1. Jag funderar på att köpa en svart läderkjol som enligt reklamen är både "rock och chic". Låter inte så dumt, va?
2. Det var nog allt.
Men alltså, jag återkommer till det här med läderkjolen. Jag har aldrig haft en läderkjol, knappt några kjolar över huvud taget. Men jag tycker ibland att jag behöver någon typ av kjol. Jojo, jag har ju jeanskjolen, men den ser jag ju ut som en svägerska i. Och det vill man ju inte alltid göra.
Men läderkjol, vore inte det på något sätt både chic och rock?
Frågan är vad man har för skor. Och blus. Idag såg jag en gammal tant med loafers och gula knästrumpor med hålmönster i. Såg ut som ett påskpynt i benform.
Herregud, tänkte jag. Man kan göra fel också.
Men till ens svart läderkjol utgår jag ifrån att man antingen har svarta ben eller möjligen skotskrutiga som i sin punkinspirerade ungdom. Dock inte knästrumpor.
Min son håller nu på att putsa sina skor. Jag gick förbi och kollade och tyckte att hans skor inte ser kloka ut, vilket jag sa. Vad knäppa dina skor ser ut, sa jag.
Vadåra? sa han intresserat.
Det tycker jag var ett fint bemötande.
Dessutom tog han fel skokräm. Brun, på svarta skor. Herregud, tänkte jag igen. Gör folk inget annat än fel. Då påpekade han att det inte fanns nån svart skokräm.
Se där, sa jag.
Vi behöver även en ny stekpanna.
Annars har jag fattat en grej till. Folk blir inte bekräftade i Sverige. Jag har lyssnat på radiopsykologen som menade att man kanske inte måste konfrontera sina gamla päron med det där med dålig bekräftelse, för de skulle ju fortfarande inte bekräfta det. Liksom.
Och i tidningarna står det ju det också.
Det var en gammal tant där som inte orkade vara mormor ordentligt. Hon grät i radion. Och det var faktiskt synd om henne. Men det berodde på att hon inte hade blivit bekräftad. Och så anmälde hon sig till kurser och resor och betalade och sen gick hon inte dit. På nåt vänster berodde även det på den där uteblivna bekräftelsen. Jag tycker i och för sig att det var oklart hur.
Men vadå, vi gör alla dumma grejer. Jag t ex har kanske i morgon så här dags en svart läderkjol. Hej.
12 kommentarer:
Jag hade en svart fuskläderkjol på det glada 80-talet och kan rekommendera Hanoi Rocks-t-shirt och trasig jeansjacka till.
Jag har aldrig haft en svart läderkjol, men däremot en stentuff läderjacka med nitar, efter Marlon Brando. Till det hade jag inget annat än madonnaögon. Jo, lite annat. Som jag glömt. Och tidens tand begnagigt.
Man KAN ha påskpynt till en svart läderkjol men skotskrutigt är mer rock. Och svart är mer chic. (Påskgult signalerar förstås chick!) Jag såg en läderkjol jag blev sugen på i någon fransk tidning, faller vi i en tantpunkfälla om vi köper vår respektive frestelser?
Helena,
I nuläget (som man ju kan säga) så vore det nog käpprätt i det Jorun nedan kallar tantpunkfällan för min del. Men det kan ha varit snyggt då, på dig alltså. Själv hade jag svarta läderbrallor och det var skönt på vintern. Varmt.
Gabrielle,
Jaha. Det har däremot inte jag haft, läderjacka med nitar. Jo förresten, det har jag. Köpt på rockobarocko, om nån minns den affären.
Jorun,
Jag tror att du satt ord på det här. Men kan inte en svart läderkjol vara användbar ÄNDÅ i vissa sammanhang?
karin
roligt och skärpt inlägg, i vanlig ordning.
jag kan inte bidra så mycket till det där med läderkjolar, svarta eller ej. men det du tar upp ifråga om "bekräftelse" är en intressant sak. jag tror nog att det ligger sorgligt mycket i att det är en grundläggande bekräftelse som saknas bland folk i allmänhet i detta land (eller: i moderniteten som sådan). samtidigt visar ju fenomenet på hur osjälvständig människan blivit (ja, delvis som ett resultat av att aldrig bli "sedda" - annat än som en "produkt", ett "offer", etc). allt menas bero på någonting annat, ingenting har sitt ursprung i dem själva, och inte undra på då att den skapande kreativiteten (som är en form av mänsklighet) blivit allt mer osynlig (i den mån den finns kvar); curators som gör utställningar om sig själva, fotografer som fotograferar andra fotografer, programledare som intervjuar programledare, kändisar som möter kändisar, kvinnor kvinnor, idrottsmän idrottsmän ("Zlatan är Zlatan"), etc, etc. en slags "självständig" osjälvständighet, i det att man ständigt är beroende av "publiken", "mediet".
