Läs den här långa och bra artikeln av Per I Gedin i senaste Axess om bokbranschen.
Så har jag också tolkat situationen, om än med mindre detaljkunskap och mindre historiskt kunnande. Och nu till frågan: kommer den svenska förlagsbranschen, eller de svenska storförlagen som det ju handlar om, att faktiskt försöka komma till rätta med det här?
16 kommentarer:
Troligen inte. Om det är så illa i förlagens ledningsgrupper som Gedin hävdar, finns det ingen som kan/vill förändra detta förrän siffrorna lyser ilsket rött över hela fältet och med sådan intensitet att ägarna (dvs. styrelserna) vaknar upp. Det kan ta lång tid.
För övrigt förekommer det här fenomenet i andra branscher också, och är inget nytt. Ett slående exempel är faktiskt världens största (market cap) företag (om inte Exxon passerat igen): Apple.
När Jobs tog över (igen) 1997 var det ett företag på dekis. Hans analys: Säljarna hade trängt tillbaka ingenjörerna. På så sätt hade företagets kärnvärde urholkats och förstörts, tills dess att det inte längre fanns något nytt att sälja (i analogi med det Gedin förutser).
I flertalet intervjuer har Jobs berättat att hans primära strategi var att återupprätta produktutvecklarnas status (inte minst: stora organisatoriska förändringar med detta som uttalat mål) och att investera (då kritiserat) stora summor i att anställa de toppingenjörer som brann för utveckla världens bästa digitala produkter och program.
Läste Gedins artikel; bra och klargörande. Men läskigt: - ekonomernas makt totalt.
Jag hör till dem som hade fördelen att som ung nittonnåring träda in i Gerhard Bonniers vackra arbetsrum, och ta ett personligt samtal med den vänlige rödhårige mannen. Those were the days!
Men jag tror ändå det finns en viss optimism bland de små och mer ideella förlagen; det har visat sig att de säljer hyfsat på närhandeln, i ett längre perspektiv.
Gunnar S. kan tydligen de här sakerna, mer än vi andra kulturbissar.
Jag tror att själva säljandet, rent psykoanalytiskt sett, är en anal-sadistisk variant av begär, som - överallt i alla branscher - med tiden är dömd att urholka andra värden. Jaha ja, de får väl stå där med pengarna och gapa över mycket. Mista hela stycket!
Gunnar,
Ungefär vad jag tror också. Dvs det måste bli betydligt sämre innan de reagerar. Vi är liksom inte där riktigt än. Vad gäller förlagens prioriteringar och sätt att arbeta tycker jag att jag känner igen alltihop. Något han inte tar med i resonemanget är medias och kritikens roll, om de fortfarande har någon, vilket de ju antagligen har. Men. Ett stort ansvar ligger trots allt på förlagen.
Och jätteintressant parallell till Apple. Man skulle ju kunna tänka, kan Apple, så kan Bonniers/Norstedts...
Gabrielle,
Det känns faktiskt som om till och med jag debuterade i en annan epok. Och det skedde 2004. Fast... Redan då kunde man ana en del av det som komma skulle.
Ja, läskigt, också intressant. Var kommer det att sluta?
Nattsvart pessimism på det stora planet...där modellen är ungefär densamma som styr resten av den självdestruktiva ekonomin.
Mild optimism på det lilla planet, där något som har en viss halt alltid kommer att kunna överleva.
Jag tror de som är yngre än vi hittar nya vägar; uppläsningar och gatuteater eller gud vet vad som går vid sidan av StorMedia. Om det nu finns något vid sidan av. Jag vet verkligen inte.
Jo, det är klart att det finns något vid sidan av, det har det alltid gjort och kommer alltid göra.
Men en inte orimlig gissning är väl att breda skönlitterära författarskap (ingen underhållning) kommer att utebli så gott som helt.
Vi (i den mån jag hade kunnat ingå) blir helt enkelt inte lästa längre.
Kanske är det ingen större förlust. Fast jag har svårt att tro det, om inte annat så för själva svenska språkets skull. Det kommer att bli som här, en korrekt franska talas och behärskas endast av "eliten"...
karin
den svenska eliten?
den är nog inte mycket att hoppas på. denna vår elit (politiska, mediala, ekonomiska) såg nog gärna att vi istället talade engelska (eller vad det nu är för språk som för tillfället ger "konkurrensfördelar").
det är väl inte minst detta som är skillnaden mot ett land som frankrike?
allt gott
einar
Hej Karin!
