torsdag 6 oktober 2011

Årets pris

I Le Monde låter det hela rättså tråkigt. Både livet och dikten. Håsen underförstås bero på samarbetet med Robert Bly, som gjorde poeten "stor i det anglosaxiska språkområdet".

Jag vet inte. Jag läser inte dikter.

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Men Karin, nu får du väl ge dig...
man kan avfärda mycket, men just Tranströmer, och utan att ha läst honom, det är som att säga att jag tycker inte om att segla, jag har visserligen aldrig gjort det...men.

Hur högtidsorden omkring honom låter är liksom en annan sak; det är ju det kulturella kapitalet som ska hosta fram fina haranger, beväpnade med sina favoritföreställningar om Hög Litteratur.
Kan du inte rucka dig en smula? Det är bra ibland...Själv läser jag sällan poesi, sedan evärderliga tider, men det finns ett par jag kommer tillbaka till: Tranströmer, Eliot, Ekelöf, Yeats, Christensen, Dylan Thomas, Rilke m.fl. Och en del bloggande diktare. Så sällan som det sker, är det ändå som en annan öppning för tanken/känslan.

Karin S sa...

Gabrielle,
Jag avfärdar inte. Jag har inte läst honom, och läser väldigt lite poesi. Men, jag tänker läsa honom. Det brukar jag göra med nobelpristagaren.

Så, jag får kanske återkomma.
Dock kändes det rätt befriande att läsa Le Mondes artikel efter att ha läst svenskar. Där är ju Tranströmmer lite bättre än Shakespeare, typ. Och alla bara vrålar JAAAA som om Tre Kronor vunnit guld typ.

Så kan jag alltså inte känna, av nu nämnda skäl.

Hörs,