söndag 18 november 2012

18 november

Ibland tänker jag, med viss sorg, att jag är totalt obildad eller möjligen obildbar vad gäller svensk samtida litteratur.
Tranströmer har vi ju diskuterat förut. Jag har försökt. Jag har misslyckats. Idag hörde jag (medan jag höll på och strök hallen för andra gången) ett avsnitt av Teologiska Rummet (P1) där man läste och gillade Tranströmer, i egenskap av mystiker. Fast framför allt fick man ju inte sätta en etikett på honom, för det skulle han inte gilla. Men lite, för att inte säga, stort mystisk var han ju...
Well, well, säger jag. För mig hisnar det alltså inte (eller sällan) när jag läser Tranströmer. Men det händer då och då när jag läser poesi, vilket jag gör väldigt sällan.

Vidare, Stig Larsson har såvitt jag kan förstå kommit ut med en självbiografisk bok, han har även intervjuats och debatterats så att till och med jag har märkt att detta skett.
Stig Larsson, säger en massa skrivande människor jag läst (so far), har jag ett förhållande till. De har alltså läst SL och pratat med honom eller åtminstone sett honom på krogen.
Jag tror att jag försökte läsa då det begav sig, men jag kom av mig. Den aktuella boken känner jag inte att jag måste läsa direkt. Heller. (Och jo, jag såg honom någon gång på stan, men redan då tycket jag inte att han kändes jättespännande. Inte min typ, om man säger så. Alltså, inte för att jag någonsin var i närheten av människan, men jag hade andra preferenser.)
Det finns fler. Mare Kandre. Har försökt men förstår mig inte på.
Just åttiotalet, då jag liksom började skriva och även hade mina första kontakter med Bonniers, som ju inte ledde nånstans, var tydligen ett decennium som jag litterärt (hehe) inte hörde hemma i. Jag förstod mig i och för sig på och gillade Klas Östergrens böcker. Även Inger Edelfeldts. Men sen tror jag att det var stopp. Jag läste antagligen andra, men jag kommer inte ihåg.
I den äldre generationen gillade jag mycket Sven Delblanc, liksom Kerstin Ekman. Övriga mindre, även om jag läste. Och bland klassikerna Söderberg, (Hjalmar) Bergman och Sjöberg. Bellman tolkad av en massa olika personer på lp-skiva. Några böcker av Eyvind Jonson.
Jag glömmer säkert. Jo, Per Rådström gillade jag också mycket. Men då hade jag kanske blivit tjugo eller så.
Och så läste jag ju översatt litteratur. Och där fann jag väl såna som jag tyckte mer om. Woolf och Colette.

Vet inte vart jag vill komma med det här, kan liksom bara konstatera att jag direkt från början antagligen var off. Eller besides, liksom.

Ibland tänker jag att det beror på en så pass enkel sak som att jag inte är uppvuxen i naturen. Jag ska inte säga att jag inte har något förhållande alls till naturen, det vore fel. Men den vilda, tysta orörda naturen känner jag inte till. Skogen har för mig stigar. Det kan vara en brist.
Jag gillar städer, jag känner mig hemma i städer, det är väl därför mina svenska favoriter också rör sig i städer. Mindre eller större, det spelar ingen roll, ta Hjalmar Bergmans städer, de är ju så kompletta. Icke segregerade, borgaren möter pastorn och direktörn och kanske baron på gatan. Liksom den fattige och hans barn. Samma i övrigas.
Hela samhällsspektrumet ryms inom samma lilla stad och inom samma roman.
När man slog sönder stadskärnan och byggde förorten slog man också sönder den kompletta (eller som det också hette) borgerliga romanen.
För att hitta kompletta städer idag måste man bort från Sverige. Stockholm är en av Europas mest segregerade städer och har varit det länge.
Jag säger inte att Paris är särskilt idealiskt, men nog är det en mer blandad och mer levande stad.
Vilket borde kunna ge bättre (komplettare) romaner?
Ingen aning.