och på tal om detta (vilket egentligen bär för långt, men du får skylla dig själv som öppnar upp för sådana frågor!): är inte demokratin en slags förlängning och invertering av ett totalitärt perspektiv/fenomen? diktatorn, av ett eller annat slag, så att säga förvandlar samhället till en "scen" (där han är/blir huvudperson) och bereder vägen för den situation där alla vill bli till huvudpersoner.
allt gott
einar
Åh, Roco Baroco! När jag gick i gymnasiet i Uppsala åkte vi till Stockholm och shoppade (fast vi sa nog handlade) på höstlovet. Då gick man på Roc Baroco och jeansaffärerna på Gamla Brogatan (?). Vad var det för jeansaffär tro? Levis köpte vi och Don och Donna låg där. Brände hela studebidraget på 505or och sedan sommarjobbspengarna på ett par gula Don och Donna lågskor (nästan som ballerinaskor). Jag vågade aldrig köpa något punkigt eller i läder, inga Doc Martens för mig. Däremot löjligt dyr POlarn och Pyret (?) tröja.
10 år senare hade jag ett par röda läderbrallor som gjorde stor succe. Numera har jag beige mockakjol (kulturtantsfällan?) och en gröngrå läderjacka (ursygg!) Fast jag bär det inte samtidigt, känner mig då som en jakttrofe.
ursäkta uteblivna accenter, amerikanskt tangentbord med svensk fingersättning är ett gissel.
Einar,
Jag hänger med vad gäller den bristande kreativiteten, men hur får du ihop diktatorn med demokratin? I och för sig har väl demokratin ett odemokratiskt inslag på ett sätt som är just det där att man förväxlar att alla människor har samma värde med det enklare: allt är lika bra. Men nu låter jag väl som Axess-redaktören om jag fortsätter, och inte hänger det ihop ditt andra stycke. Så som sagt, där fick jag inte till det.
För resten, det där med bekräftelse. Jag vet inte, men ibland får jag för mig att det blivit lite av ett mode. Alltså, folk går omkring och känner efter och det är klart att om man verkligen känner efter så är man inte totalt bekräftad, typ.
Det är ju omöjligt för övrigt att bekräfta någon till hundra procent. Det kan bara Gud, typ, och för den bekräftelsen måste man ju dessutom då tro. Inte enkelt.
Ändå håller jag med dig på sätt och vis, folk verkar ängsliga och alldeles för gå på-iga, vill synas. Om det hänger ihop med bristande bekräftelse i barndomen vet man ju inte. Den där mormorn i programmet var det helt klart synd om, alltså det fanns något äkta i hennes lidande. Hoppas att hon kommer över det.
Charlie,
Låter snyggt! Beige mockakjol kanske är bättre, men det är nog snarare en fläckfälla, jag har en beige mockajacka, mycket snygg, men ack så ömtålig, så där tror jag att jag hellre väljer svart. Måste vara mycket mer PRAKTISKT.
Och rocko barocko, den där jackan jag hade var verkligen inte snygg, det var på axelvaddstiden.
karin
jag tänker mig att själva förutsättningen för ett mer totalitärt samhälle/styrelseskick är att verkligheten förvandlas, eller snarare: att själva upplevelsen av vad som är verkligt och inte är verkligt förändras; fokus går från det mer konkreta (nära relationer, där man själv är en aktiv del) till det mer abstrakta - verkligheten såsom en scen, där ledaren/diktatorn får den plats, det utrymme (och därmed den aura) som han behöver för att vara just ledare/diktator.
ett nytt, "större" perspektiv införs, där avståndet mellan individen och dennes närvärld och "världen" blir så stort att den förstnämnda börjar förstå sig själv som sekundär i förhållande till det sistnämnda. allt blir därmed till instrument för något annat (för "världen") - även det egna jaget.
och detta var kopplingen till det moderna behovet av att få "bekräftelse": att bekräftelsen blivit till en offentlig, abstrakt (och medial) sak, gör den så att säga omöjlig att tillfredsställa (för den är tom, denna "bekräftelse", genom att den inte bygger på det verkliga, på det näraliggande).
demokratins totalitära förutsättningar rörde alltså "centraliseringen", avståndet mellan makt och verklighet, med den förödande (och förvillande) konsekvensen att själva identiteten/självförståelsen flyttas till en mer abstrakt nivå, till en slags "scen", där individen - var och en av oss - fåfängt försöker hävda och finna sig själv.
en återvändsgränd, i bästa fall.
allt gott
einar
Fint tänkt och formulerat, Einar. Sant!
Einar,
Fattar lite bättre, och ja, det finns antagligen en sorts glidning där, som vi allihop befinner oss i mer eller mindre. Rätt läskigt om man tänker efter.
Skicka en kommentar