Man vill lägga saker bakom sig, komma vidare. Framåt, typ. Jag inbillar mig i alla fall att det är så det är. Kanske är det i själva verket helt annorlunda. I såna fall försöker jag inte fördjupa mig i det.
Bernur har läst En underbar roman. Det vet väl i stort sett alla bloggens läsare redan, kanske. Men jag nämner det ändå, eftersom jag blev glad av recensionen.
Bernur konstaterar också att jag fortsätter att blogga, till skillnad från många andra författare. Vet inte egentligen om jag behöver hålla på och förklara den saken, men ibland undrar jag ju själv varför jag håller på. Det jag kommer fram till är att det är för att jag inte bor i Sverige. Jag finns liksom lite på svenska, via den här bloggen. Blogo ergo sum, var det någon som skrev på sin blogg, minns inte vem eller var. På mig stämmer det.
Och eftersom jag har hållit på rätt länge nu så har det hela utvecklats till att bli en sorts löst sammanhållen grupp av vänner. Bloggare är mina brevvänner. Rätt många har jag träffat, rätt många har jag kontakt med bakom bloggscenen, i kulisserna. För allt kan inte sägas på en blogg. En blogg är en del av offentligheten.
Men att lägga saker bakom sig. Jag har medverkat med en kort text om Bollmora i Axess sammanfattande bok Under omprövning (Atlantis 2011, redaktör Johan Lundberg), som jag nu också läst stora delar av. Kanske inte allt, nej, helt säkert inte allt, men en hel del.
Och jag kommer att tänka på en god vän, arkitekt, som då den stora biografin om Gunnar Asplund kom ut, direkt gick ut och köpte den, eftersom man ju måste ha den!, och sen omedelbart klämde in den i bokhyllan, utan att öppna den.
Varför, kan man fråga sig. Jag har ju läst stora delar av Under omprövning.
Därför att jag kände igen det allra mesta. Det jag inte hade läst förut var helt klart i samma andas barn som resten. Tidskriften Axess uppfattar jag som mer "spretig" (kärt förläggarord om debutromaner), man kan också säga mer mångstämmig. Inte fullt så unison.
För Under omprövning är just unison. Det gör den lite väl mastig för mig.
Här finns många fina texter. Ämnena är konstkritik, särskilt samtidskonsten och förhållandet stat-konstnärer-gallerister, poesins ställning idag, den seriösa musikens och arkitekturens. Saknas gör väl möjligen och skol- och utbildningsfrågor, som ju tidskriften tar upp. Även annat saknas, men allt måste ju ha någon begränsning och man kan helt klart säga att det är vackert så.
Utöver skribenter som medverkat i tidskriften sätter redaktören, Johan Lundberg, sin prägel på boken. De debatter han initierat, den om OEI-poesin och offentligheten, liksom den om den föreställande konsten i utställningen Figurationers kölvatten gås mycket grundligt igenom igen. Med namns nämnande av alla motståndare.
Och här känns läsningen lite för mig som Under omtuggning. Sorry to say, för jag håller i sak fortfarande med Lundberg om det mesta han skriver. Det beror förmodligen på att jag följde och deltog i debatterna litegrann, från just denna blogg.
Och då är vi tillbaka där vi började. Man vill komma vidare, ja?
För Axess del tycker jag att det här var en viktig och bra bok, fin dessutom, snyggt omslag och välgjord layout. Men nu önskar jag Axess och dess redaktion många nya debatter.
Liksom deras läsare.
Det behöver den svenska offentligheten.
5 kommentarer:
karin
grattis till en fin liten recension av din bok. det är en sådan läsare varje värdefull bok vänder sig till - en öppen, "öppnad" läsare.
allt för många av dagens litteraturkritiker tycks mig sakna denna förmåga att möta boken där den befinner sig, att möta litteratur som litteratur, det verkliga såsom verklighet (ansikte mot ansikte, så att säga); man har, gissar jag, fullt upp med sig själv i samtiden medan livet far förbi.
jag kommer att tänka på vicekulturchefen på en stor morgontidning, som för några år sedan skrev någonting i stil med att det slagit henne att det där med det existentiella ju var riktigt spännande.
allt gott
einar
Tack, Karin, och tack Einar, det var också så att boken öppnade mig, att den gav mig perspektiv på saker.
Jag tror att många recensenter gärna vill positionera sig (som det lär heta), att det viktiga är att ta plats, att visa sig ...
Sedan var det kanske en gnutta utpressning i det där att du inte slutar blogga! För visst, tanken kan slå en ibland: varför håller jag på med det där. Och så upptäcker man att Rimbaud liknar gitarristen Rowland S. Howard, eller om det är tvärtom, och man känner sig vanvettigt smart för att man sett detta, så där Knausgård-smart, du vet ...!
Mmm, tur att man har en blogg då man får sina geniala infall. Som nu t ex. Jag kom på att jag kunde ringa Expressen och säga att jag tar på mig partiledarskapet i alla partier utom centern. Det skulle man kunna utveckla.
Du menar därför att du tycker att centern fått en så bra partiledare? Eller att det är ett hopplöst parti? Eller att alla andra partier är likadana och därför kan ledas av en och samma person?
Ärlig fråga. Ärliga frågor, menar jag.
För att jag inte tål centern.
Skicka en kommentar