Vad det här beror på kan man undra. Karaktär och uppfostran, gissar jag.
Mina föräldrar är stockholmare, deras självklara stad var Stockholm. Mallen för en stad kommer för mig alltid att vara Stockholm.
Men nog är där glest och mörkt...

Och hur det går för SAS vete fåglarna (de är väl de enda som inte bryr sig förresten).

Dabok. Bra helg. Barnens aktiviteter under kontroll. Mer gråfärg utsmetad. Radio. På gott och ont.
Hörs,


Uppdaterar med en rullning: FORMERA

16 kommentarer:

gunnarstrandberg sa...

Jag har inte läst Stig Larsson, och nej, jag blir verkligen inte heller sugen på att läsa honom efter den senaste rundan i media.

Kandre gav jag ett ärligt försök för ett halvår sen, men pallade bara en av de tre böcker jag köpte. Bübins unge, prosalyrik i sin sämsta form. Dålig som poesi, dålig som prosa.

Nu är jag tydligen på ett mycket negativt och gnälligt humör, men den stora svenska romanen har aldrig blivit skriven. (Alltså INTE den stora Svenska, utan jag menar en stor roman, ett mästerverk, skriven av en svensk.)

Måhända kom Eyvind Johnson mycket nära, speciellt med Drömmar om rosor och eld, men inte hela vägen där heller.

Gabrielle Björnstrand sa...

Vad beträffar poesi så blev jag överraskat helt öppen för några rader ur Sonnevis nya diktsamling.

De genljudade i mig.

Ni - du - kan höra Jenny Marias recension i kulturnytt på web. Även den var klok.

Ska i alla fall jag läsa.

Om Stig L och Mare Kandre, lite främmande. Om Östergren; på något underbart och delvis lättsamt sätt
genial ju!

Karin S sa...

:)
Inte bara mig det är fel på.

Men håller med, Johnson kommer nog närmast. Själv gillar jag både Strändernas svall och Hans Nådes tid, även om den senare är väldigt omständlig. Han är ju alltid lite omständlig men där tar han priset. Drömmar... undrar jag om jag läst.

Nu har jag i alla fall börjat på Julien Leuwen (Stendhal) utan att ha kommit särskilt långt, vi får väl se om det är en Stor Roman.

Annar är de senaste mästerverken jag läst helt klart "Radeszkymarchen" och "Job" av Josef Roth.
Det är väl det där som är få förunnat kanske, att dels ha förmågan, men också turen (eller oturen) att kunna sammanfatta en epok, en hel värld i en enda roman. Buddenbroks en annan. Storm över Frankrike en tredje. Mannen utan öde har vi ju varit inne på förut...
Makine tycker jag också gör det i Det franska testamentet.

Oksanen i Utrensning. Det skrivs Stora Romaner idag med, det är väl egentligen det viktigaste. Inte vem som skriver dem.
Courage, säger jag.

Karin S sa...

Gabi,
Jaha, jag får väl testa Sonnevi, då. Men jag tror att det är pärlkastning på mig.

Annars verkar du fungera lite som jag, och även Gunnar då. Skönt!
Och alltid kul när vi är ÖVERENS.

e askestad sa...

karin,

du är en fri, intelligent själ, så hur skull du kunna uppskatta litteratur vars främsta kännetecken är ett monotont dväljande i den egna oförmågan ("bristen", omöjligheten i att nå den andre, att bli förstådd, att överstiga sitt "kön", sin "klass", etc, etc)? en litteratur som stannar vid de egna bristerna liksom för att därmed bekräfta (för sig själv, genom att påtvinga andra) att ingenting annat än detta hämmade, ängsliga, begränsade "jag" är möjligt?

s larssons självbiografi. eller knausgårds. eller noréns. (osv.) inte nog med att man liksom upphetsat frossar i de egna "mänskliga" bristerna, man är stolt över att göra det, över att man ohämmat "delar med sig" av sitt armod. och är man inte stolt över detta, så delar man med sig av också det "tvivlet", och lyckas få även det att framstå som ett uttryck för ett personligt mod.

