Klubblazer

Det här med klubblazern. Jag har inte glömt det. Man kan inte säga att jag har köpt en ny, men jag har köpt en sorts kavaj. På något sätt föreställer jag mig att den är början på ett nytt liv. Det kanske är att ta i, men kavajer har den effekten på mig. Ett nytt liv.

Jag skojar inte. 

Så här: i januari började jag träna, jag gick på franska friskis och svettis som är exakt som det svenska men heter la gym suédoise. Jag har skrivit om det tidigare. Man kan bli galen eller också kan man se det som något positivt att man känner igen dansmusik och låtar av Paul Guetta eller vad han nu heter. Lady Gaga, Shakira. Nu håller jag på att tappa tråden, men jag kommer tillbaka. Till den. För de här låtarna återkommer numera då jag springer. Jag delar nämligen ipod med min son. Han har halva och jag har halva. I hans halva är det Brit Pop Awards 2010 och annan gym-musik som gäller. Och det är bra att srpringa till. Bäst är M.I.A. 

Men man kan väl sammanfatta det hela som att jag uppdateras, möjligen på ett något slumpartat vis, men bättre så än inte alls, kanske. (Min halva kan man inte springa till, det är gammal depprock och Cohen, typ, man tappar i tempo.)

Men poängen var att komma i klubblazern till våren, eller hur? Nu gör jag det, även om det är höst.

Allt kunde alltid vara bättre, men nu kommer jag i alla fall i klubblazern. Och vad betyder då det? Jo, det betyder att jag liksom är tillbaka på noll. Efter tre barn och tre romaner så är jag normal igen. Jag tar helt enkelt upp arkitekturen igen. Barn och romaner förpassar jag till fritiden, där de hör hemma.

JCBs skildring av bokmässan får mig osökt att tänka på Midnattsloppet. Jag sprang ju det i somras, en satsning i klubblazerprojeket. Grejen med det var att Författarförbundet drog igång alltsammans. Man fick mail där de skrev att de utmanade översättare och illustratörer (eller vad det nu var), och att vi skulle skriva in oss mangrant och skicka uppgift om startnummer, så skulle de återkomma om gemensam träning och möjlighet att ta ett glas i samband med loppet.
Jag gjorde allt det där. Hörde inte ett ljud från dem.
På Zinkensdamms IP var det hur mycket folk som helst, och tält. Inget författarförbund, däremot Bonniers och Norstedts hade varsitt. Båda var helt tomma innan start.

Då jag kom tillbaka efter väl förrättat värv gapade förlagstälten precis lika tomma, men jag snodde en sportdryck i Bonniers tält. Det tyckte jag att de kunde bjuda på.

Och jag har naturligtvis hört av mig till Författarförbundet och frågat vad fan de menade med detta. Men jag har inte fått något svar.

Därvid lag liknar de faktiskt Bonniers och Norstedts. 

Så, en annan rubrik hade kunnat vara: Absurda upplevelser i bokbranschen. Hej.