Lispector

Så har då turen kommit till Stjärnans ögonblick. Jag har ju klagat på svenska romaner här. Nu får jag onekligen något annat i händerna. 

Eftersom jag inte är klar än borde jag inte skriva det här men jag gör det i alla fall, för jag kommer bli klar. Även om det är en irriterande läsning. Det är ungefär som att stå bredvid en mästare i tuschteckning och höra honom prata med penseln i hand. Han pratar och pratar och man tänker jag orkar inte med det här, han säger ju ingenting och han gör ju ingenting! Och då, precis då, drar han en linje, en sån där underskön linje så man häpnar och undrar hur han bar sig åt. Och står kvar. Men då sätter naturligtvis karln igång igen och snackar...

Vidare anar jag att det är en bok för författare, för en författare eller en berättare eller en pratkvarn skrivs fram, en författare som har svårt att komma till skott med sin historia, den om maskinskrivningsflickan i Rio de Janeiro. Men det handlar om alla de där kringrörelserna, om språket och intellektet och allt det där som är obegripligt och som i och för sig kanske också måste behandlas. Det blir skikt i själva skrivandet, skikt i texten. Och bakom dessa skikt finns själva författaren, den riktiga...