Det var någon gång under våren 2010 när jag upptäckte "Blott Sverige" på nätet. Sedan dess har jag läst din blogg då och då, under senare tiden mera regelbundet. Det som fångade min uppmärksamhet är dels din dubbla yrkesidentitet dels det franska perspektivet som du förmedlar och så förstås dina rötter i Sverige! Mycket intressant!
Ang artikeln ”Litteratur på utförsäljning”, en intressant genomgång av Per I. Gedin! Jag håller med forskaren Jenny Lantz som ”framhåller det självklara att den kulturella delen är en nödvändig del av kulturproducerande företag” och att dessa bör komplettera varandra. Jag tror också som Gabrielle ovan skriver att det finns optimism bland små förlagen, det finns enl mig mycket optimism på nätet som kommer att ge resultat längre fram.
Einar,
Du har rätt. Med "eliten" får man väl då mena den svenska författarkåren i stort sett. Kanske en del av svensklärarna (dock inte alla) samt en del av högskole- och universitetsvärlden. Juristerna. De brukar faktiskt fatta vidden av problemet.
Men sen tar det stopp.
Och ja, det är en skillnad gentemot Frankrike, här är bredare lager medvetna om språkets roll och betydelse, så du har rätt igen.
Hej Eva,
Kul att du läser Blott Sverige.
Jovisst finns en optimism bland de små förlagen, och som Gedin påpekar, de håller ju på att ta över en stor del av ansvaret, översättningar och Nobelpris, typ.
Samtidigt kan de ju aldrig ha de stora förlagens resurser. De når inte ut på samma sätt. Och det innebär ju, både för översättningar och svenska författare som kommer ut på små förlag att de hamnar alltmer i marginalen.
Vilket alltså är den väg skönlitteraturen tagit den senaste tiden, och som jag tror att vi kommer se fortsätta ett bra tag till. Som Gunnar skriver ovan.
Det hela ska ned på fälgen innan någon vaknar. SIFFRORNA måste bli dåliga också, de är de förmodligen inte än. Inte tillräckliga i alla fall.
Jo, Karin; det är klart det finns något "vid sidan av"; det är det jag menar med de små förlagens optimism.
Det är liksom på ett annat plan, mer samhälls-sociologiskt konjuntur-och-policy-mässigt som jag kan betvivla att det finns något "vid sidan av".
Författare och kulturskribenter kan hojta och göra motstånd och publicera smalt; men den stora konsumtionsdynamiken undgår vi inte. Den är sas Historia. Om än inte helt igenom determinerad...av Makterna.
Ni författare: Hur ser konsekvensen av obalansen mellan kultur och kapital på bokförlagen ut i författarledet? Får vi ett annat slags författarskap?
MagnusJ: Ja, visst blir det så.
Och så är det redan.
Förlagen har satsat för mycket på det svenska deckarundret och för lite på att bygga starka genrelösa författarskap, som man av tradition har gjort tidigare. Vilka tar över efter Kerstin Ekman, P O Enquist och Torgny Lindgren et al. när de tystnar?
De stora börjar dö av nu. Birgitta Trotzig, Kerstin Thorvall, Stig Claesson. Fler kommer att följa, tyvärr inom en snar framtid.
Dessa stora seriösa författarskap, som ju är (var) internationella, har varit (är) lönsamma för förlagen. Bra bizniz. Men ack så jobbiga att driva fram. Det tar ju så många år; vem orkar? vem bryr sig?
Opportunistiskt tror vissa förlag att det går att dra nytta av deckarundret och sälja in mer eller mindre okända seriös(are) svenska! författare till utlandet under parollen: Deckarna har öppnat dörren. Ha! säger jag om det. Det var svenska deckare man suktade efter; inget annat. De personer, agenter, som köpt in svenska deckare är specialister på att köpa in just deckare. Det är inte samma personer som köper in seriös(are) litteratur från utlandet. Allt annat är bara att lura sig själv. Visst, en eller annan kommer att slinka igenom, men sen kommer den bokstackaren ligga som en udda fågel och samla damm där i den franska bokhandeln.
