vill skriva om Silvia kan man skapa en fiktiv gestalt genom att smälta samman olika identiteter och öden. Hade inte det holländska kungahuset en liknande affär för några år sen? En ingift prinsessa vars far inte fick närvara vid bröllopet eftersom han som medlem av juntan i Argentina var medansvarig för tiotusentals människors "försvinnande"...
Har du läst Roberto Bolanos "Om natten i Chile"? Lysande roman om medlöperi. Känslig ung poet blir Opus Dei-medlem och så småningom ett slags ideologisk rådgivare till Pinochet.
Flugan,
Ja, kanske, vad gäller "omfördelningen" - men nu är den saken ur världen.
Och vi tycks ju dessutom vara helt ense om var och hur Silvia klantade sig, liksom om IB. Bra!
Holländska prinsessor har jag dålig koll på och Bolano har jag inte läst, fast det kan jag ju rätta till.
Jag har läst rätt mycket, för att inte säga jättemycket om och av den rysk-judiska men franskspråkiga författaren Irene Nemirovsky. Jag har bra pejl på kvinnor som lämnar sitt land och blir sådär mottagna av det land de kommer till. Där kan jag nog åstadkomma en hel del av inlevelse.
Sen har jag läst en del andra judiska författare, men jag är generellt ganska dålig på historia. Det är väl moralfrågorna i det här komplexet, bland annat, som gör att jag intresserar mig för det.
Om vi verkligen ska skrida till verket kanske du kan maila? Alltså, du kan ju köra med Flugan-gmail om du känner för det. Kanske blir vi aldrig klara...
En del av problemet är ju att det folk vill ha - och de positioner man vill inta, även i efterskott - i de här frågorna ofta är allt-eller-inget. De goda ska framstå som skuldlösa, men då kan samtidigt denna skuldlöshet projiceras över på andra som verkligen har makt och som ingalundaa är skuldlösa, och där får den legitimera brutaliteter, lögner och - krigsförbrytelser.
Ta bombningen av Dresden. Staden var militärt relativt betydelselös och kriget var i princip redan vunnet. Dessutom fanns det en hel del flyktingar där, många som levde underjordiskt coh som kanske inte ens var tyskar. Ändå har denna bombning, kanske den brutalaste i Europa under krigets slutskede, alltid försvarats med att "staden var en del av den tyska krigsansträngningen, de som bodde där tillverkade kastruller, patroner och skor som skulle (också) till tyska soldater. Jag har själv diskuterat det här online med amerikaner och britter och de kan bli helt rosenrasande om man antyder att det var en krigsförbrytelse eller en terrorbombning. Jag minns en som till sist utbrast "If killing a million Germans 8alltså obeväpnade civila) would save the life of a single western allied airman, then it was right to kill them! War is war!" - och han hade *inte* själv upplevt kriget.
Då handlar det uppenbart om att man kedjar ner alla delar av andra världskrigets historia i beslutet at segra, och sedan får det legitimera allt, precis allt. Var det inte även Hitlers logik?
"En grundprincip gäller varje SS-man - att vara ärlig, anständig, lojal och kamratlig mot människor av vårt eget blod och inga andra. Om andra folk lever i välstånd eller dör av hunger intresserar mig endast i den mån vi kan använda dem som slavar för vår kultur... Jag vill nu i all öppenhet ta upp ett mycket svårt ämne... judeevakueringen, utrotningen av det judiska folket. Det hör till de saker som är lätt att säga... Men då vet man inte vad det betyder... att stå inför hundra, femhundra eller många tusentals lik. Att ha uthärdat detta och - frånsett några fall av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga har gjort oss hårda. Vi kommer inte att skriva om detta men det länder oss till heder... att ha uppfyllt denna svåra uppgift för vårt folk."
Alltså: att lida tyst och förbli anständig. Ja. Grejer det.
Magnus,
Du är inne på något som är konst kontra verklighet, typ. Som jag fattat bombningarna av Dresden så var de helt onödiga för att vinna kriget, de var - ett "straff", kanske en styrkedemonstration.
Naturligtvis omoraliskt, fullkomligt omoraliskt, och ja, de faller i skuggan av resten.
Skuggor förflyttas dock med solens eller ljuskällans rörelse.
Men hur denna historieskrivning kommer att röra sig över sina fakta vet vi inte så mycket...?
Wu,
Ja, det citatet tog på krafterna. Perverst är det ord som infinner sig i mig. Helt perverst.
Har du något bättre förslag?
Förslag till bättre citat?
"Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör"?
Problemet växer dramatiskt när magkänslan säger att det är precis vad de vet, att de vet exakt vad de gör.
Skicka en kommentar