och kritikerna jublar, så ärligt! utropar de. för de känner igen sig och kan äntligen ventilera sitt eget armod, få den "normaliserad", rättfärdigad.

se så usel jag är! och man kan faktiskt inte vara någonting annat! ja, den som påstår att man kan måste vara en hycklare, moralist, ja ond!

misslyckandet som norm. detta kan exempelvis ta sig uttryck i en skräck för den "stora berättelsen"...

jag tror att man för att förstå denna i sverige tämligen utvecklade form av litteratur (en slags anti-litteratur) måste anlägga ett mer allmänt historiskt-kulturellt perspektiv på det svenska folkets äventyr och öden.

vad man sedan skall göra med en sådan analys vet jag dock inte. publicera den utomlands?

allt gott

einar

gunnarstrandberg sa...

Östergren, ja, han har ju skrivit riktigt bra saker.

Karin : ) Inser att jag borde kolla in Oksanen. Nej, och nu är vi överens igen: Att stora romaner skrivs är det viktiga, helt sant.

Einar: jag är böjd att hålla med om Norén-Knausgård-Larsson och låt oss gärna haka på Johan Jönson där. Dessutom är det en ful genväg de tar till litteraturen; de rear ut allt; allt ska bort och inget är värt mer än att det kan säljas för pengar och framgång. Såg förresten din senaste (?) i fönstret till Ritorno, hur hamnade den där? Och, btw, är du nöjd med MBM förlag? (Blir inte purken om du INTE svarar.)

Bengt O. sa...

"Drömmar om rosor och eld" är en "stor" roman och faktiskt trots ämnet med en hel del humor, särskilt i Drouins betraktelser. Huxley har också behandlat ämnet ("The Devils of Loudon") fast mera faktamässigt och tråkigt. Så finns Ken Russels film med Vanessa Redgrave och Oliver Reed. Mycket grafisk.

Men "Hans Nådes Tid" håller jag för den verkligt stora romanen. Den har dessutom ett europeiskt perspektiv. Sedan handlar den om mig, det hjälper också. Jag har köpt flera ex och skänkt till yngre utlandssvenskar.

e askestad sa...

gunnar

det är mitt stamkafé och sedan några böcker tillbaka har jag haft som tradition att ställa ut dem i kaféets skyltfönster (bredvid räkmackorna, karin).
det kunde sägas vara den enda "marknadsföring" jag sysslar med, om det inte vore för att jag gör det för att det är roar mig och ingenting annat.

ägarna till kafét läser nog ingenting, men uppskattar stamkunder (somliga mer än andra).

vilket för mig till din fråga. jag har haft tre förläggare (nej fyra, om man räknar ett äventyr på wsoy i finland), och herr mbm (micael bäckström) är den ende som jag har haft litterärt fullt förtroende för. vilket inte betyder att jag lyssnar nämnvärt på honom, men att jag respekterar hans intellekt, hans lyhörda läsning, hans intelligens (i djupaste mening). och framförallt: han litar på mig. han utgår ifrån att jag vet vad jag håller på med, och att det är därför det är värt att lägga ned något (oftast ekonomiskt katastrofartat) arbete på mina böcker.

men kanske menar du att det finns fler förläggare där ute (i detta land) som kan uppfylla de kvaliteter jag skissade fram här ovan?...

visst, förlaget han driver är litet, och det har ett pris. marknadsföringen är som sagt närapå obefintlig. å andra sidan bekommer det mig inte, eftersom jag är av den uppfattningen att god litteratur plockas upp av dem som söker efter den.

allt gott

einar

gunnarstrandberg sa...

Om det finns fler sådana som Micael Bäckström, som du beskriver honom, vet jag inte, men säkert endast få givet min, förvisso ringa, erfarenhet. Jag har då inte stött på någon sån förläggare! (Men å andra sidan är jag ju refuserad av ett tiotal förlag, så mig ska man kanske inte lyssna för mycket på.) Nej, jag undrar för att jag fortfarande letar efter något förlag som (ev.) skulle kunna vara intresserad av en roman jag skrivit. Ett förlag där det gärna arbetar folk som är intresserade av litteratur och inte främst kommers . Skulle kanske försöka med MBM.