Exempel. Om vårt svenska storbolag Ericsson försökte sälja Office-paket till sina operatörskunder (som ju visserligen är stora företag med stora behov av just Office-paket, likt de flesta företag), hur skulle det gå? Inte alls. Ericsson säljer mobilnät, och deras motparter köper mobilnät. Det är en annan affär, en annan marknad. Köpa-sälja bygger i slutändan på relationer. Rätt relationer. Ingen rocket science.
Snart drar världens spänningsläsande ögon vidare. Psykologiska deckare från Teheran? Hårdkokta kriminalhistorier från Bangkok? Ingen vet, men alla vet att det svenska deckarundret i princip redan är över.
Vad återstår då? Vad finns att kapitalisera? Rien. Som Gedin så korrekt påpekar: Ladorna är tömda.
Då skördar man de gamla under tilltagande desperation och kris. Bonniers kommer snart inte att ha tre (halv)stora förlag (AB, W&W och Forum). Det kommer konsolideras och skäras ner. Vem vet, kanske köps en del smått upp av de större?
Ni med mer kunskap än jag, gärna förlagsfolk: Bestrid gärna detta och visa att jag, och de andra här (Karin, Gabi mfl.), har fel! Ingen skulle bli gladare än jag.
Magnus;
Jag kan bara hålla med Gunnar. Grejen är väl i och för sig att vi är några stycken som skriver brett och berättande, fortfarande. Men, ingen försöker sälja det vi skriver. Om det inte är spektakulärt. Min gissning är att t ex Palms bok nu då, kommer att sälja väldigt lite. Och då tillhör hon ändå den SISTA generationen seriösa författare som det satsades på. Hon, Klas Östergren, Carina Rydberg - det finns säkert några till som jag glömt. Seriösa och etablerade och möjligen med något undantag, också de förpassade till oldies. Eller nåt ditåt. Alltså, de säljer ju förmodligen mer än jag, men de tillhör den sista generationen som har varit bara författare, som har etablerat sig som författare i första hand.
Inger Edelfelt kommer jag också på nu.
Men vi som kom efter dem har i stort sett ingen motsvarande plats. Det måste, i såna fall, vara spektakulärt. Maja Lundgren beklagade sig för en tid sen över att hennes agent inte ville försöka sälja den senaste boken (om jag minns rätt) till utlandet. Så hon sa upp avtalet.
Med största sannolikhet kommer ingen annan agent heller kunna/vilja sälja boken.
Böcker är inte delar av författarskap längre i Sverige, de är engångsvaror och hanteras som sådana. De som går bra i Sverige säljs till utlandet, men det är då det spektakulära och underhållningen i första hand. Sem Sandberg som fick August-priset för sin bok om judarna i Lodz säljs t ex. Min gissning är att det inte gäller resten av hans författarskap, utom möjligen med något enstaka undantag.
I övrigt ser vi ju nån sorts livsstilsböcker komma ut nu, under beteckningen roman, dessa är i regel skrivna av lite yngre journalister och tar upp medelklassgrejen, mans- och kvinnoroller, de är i regel inte romaner, utan snarare förlängda veckotidningsartiklar, pamfletter om man så vill, böcker som kan säljas in med ett tydligt tema, eller en tydlig fråga.
Å andra sidan kan man fråga sig, är det så jävla viktigt att exportera litteratur? Klart att det kan vara roligt för den enskilde författaren och att det säkert är roligt med mer pengar för alla inblandade. Men jag tror att det även här finns någon sorts feltänkande. Litteratur är liksom inte rakapparater, återigen. Men det kan vara och är ett snabbare och enklare sätt för förlagen att dra in pengar på kort sikt.
Gunnar, jag ger dig rätt i allt du skriver. Deckarundret är förbi. Toppen på det gissar jag var Larsson, nu ser vi nedförslutet, att några nya (=ännu inte utgivna) svenska deckarförfattare ska kunna nå samma framgångar håller jag för högst osannolikt.
Så ja, det blir ju intressant att se vad det blir av detta. Jag har svårt att se att det skulle kunna bli något bra av det...
Karin, ja, vi gör ungefär samma analys du och jag.
Och du lägger till en hel del.
Engångsvaror, japp, pamfletter, japp, tydliga teman/frågor, japp.
Undrar hur förlagen själva resonerar. Alls? Säkert helt annorlunda.
Maja Lundgren, om du läser här: fan vad rätt av dig att säga upp avtalet, men samtidigt så trist!
Skicka en kommentar