tisdag 27 mars 2012

Barbari, motsatsen till kultur

Jag önskar att jag hade lite mer distans till min tillvaro på något vis. Att jag kunde kolla på den lite mer utifrån. Eller som på blåbär, som Gabi. Vad gör jag?
Jag går en morgonpromenad efter att ha avlämnat sonen vid skolan, puss långt innan själva skolan. Så att ingen ser. Sen skalar jag runt och kollar vårtecknen. Det är nog den bästa stunden på dagen faktiskt. Jag möter joggare, folk med portföljer (på vissa promenader) och stavgångare. Beror på. Roligast är att tänka att man går till ett jobb, ett låtsasjobb liksom, och så tänker man på vad man skulle haft i portföljen. Kanske lite kakor, kanske en dator, säkert några papper, plånkan har jag i fickan, nycklarna likaså.
Ja, sen kanske jag köper lite mat på en marknad, och sen är jag hemma igen och då är dagen slut.
Jag jobbar på ett eller annat vis. Skriver mest, i alla fall just nu. Tänker på sånt som är av folkrörelsekaraktär. Fick ett mail från en organisation som söker morgondagens borgerliga ledar- och kulturskribenter. Man ska ansöka med en artikel "Min vision av en borgerlig kulturpolitik" ska den heta. Jag började fundera på den. Kom fram till att jag är totalt ointresserad av en borgerlig kulturpolitik. Jag skulle vara glad om det över huvud taget fanns en genomtänkt kulturpolitik. Som SvBs chefredaktör är inne på här.
Sen tänkte jag i alla fall på den där artikeln en stund, kom fram till att motsatsen till kultur också existerar, det kallas barbari. Tänkte att jag börjar så, sen drar jag scenen i Oksanens bok Utrensning då den ryska ockupantfamiljen vandaliserar det estniska hus de beslagtar, använder det fina gamla tyska pianot att binda fåren vid i kätten.
En bild av barbari.
Eller i Vercors La silence de la mer, då de tyska ockupanterna i en tidig scen slår sönder berättarens staffli och använder bräderna som byggnadsmaterial till något mer prosaiskt eller värre, något de behöver.
Nästan exakt samma bild av barbariet. (Det man angriper först, det som är identitetsskapande hos den man angriper, är kulturen.)
Ja, och så har vi Sverige då...
Nej, just det. Detta är inte den svenska erfarenheten. I Sverige har vi en kultur- OCH idrottsminister. Kultur är fritid. Om man är välvillig, av folkrörelsekaraktär, precis som idrotten. Om detta råder svenskt (nej, verkligen inte något utländskt) konsensus.
Och där, om inte förr, dog mitt intresse för en borgerlig svensk kulturpolitik. Jag vill inte hålla på och fundera över folks fritidsintressen, jag vill inte kasta pärlor och jag vill inte göra bort mig heller.
Det är i stort sett därför jag inte skriver något här. Jag har så lite med svensk idrott att göra. Så väldigt lite. Hej.

11 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja du, Karin. Och inte är vi ensamma heller, om kultur-idrotten, se här: http://hbl.fi/kultur/personportratt/2011-09-12/paavo-arhinmaki-idrott-och-kultur-ar-samma-sak

Barbari är en sak, solitt ointresse ett annat. Jag menar det där med ministrar som på frågan om vad de har på nattduksbordet svarar "Klockan", muntert leende och insmickrande, gentemot alla (andra) kulturföraktare.

Jag tycker det var bara en liten tid sedan det faktiskt anstod en minister vem som helst att visa lite bildningsintresse.

Däremot vad beträffar folk-bildning, så tror jag fortfarande att den "väckelserörelsen" är en av de bästa sakerna som hände Sverige under den Utvecklande Perioden. Nu har vi kanske gått in i den Avvecklande. Och politiker spelar på den gamla antikulturella missunnsamheten och behovet av att känna sig demokratiskt egal visavi kultur.
Bingo blir kvar, och Rätt Låt Vann, och sånt.

Men nu ska vi inte vara hel-pessimister. I varje fall inte Europeiskt sett: Festivaler och Evenemang är en stor sak. Kanske är det musikkulturen, alla kategorier, som har mest chans att förbli expansiv.

