Jag är också totalt ointresserad av Waltic.
En gång i mitt liv har jag varit på författarförbundets stämma, det var förra året vid den här tiden, eller kanske på våren? Nåja, det var ett gäng vithåriga författare och ett antal käppar och hörapparater och så var det Stora Ämnet Waltic.
Från ordförandens sida.
Medan medlemmarna mest ville diskutera om man inte kunde sänka medlemsavgiften för pensionärer, men det menade ordförande och styrelse att det kunde man verkligen inte.
Stora jippon med hyper-pk ämnen, varannan damernas och läskunnigheten i världen - det är klart att man inte kan säga att man är emot det. Men man behöver ju inte vara för heller. Man kan säga pass eller jag avstår.
Jag har över huvud taget svårt för författarjippon. Har aldrig varit på en författarafton eller signering.
Jag tål inte ljudböcker heller, tycker att de väsnas lika mycket som radion eller teven.
Jag menar att läsning är något mycker mer intimt, det är direkt mellan hjärnor. En tanke tar sig in i mina tankar. Lämnar spår.
Jag vill inte ha en röst till det.
Och kongresser... Ja, det är inte heller min grej, jag tror att det är något man mest deltar i när man letar ny partner.
Visst, man kan säga att det är jättebra och jätteviktigt och utbyten och blablabla. Men egentligen är man ju där för att mäta attraktion. Sin egen och andras.
Det är jag helt säker på.
2 kommentarer:
Karin, jag har varit medlem i författarförbundet i tusen år - nåja, jag blev invald 1974 eller 75 - men det som de numera pompösa och ack så porösa damerna och herrarna nu - sedan länge -håller på med kan man bara sucka åt. Jag fick ett medlemsutskick i förra veckan, att vi kunde köpa överblivna endagsbiljetter till Waltic (heter det så?) för endast 1.700:- Vet de vad vi tjäna, har de en aning om hur verkligheten ser ut? Hade jag haft 1.700:- så hade jag fan inte lagt dem på att göra ordföranden och hans lilla Gabriella-Tax vifta och morra. Jag hade köpt en bra roman, en flaska gott portugisiskt vin, en kyckling och möjligen en Brassens-cd. Så jag är alltjämt medlem men funderar på att lämna med samma höga svansföring som jag i vintras lämnade PEN. Tror du det är dödsstraff på det eller slipper man undan med tio slag mot rumpan?
Jo, jag såg också att man kunde köpa de där biljetterna. Och kände mig fortfarande totalt ointresserad.
Diskrepansen (hur det nu stavas) mellan det här jippot och förbundets medlemmar och vad de sysslar med och funderar på kunde inte vara större.
Och när hela det här gänget jag såg är ur världen (och det dröjer nog inte så länge) så antar jag att antalet medlemmar sjunker drastiskt.
Det är ju ett svenskt fackförbund, detta, och det mesta av det det sysslar med hittades på på sjuttiotalet.
Jag tror inte att nånting alls händer om du går ur. Jag vet inte om man ska resonera ur krasst nyttoperspektiv men jag tror det, det vill säga, om man haft någon nytta av sitt medlemsskap och om det var värt kulorna.
Alla fackförbund har ju rätt stora medlemsras. I grund och botten kan man beklaga det, samtidigt kanske det måste vara så och att förbunden, det som blir kvar av dem, anpassar sig till den nya situationen och faktiskt blir mer relevanta igen?
Skicka en kommentar