Karin S sa...

Gunnar o Einar,
Håller med, det är svårt att få en självbiografisk eller biografisk text att lyfta som en roman kan lyfta och ställa en hel epok under ett nytt ljus.
Förutom att de där herrarna är ganska tråkiga.
Jag menar, Kertész är rolig när han skriver dagbok om att han funderar på att ta livet av sig.
Det är inte Norén eller Jönsson, Knausgård - vet ej. Men tvivlar gör jag i och för sig.

Fast annars är tendensen/genren minst lika frekvent (och tråkig) här.


Bengt,
Vet att du gillar Hans Nådes Tid. Jag gav den i fransk översättning till min man som faktiskt läste den. Hans familj har ju rötter (tror de) i Karl den Stores tid och land. Han läste och gillade den också.
Det är en bra bok.

Gabrielle RW sa...

Åh, såna här inlägg där det kommer massor av boktips gillar jag! Eyvind Johnson har jag skam till sägandes aldrig läst men jag minns att mina föräldrar talade sig varma för Strändernas svall. Jag får väl ge Johnson en chans till.
Mare Kandre, Sonnevi, Stig Larsson har jag aldrig läst. Poesi läser jag emellanåt och Tranströmer, jodå, hans dikter tycker jag om. Har också en diktsamling av Bruno K Öijer som jag tycker om: Dimman av allt. En skaldinna jag återvänder till ibland är Harriet Löwenhjelm - kanske lite udda i sammanhanget.
Klas Östergren tycker jag om, har läst Fantomerna, Gentlemen m.fl. men det jag försökte mig på senast - Orkanpartyt - gillade jag inte alls. Blev mycket besviken. Läste inte ut den och blev mest sur på mig själv för att jag alls lagt tid på den. Har nån av er läst den?
Boken jag håller på med just nu är Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann som jag (hittills i alla fall) läser med stort nöje.
Tack för alla tips! Och så ska jag spana vid räkmackorna nästa gång jag går på kafé Ritorno.

e askestad sa...

boktips!

uno eng, "tungomål och vändningar" och "abisag"

inga ehrström, "la casita"

tord herne, "till portugal" och "talismanen"

bo bergman, "den förrymda själen"

allt gott

einar

Karin S sa...

Gabrielle,
Läste också en sen Östergren för ett par år sen, minns inte titeln, en författare som lever på Österlen och en konststöld av Den döende dandyn och mc-gäng och en massa förvecklingar.
För seg, liksom. Och för lång.
Är det samma?

Einar,
Tack för fler boktips.

Gabrielle Björnstrand sa...

Karin: Den sista cigaretten? Varken seg eller (fast möjligen lite) för lång.

Och Noréns dagbok var trots stockholms-kändis-tralala en infallsrik och konstig (på ett bra sätt självbetraktande) bok, men absolut för lång.
LÅNG-lång verkar vara grejen nu. Stort och närsynt är bättre - än, ja vad.
Då gjorde ändå Linderborg en "biografi" med viss short-cut finess.

Klaga månde vi dock på ett eller annat. Man är ju inte fisk eller amfibie liksom...

Karin S sa...

Ja, kanske. Bra idé, men lite för utdragen, minns jag det som.

Noréns dagbok läste jag den del som var översatt till franska. Lite spoky, hade poänger, men man kan inte beskylla karln för humor precis.

I övrigt vet ej.

Gabrielle Björnstrand sa...

Nä - dessbättre kan man ändå göra delvis humoristiska uppsättningar av Noréns pjäser. Sträänge.

Tror det är som med Tjechov; förr trodde man allt var sentimental stuff; sen började man göra uppsättningar av Körsbärsträdgården och annat med viss humoristisk touche. Touché!