Sussi

Det är lite skumt att vara tillbaka på den plats där jag växte upp. Varje gång. Det är inte så att tiden står stilla men jag känner ju igen folk som bor här och som alltid har bott här. Jag antar att de inte bor någon annanstans och bara dyker upp här då och då som jag själv, men egentligen vet jag ju inte. Kanske bor de allihop i Paris och tillbringar loven här.

Jag sprang på en av Susannernas mamma häromdagen, hon hade sällskap av en grabb i övre tonåren. Det där kan vara Sussis pojke, tänkte jag. Men jag har aldrig ens morsat på mamman så det gjorde jag inte nu heller. Lite konstigt om man tänker efter, men det verkar ju knäppt att börja hälsa nu, efter fyrtio år?

Så mötte jag Annika vid Albybadet. Vi har inte setts sedan högstadiet då vi gick i samma klass i ett år, och vi kom att tala om dem i klassen. Förstås.

Och vi kom in på Sussi, och hade jag inte hört?

Nej, vadå.

Jo, man hittade henne nedanför balkongen och hon var död.

Oj, så sorgligt, hade hon hoppat?

Nejnej, hon bodde på första våningen.

Jaha. Vad var det då? Hade hon druckit?

Grimas och axelryckning.

Och jag drog mina slutsatser.

Saken är den att i min skildring av denna barndom så tar Sussi en viss plats. Hon blir tidigt ensamstående mamma, och nånstans är jag liksom taskig mot henne i det där manuset. Jag skriver att jag inte förstår mig på henne och vart hon vill komma.

Vilket jag ju inte gör.

Men nu är hon alltså död. Och hade, enligt Annika, ångest. Och drack förmodligen. Och efterlämnar en son i tjugoårsåldern som hennes gamla mamma tar hand om.

Fråga mig inte vad pappan gör.

Enligt Annika så blev också en annan kvinna med barn samtidigt med Sussi och pappan valde henne.

Och det hela känns faktiskt inget vidare.