Jag tror det är helbra för din egen kultur att du skippar kulturpolitiken.

Anonym sa...

Du borde vara kulturminister, minst. (Med generösa arbetstider, så att du hinner skriva.)

Einar

Karin S sa...

Gabrielle,
Ja, jag vet, det blev lite oklart där, hur jag tänkte, man kan tolka mig som om jag tycker att det hade varit bättre om Sverige hade ockuperats. Det tycker jag ju inte. Men jag tycker att många svenskar är rätt naiva, men det kan de ju göra något åt själva egentligen.

Vad gäller perioder håller jag också med dig, det är som om svenskarna håller på att glömma - och det stör mig. Då kommer avvecklingen som ett brev på posten, att de inte begriper det?

Och jag skippar kulturpolitiken, jag blev ju bara arg av att ens försöka tänka på den.

Så sorry Einar,
Men det var snällt tänkt!

Leonardo sa...

Karin,
Sedan Bengt Göranssons tid har Sverige tyvärr saknat ministrar med bildnings-och kulturintresse.

Bodil Z sa...

Jag hade en gång en rektor på ett gymnasium där jag arbetade en gång i tiden. En dag trädde han in i lärarköket och så stolt och "manligt": "Jag har inte läst en bok på tio år." Han såg sig om och väntade på bifall eller åtminstone leenden. Någon (jag) kunde inte hålla tyst och lät undslippa sig ett torrt: "Det ante mig." Rektorns blick "skevnade" lite och jag tror faktiskt att han förstod det elaka budskapet.

Bodil Z sa...

Jag hade en gång en rektor på ett gymnasium där jag arbetade en gång i tiden. En dag trädde han in i lärarköket och så stolt och "manligt": "Jag har inte läst en bok på tio år." Han såg sig om och väntade på bifall eller åtminstone leenden. Någon (jag) kunde inte hålla tyst och lät undslippa sig ett torrt: "Det ante mig." Rektorns blick "skevnade" lite och jag tror faktiskt att han förstod det elaka budskapet.

Karin S sa...

Leonardo,
Ja, antagligen.

Och Bodil,
Ja, det börjar ju där, i skolan, själva synen på detta med bildning. Läste en artikel om franska presidenter häromdagen, ska se om jag hittar den.

Karin S sa...

Här är den.
http://www.lemonde.fr/election-presidentielle-2012/article/2012/03/25/un-president-doit-il-etre-cultive_1674340_1471069.html

Bengt O. sa...

Intressant artikel i Le Monde även om slutet var litet pessimistiskt. (Jag hisnar f.ö. litet inför tankeexperimentet att i en svensk dagstidning få läsa om konflikten mellan "Chronos" och "Kairos".)

Reinfeldt upphöjde ju Camilla Läckberg till sin favoritförfattare och läste fyra av hennes böcker på raken.

Charlie Truck sa...

En länk som berör läsning vs sport i svenska barnfamiljer.

http://www.litteraturmagazinet.se/opinion/johan-unenge-efterlyser

Minns min egen barndom på landet i Sverige, det enda man skulle vara bra på var idrott. All annan begåvning sågs med misstänksamhet. Inte ens avundsjuka tror jag, för vem ville vara en bokmal?

Tyvärr verkar folkrörelsernas bildningsideal ha utbytts mot det motsatta.. Istället för att den uppåtsträvande klassen söker bildning, tappar den burgna och borgerliga klassen i bildning och kulturintresse. Vilket slöseri i ett så rikt land som Sverige med så lång genomsnittslig skolgång! Visst är det märkligt att i länder där befolkningen har haft det betydligt knaprare, har kulturen en mycket större plats.

Karin S sa...

Charlie,
Du uttrycker det hela bättre än jag, det är något jäkligt sorgligt med det. Och jag tror att det hela beror på mättnad, att man tar saker för givna. Den långa skolgången blir ju, som du är inne på, också mer och mer befängd, eftersom resultaten blir sämre och sämre...
Även om fransk skola inte har bättre resultat så har den klarare och tydligare ambitioner - det gillar jag.