Uppgörelser

Två böcker av döttrar till svikande föräldrar, tillika kändisar.
Felicia försvann av någon som kallar sig Felicia Feldt och som uppenbarligen är Anna Wahlgrens dotter.
Om man håller sig i solen av Johanna Ekström, dotter till akademiledamoten Per Wästberg och författaren Margareta Ekström.

Felicia försvann är en lättläst, kronologiskt hattig bok om en uppväxt i misär. Den förefaller vara en del av en terapi, i slutet tar är författaren med på sin mammas påhittade begravning. Och får där sig slängt i ansiktet att allt var hennes (författarens) fel.
Well, det hela är liksom kört på något vis.
Och det är klaustrofobiskt, man får inget annat perspektiv än det försmådda/misshandlade barnets. Men okej. Det är konsekvent och det är övertygande.
Tesen är att Felicia inte tänker förlåta och försonas. Den driver hon rakt igenom och den övertygar. Inte fasen ska hon försöka försonas med den här galna människan - det håller jag med om. Försoning och förlåtelse bygger ju faktiskt på att båda parter vill komma vidare. Och det verkar inte Wahlgren vilja, nej.
Samtidigt framgår det ju hur krångligt det blir, Feldt är uppvuxen i en sorts nomadfamilj där den enda fasta punkten var mamman och syskonskaran. Syskonskaran drillades i att ställa upp på mamman. Bryter man med mamman förlorar man sålunda sina syskon.
Och det vill hon förstås inte, eftersom hon tycker om dem.
Men. Och det får man väl säga är hennes styrka: hon står ut med det.
Vilket gör att försoning, som jag ser det, förmodligen en dag kan bli möjlig med dem, i alla fall en del av dem.
Den som lever (och läser) får se.
För detta förefaller vara en familj där man lägger ut en hel del till offentlig beskådan. Vi får väl utgå ifrån att vi får reda på mer.

Den andra boken är betydligt sämre. Johanna Ekström jamar på om hur hennes pappa svek först hennes mamma och sen henne själv. Och hur fint (ändå) allt var, och hur rika och ytliga de var.
Det enda problemet är hennes egen totala brist på ifrågasättande av alla dessa löjliga normer den här familjen hittade på.
Hon tycks fortfarande mena att höjden av raffinemang är vita vikta pappersservetter och svenskt 1700-tal. Att dricka te och gå på restaurang och åka till England.
Första halvan är olidlig just därför. Hon har gått på rubbet och tror på allvar att de var jättemärkvärdiga. Suck och gäsp.
I andra halvan framstår alla de problem som en pappa (oftast) som lämnar sin familj får med sina barn och de med honom.
De blir inte så mycket kvar då. Ingen plats i den nya familjen för de gamla barnen.
Det här är något som jag tror att min och Ekströms (och Feldts) generation påverkats starkt av. Jag vet inte hur många kompisar jag har som har exakt samma bakgrund.
Om det nu är ett så väldigt stort problem.
Det är ju mest då gruppfotona ska tas som det liksom syns. Morfar eller farfar är inte med.
Men är det ett jätteproblem. Egentligen?
För Ekström verkar det ju vara det.
Hon verkar ju vilja att hennes pappa ska tycka att hon är viktigast i världen och det tycker han inte.
Surt förstås.
Men det är väl bara att leva med?

Vad gäller Feldt är det problemet värre. Mormor ska liksom finnas och helst vara snäll. Mostrar och morbröder ska finnas och eventuellt ha sina egenheter, men nog ska de finnas i närheten. Om man inte flyttat till Australien. Kusiner också.
Feldt är ursinnigare och djärvare och modigare och inger mer hopp. Hon jobbar på, hon vill verkligen att det hela - hennes liv och hennes barns liv - ska bli mindre stökigt än det var under hennes barn- och ungdom.
Det tycker jag är bra.

Ekström däremot har skrivit en precis lika tråkig och självupptagen bok som hennes pappa redan skrivit tonvis av. Lättsam, visst. Ytlig och elegant. Jodå.
Och totalt jävla astråkig.
Det enda jag egentligen stör mig på i grund och botten är att hon verkar tror att både hon och han har humor. Eller kanske inte förresten. Humoristisk är väl det ord hon använder.
Och det betyder för vanliga människor eller oss läsare helt enkelt urtrist och självupptagen. Bra att veta.

Nå. Var detta då bra böcker och skulle de ha getts ut om inte kändisfaktorn hade pockat på utgivning.
Nej, det var inte särskilt bra böcker, och ja, kanske hade de givits ut utan kända föräldrar för så här är svenska böcker. Ofta. Dessa var varken sämre eller bättre. De är barn av dagens boktrend. Självupplevda, självupptagna och fantasilösa (även om Ekström förstås beskriver sig själv som väldigt "fantasifull").
Däremot hade de väl då sålt lika lite som alla andra böcker och även recenserats lika mycket.
Stor litteratur är det inte.
Men de flesta läser dem sannolikt för att få veta mer om kända personers baksidor och privatliv. Och det får de ju.
Så då är förhoppningsvis alla nöjda.